Jag och min fru har haft det ganska bra för det mesta i ganska många år, men det senaste året har vi inte alls gått i takt. Massor av små konflikter har lagts på hög utan att vi orkat prata ut. Det rätta tillfället för att prata om det jobbiga verkar aldrig komma. När vi är lediga, som över julen, anstränger vi oss för att ha det trevligt tillsammans med barnen. Sedan kommer vardagen och då ska man orka med den, men så sopas konflikterna bara under mattan igen. Hur ska vi få mod och ork att ta tag i allt?
Terapeuten Christina Halldorf svarar: Det bästa tillfället är ofta med detsamma. Kanske inte att direkt ta ett långt och analyserande samtal, men att säga “Du, det här känns inte bra, vi kan väl prata lite om varför det blir så här. Kanske i kväll?”
Att i tystnad lägga konflikt till konflikt så att det blir till en stor trave av besvikelser, är, som du märker, inte den bästa vägen. Ändå är den kanske den vanligaste. Mycket sopas under mattan, av den enkla anledningen att det då inte stör husfriden. Men det är inte alltid båda parter noterat det som hänt på samma sätt, och partnern kan bli både sårad och ledsen av att i efterhand få höra att den andre känt det jobbigt i ett år eller mer.
Men om det nu ändå uppstår en väntan på ett bra tillfälle, så kan man passa på att fundera över vad man vill med det där samtalet? Vad vill man ha sagt och varför – och vad vill man att det ska leda till? När någon samlat på sig så mycket som du har gjort nu, kan det komma ut ganska osorterat och fel. Den andra kan känna sig anklagad och gå i försvar. Eller bli rädd och tänka att “nu vill han skiljas”.
Om din intention är att berätta för din fru hur mycket du älskar henne och hur mycket du sörjer över att det inte varit så bra det senaste året, så börja med att säga det. Och sedan beskriva vad du tror är ditt ansvar för att det blivit som det blivit, och därefter be henne fylla i med sina tankar. Så får ni en startplatta för samtalet som känns trygg. Ingen är på väg bort, utan syftet är att komma varandra nära igen.
Det är lätt att känna sig avvisad och också hjälplös när någon stänger om sig.
— Christina Halldorf, relationsterapeut
Det blir inte lika farligt eller krävande att ta upp frågan, när det görs med omsorg om den andre. “Jag vet att det senaste året varit extremt stressigt för oss båda”, kan vara en annan rimlig ingång till samtalet. “Hur kan vi hjälpas åt att inte ta ut trötthet och frustration på varann?” Eller kanske se över vad ni kan göra för att få in mer “luft” i systemet, att inte ha ett så tight program att också de som står en närmast känns som energitjuvar?
Jag noterar att ni varit gifta i flera år och tidigare haft det bra ihop, men att något förändrats det senaste året. Det finns anledning att tänka över vad som kan ha bidragit till den förändringen. Något som påverkar parrelationer, utan att man kanske riktigt kopplar det dit, kan vara att man mist någon närstående. Någon man kanske haft nästan daglig kontakt med, fattas nu på ett sätt som berör hela tillvaron.
I en del familjer ser man att far- och morföräldrar har fungerat som ett slags stödhjul för att få vardagen att rulla stabilt. När det hjulet är borta tar det, naturligt nog, en bra stund innan man återfår balansen.
[ Profetian till min man förstår våra liv ]
Att en vän eller närstående dör påverkar inte bara våra liv i yttre mening, det drar också igång tankar om liv och död på ett ofta både närgånget och jobbigt sätt. Som par är man inte alltid helt samstämda i den processen, och det behöver man inte vara, men det är bra att öppna dörren också i det avseendet.
Vi behöver inte alltid “gå i takt”, men vi behöver bli inbjudna för att få veta lite om var den andra befinner sig. Det är lätt att känna sig avvisad och också hjälplös när någon stänger om sig under en svår period. Det behövs inte mycket, bara något litet ord eller en gest av ömhet, för att samhörigheten ska öka igen.
