Hej Christina. Vi har en fantastisk dotter på tolv år som kämpar med sig själv. Redan när hon var liten förstod vi att hon inte trivdes i flickiga kläder och prinsessleksaker var aldrig hennes grej. Hon har alltid lekt bäst med killar, men fram tills nu har hon kunnat vara den hon är, trots att hon är tjej. Nu när hon närmar sig tonåren blir det svårt. Hon tycker inte om det som händer med hennes kropp, och även hennes kompisar förändras. Killarna blir mer killiga, tjejerna mer tjejiga och hon känner sig inte hemma någonstans. Hur ska jag stötta mitt barn på bästa sätt?
Terapeut Christina Halldorf svarar: Det finns många oskrivna lagar och normer omkring vad som är ”flickigt” och ”pojkigt”, och förmodligen är vi alla mer påverkade av det än vi vill tro. Hur man ska vara, vad man ska tycka om och hur man ska se ut, allt finns det ganska schablonartade mallar för. Vi ser det i filmer, böcker och andra medier. Ibland dyker det upp en Pippi Långstrump som bryter mönstren, men det kan bryta av så mycket att det blir svårt att ha som förebild. De flesta, både barn och vuxna, vill inte avvika alltför mycket, man vill bara kunna vara sig själv.
Att unga mer allmänt undrar över och ifrågasätter sin könsidentitet är ett ganska nytt fenomen. Hos många väcker det oro och osäkerhet, för man vet helt enkelt inte hur man ska vara säker på svaret. Vad är det som gör mig till man eller kvinna? Eller finns det någon annan identitet som stämmer bättre för mig? Ju mer främmande man känner sig för de normer som råder i den grupp man för tillfället finns i, desto mer påträngande kan de här tankarna bli. Det handlar rätt ofta om yttre attribut som klädstil och smink, eller om vad man gillar att göra på sin fritid. Men att inte trivas i spetsar och volanger, har väldigt lite med kvinnlig identitet att göra. Det betyder ofta bara att man föredrar praktiska kläder framför opraktiska.
Tonåren har förstås alltid varit identitetssökandets tid, men intrycket är att det i dag är fler barn och tonåringar än tidigare som går igenom riktigt tuffa identitetskriser. Alltmer fokus har hamnat på sexuell identitet, vilket ju bara är en del av vår identitet. Inte ens särskilt stor. Den största åtskillnaden mellan oss människor är inte vilket kön vi har, det är ju främst en biologisk identitet kopplad till fortplantningen.
Vår främsta och gemensamma identitet är att vi är människor – och inom den gruppen är vi otroligt olika. Inte en enda av oss är helt lik någon annan, inte ens om vi är tvillingar. Det är det fantastiska och oerhörda med att vara människa, det som gör oss både oersättliga och ovärderliga. Så det viktigaste är att man ges utrymme att kunna bli den människa man vill och har potential att bli, någon som med sin egenart och begåvning bidrar till vår gemensamma tillvaro.
Utmaningen för er föräldrar är att varken förstora eller förminska hennes kamp, utan bara normalisera den.
— Christina Halldorf
Att barn och yngre tonåringar ibland upplever ett slags press att ifrågasätta sin könstillhörighet kan knappast vara till gagn för någon. De behöver i stället få lugn och ro att utvecklas och mogna som människor, en process som sedan i olika faser fortsätter hela livet. I den processen behöver vi en trygg gemenskap där det finns plats för oss att vara som vi är. Nu är den platsen i er familj. Du skriver att din flicka ”kämpar med sig själv”. Utmaningen för er föräldrar är att varken förstora eller förminska hennes kamp, utan bara normalisera den.
Varje utvecklingströskel är oftast både skrämmande och spännande och tonårstiden är för de allra flesta både jobbig och härlig. Tala om för henne att det inte finns någon förväntan att hon ska bli som ”alla andra” tjejer eller killar. Det finns garanterat andra som är lite mer lika henne, hon har bara inte träffat dem ännu. Hjälp henne att våga tro att hon är underbar som hon är. Särskilt i era ögon.
[ Jag och barnen hamnar utanför i kyrkan efter skilsmässan ]
