Jag är en kvinna på 47 år som i hela mitt liv kämpat med dåligt självförtroende. Egentligen är det märkligt, för jag växte upp med föräldrar som älskade mig. Mina syskon är säkrare än vad jag är. Redan som liten hade jag lätt för mig i skolan, vilket hjälpte mig på vissa områden. Jag hade inga svårigheter att skaffa mig en utbildning, och jag har ett bra jobb. Däremot har jag alltid ifrågasatt min personlighet. Jag har alltid känt mig tråkig och som att jag inte har något att ge när jag träffar vänner eller nya människor. Jag utgår från att ingen egentligen vill vara med mig och därför blir jag oftast tyst och tillbakadragen.
Nu är jag sedan några år tillbaka gift, men vårt sociala umgänge utanför familjen är pyttelitet. Säkert är det mest mitt fel, eftersom jag sällan vågar bjuda hem någon. Hur gör jag för att få bättre självförtroende när man är vuxen?
Terapeuten Christina Halldorf svarar:
Den som har dåligt självförtroende eller låg självkänsla tror ofta att alla andra är trygga och nöjda med sig själva. Men så ser verkligheten inte ut. Under livets gång kan vi alla ha tider då självkänslan vacklar, inte minst i situationer då vi känner oss avvisade, oönskade och utanför. Till exempel när vi förlorar ett jobb, inte blir kallade till jobbintervjuer eller blir avvisade av någon som var betydelsefull för oss.
Men det du beskriver är en nästan livslång känsla av mindervärde.
Människor beskriver inte sällan att deras tidigaste upplevelse av bräcklig självkänsla kom i samband med en situation av utanförskap; kanske efter en erfarenhet av att ha blivit mobbad eller sviken av en kompis i barndomen.
Ofta berättade man inte för någon om det som hänt, utan drog egna slutsatser om orsaken, det vill säga att allt berodde på en själv. Att man inte passade in, inte var som de andra och att det därför var förståeligt att de andra inte ville vara kompis med en. Så började den långa processen av att klandra, och till och med förakta sig själv.
Vilka spår sådana här erfarenheter sätter är olika för oss, dels beroende på ens personlighet, men inte minst på om vi får hjälp att förstå och hantera det som hänt.
Det stora problemet är egentligen inte att känna sig värdelös, utan att man tror att man faktiskt är det.
— Christina Halldorf, terapeut
För dig är det ganska oklart vad som gett dig den självbild du har, men du skulle vilja ändra på den nu. Och den är möjlig att förändra, även om det kan ta tid att bli “avprogrammerad”. För det stora problemet är egentligen inte att känna sig värdelös, utan att man tror att man faktiskt är det. Det hjälper inte mycket att säga “jag är värdefull” till sig själv, om man ändå inte tror på det.
Så på något sätt behöver förståndet tala till känslan, och då är det bra att du är 47 år nu. Du har fått många erfarenheter av livet och du vet mycket mer än du gjorde när du var ett barn och allt det här började. Du har värderingar som är viktiga för dig; förmodligen tycker du att alla människor är lika mycket värda. Bortsett från dig själv då? I sådana tankar kan förståndet komma in och påpeka att det är ett märkligt tillägg. Om alla människor är värdefulla, så borde du rimligen också vara det. Låt denna sanning få finna sin plats i ditt hjärta, som ett frö som får slå rot och växa till.
Din upplevelse av att “inte ha något att ge” och känna sig tråkig, hämtar sin näring ur idén om att den som pratar har mer att ge än den som lyssnar. Men att lyssna, på riktigt, kan vara något av det bästa man kan ge till andra. Och när man verkligen intresserar sig för den andre så händer det att man glömmer sig själv. I självförglömmelsen bor en stor frihet. Det är inte detsamma som att inte bry sig om sig själv, tvärtom, det är att inifrån förstå att man har något att bidra med.
I stället för att jämföra sig och fastna i att alla andra verkar vara så mycket bättre, är allas vår utmaning att tillåta sig att säga ja till den man är. Med det ja:et som utgångspunkt så är din förändringsprocess påbörjad.
