Jag är gift med en drömmare. Min man är charmig, rolig och snäll, men det är jag ensam som sliter för att få ihop vårt liv. Sedan min man var ung har han haft högtflygande planer för sin karriär. Ibland har hans drömmar handlat om att starta företag, ibland vill han satsa på något kreativt, men inga av dessa planer har hittills bidragit till vår försörjning. Det är som om han tar sats ibland, men så blir ändå inget slutfört.
Vi har två barn i skolåldern och under perioder har jag förmått min man att ta något enklare jobb ”så länge, tills han kan förverkliga sin dröm”. Vi behöver två inkomster, men han gör det motvilligt. Jag är trött på att vara den enda vuxna i familjen. Vad är ditt råd till mig?
Relationsterapeuten Christina Halldorf svarar: Det är lätt att tro att den som inte verkar vilja jobba är lat och bortskämd, och så kan det förstås vara, men ofta är det mer komplicerat än så. Att kunna älska och att kunna arbeta brukar lyftas fram som grundläggande förmågor hos en frisk människa. Båda förmågorna binder oss samman med andra och låter oss känna tillhörighet och mening. Vi får bidra till att relationen och, i förlängningen, hela samhället fungerar.
Din man verkar vara social och lätt att tycka om, kanske är det till och med så att de flesta omkring er tror att ni har det bra och delar på försörjningsansvaret? Det är kanske inte så många som ser igenom hans charmiga yttre, och anar att han innanför den kanske inte alls mår särskilt bra? Kanske döljer han det för sig själv också?
Drömmarna har blivit hans flykt från en alltför krävande verklighet som han inte tror sig om att kunna delta i. I möten med människor som står utanför arbetsliv och annat vi ser som självklart för ett vuxet liv, kommer det ofta fram betydligt mer komplicerade orsaker än ”lättja”. Och ju längre man blir kvar utanför, desto mer sjunker självkänslan medan tröskeln till arbetslivet växer i samma takt.
Det är nödvändigt att bryta dödläget, så att ni blir jämbördiga som makar igen.
— Christina Halldorf
I dina resonemang med honom är du angelägen om att inte ta ifrån honom hans drömmar, kanske för att du också delvis delar dem. Men du föreslår att han kan ta ett jobb ”så länge”. Det är fint att du låter drömmen få vara kvar, fast du samtidigt vill att din man har markkontakt, att han står ut med verkligheten precis som den ser ut. För det ena behöver inte stå i motsats till det andra; att anpassa sig till nuets krav och samtidigt drömma om en annorlunda framtid är något många gör.
[ Min fru kväver mig med sitt ständiga behov av bekräftelse ]
Du skriver inget om huruvida din man har någon utbildning eller vilken yrkeserfarenhet han har. Men det är hur som helst nödvändigt att bryta dödläget, så att ni blir jämbördiga som makar igen. Att vara ensamförsörjare är naturligtvis ett val man kan göra i en familj, men det är då något man väljer tillsammans. När någon, som du nu, tvingas att bära den bördan själv, blir det en så stark påfrestning på relationen att den ofta havererar. Om det inte leder till separation, så leder det i alla fall nästan alltid till otaliga konflikter, besvikelser och dålig stämning hemma.
Om det visar sig att din man brottas med ångest eller andra inre hinder för att klara av att söka utbildningar eller arbete, så behöver ni vända er till vården för att han ska få hjälp. Detsamma gäller om det är hans verklighetsuppfattning som faktiskt skevar, om han på riktigt inte ser och kan bedöma sina möjligheter och begränsningar.
Om det däremot är en delvis omedveten hänsynslöshet gentemot dig, då är det nog på familjerådgivningen ni kan få den bästa hjälpen. Ni har levt så länge tillsammans att det kan vara svårt att inte hamna i samma gamla hjulspår, med anklagelser och försvar, som ni säkert varit i många gånger tidigare. Det är bättre att låta en person utifrån hjälpa er att se vad som är rimligt i en relation och hur ni ska kunna ta er ur låsningarna hand i hand.
