Hej Christina!
Jag är varmt troende, är gift och mamma till tre barn, 5, 11 och 13 år. Mitt problem är att min man är helt ointresserad av allt som har med tro att göra. Han respekterar min tro, men han vill inte att vi pratar om den hemma. När vi träffades slutade jag efter ett tag att gå till kyrkan och jag känner mig ofta ledsen för att mina barn aldrig får höra om Jesus.
Inför julen blir det här extra jobbigt, jag lider av att vi inte kan läsa julevangeliet eller prata om julens betydelse hemma. Allt blir bara mat och klappar. Nu undrar jag om du har något tips på hur jag ändå ska kunna få in lite av julens kristna budskap till mina barn?
Relationsterapeuten Christina Halldorf svarar: Jag tror det är flera som känner igen sig i att julen hemma tenderar att mest bli “mat och klappar”, också när båda föräldrarna är troende.
Man kanske har ambitionen att skapa en lugn oas någon gång under julaftonen, för att just läsa julevangeliet, men det är en ovanligt späckad dag i många hem. Det är kanske gäster på besök, det ska fixas med mat, någon vill se vissa tv-program och alla väntar på julklappsutdelningen.
Kanske är det inte nödvändigt att “trycka in” en andakt hemma just på julafton, om det inte känns bekvämt och självklart? Det är inte andakter hemma som avgör om barn senare i livet väljer att bli troende eller inte. Det är mycket viktigare hur vi lever tillsammans: att vi är kärleksfulla mot varandra och tacksamma över våra barn. Man ska inte underskatta värdet av glädje och gemenskap.
Vi har ofta en bild av hur en “riktig jul” ska se ut och kan känna oss misslyckade när vi inte får till den. Det kan vara minnen från vår egen uppväxt som skapat våra bilder eller kanske böcker och filmer. Men att ha gamla bilder som ett slags mallar riskerar att låsa oss, så att vi inte ser det goda i det som är vår verklighet nu.
Det jag fäste mig vid i din fråga är frågan som rör din egen frihet. Hur ser den ut och hur använder du den? Du skriver att du slutade gå till kyrkan när du hade träffat din man. Kanske kände du dig ifrågasatt i din församling när du valde att gifta dig med någon som inte var troende? Eller var det av lojalitet med din man du valde att stanna hemma på söndagarna? Vilket skäl du än hade för ditt val då, så har det nu gått rätt många år sedan dess. Kanske finns det anledning att ompröva ditt beslut?
Eller var det av lojalitet med din man du valde att stanna hemma på söndagarna?
Är det så att du börjat längta efter att komma till kyrkan - få komma hem - igen? I så fall är det kanske där du ska börja, med din egen väg.
Du skriver att din man respekterar din tro, han valde ju dig lika mycket som du valde honom, så det verkar vara ditt beslut det handlar om. Kanske blev du sårad och har svårt att tänka dig att återvända till den församling du en gång var aktiv i? Kyrkan är dock stor och har många rum, det är kanske någon annan del av den som känns mer möjlig för dig i dag?
[ "Min fru kväver mig med sitt ständiga behov av bekräftelse" ]
Jag ser att ert äldsta barn närmar sig konfirmationsålder. För många unga har just konfirmationstiden fått betyda mycket. Någon gång direkt omvälvande, men vanligare är nog att det sås goda frön som långt senare kan utvecklas till en tro att vila i.
Hur du än gör med ett nytt, eget kyrkoengagemang, så finns alltid möjligheten för dig att själv berätta om din tro för era barn. Ett enkelt sätt att låta de yngre barnen få del av julens stora berättelse kan vara att ge dem en adventskalender med det kristna temat. Det finns förstås också många bra böcker för olika åldrar att läsa tillsammans och samtala om.
Att få del av den kunskapen hemma är inte bara i syfte att de ska bli kristna, det hör också till allmänbildningen. Så mycket av vår kultur har sitt ursprung i den kristna berättelsen, både inom konst, litteratur och klassisk musik. Att inte alls tala om det kristna arvet hemma är att minska barnens tillgång till sin egen historia. Så ta vara på din frihet och börja berätta.
