Anonyma läsarfrågan: Hej Britta. Jag växte upp i en karismatisk frikyrka där jag fick en del dåliga erfarenheter. I dag trivs jag med en mer lågmäld andlighet och jag har hittat hem och engagerat mig i en missionsförsamling där jag känner mig trygg. För mig är det viktigt med lugn i gudstjänsten, men för en tid sedan kom en ny person till vår kyrka. En person som har en helt annan stil. Denna person talar i tungor högt och stämmer ständigt in med ”halleluja” och andra jakande rop från bänken.
Personens sätt skapar otrygghet för mig och påminner mig om det jag var med om som ung. Jag har talat med min pastor men denne svarade bara att vi ska tillåta mångfalden. Hur ska jag göra? Jag vill ju fortsätta känna mig hemma i min församling.
Britta Bolmenäs svarar: Få saker är så känsliga som hur vi uttrycker vår andlighet. När vi talar om och med varandra om detta behöver vi klä oss i stor ödmjukhet och mildhet. Samtidigt är en ledares ansvar att värna om den större gemenskapen.
Dagens fråga har jag fått från flera olika sammanhang. Från den lilla bönegruppen där någon alltid bär fram långa profetior på tungotal följt av långa uttydningar. Innehållet är liknande varje vecka och allt fler av bedjarna väljer att stanna hemma. Andra har frågat hur de ska hantera att någon alltid beder högt i tungor i gudstjänsten, de berättar att nya besökare blivit obekväma och lämnat.
Släcker man Anden om man om man ber någon att ta mindre utrymme? Detta är minst sagt ömtålig mark.
— Britta Bolmenäs
Samtidigt längtar vi ju efter att den helige Ande ska få komma till uttryck när vi möts till gudstjänst eller bönesamlingar. Vi vill ge Anden utrymme. Så hur gör man? Släcker man Anden om man om man ber någon att ta mindre utrymme? Detta är minst sagt ömtålig mark. Men frågorna är inte nya för vår tid. Redan i den unga kyrkan på Apostlagärningarnas tid undrade man. Paulus ägnar hela kapitel 14 i Första Korinthierbrevet till att resonera kring det. Här är ett utdrag från Paulus svar, men läs gärna hela kapitlet:
Jag vill be med min ande men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande men också med mitt förnuft. För om det är i ande du ber en tackbön, hur ska då den som har sin plats bland oinvigda kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar, men den andre blir inte uppbyggd av det. I församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.
Nyckelord i texten är: Församlingens uppbyggelse. Förnuftet och det vanliga språket är lika mycket Guds gåvor. Alla har vi något att bidra med, så alla behöver få utrymme och plats. Det som sker i gudstjänsten ska inte skrämma bort de oinvigda. Vi får faktiskt pröva det som sker. Alla ska få uppmuntran.
Utifrån det rastret tror jag att vi kan tala mjukt och respektfullt med varandra om detta. Kanske kan vi hjälpa den som tar mycket utrymme att hitta ett mindre sammanhang i det stora, där det finns större möjlighet att använda sina gåvor?
Samtalet är inte enkelt, det behöver innehålla mycket uppmuntran och tacksamhet. Vi vill alla Guds rikes bästa, men tänker lite olika om hur ”det bästa” ser ut. Som ledare måsta vi ofta ta svåra samtal. Inför och under de svåra samtalen är bönen nödvändig. Varsamhet och inlyssnande. Samtalets mål är att ansa, så att vi tillsammans kan bära mer frukt. Ansning behöver ske med mjuk hand och ett ödmjukt kärleksfullt hjärta.
Herre, lår din Ande leda oss!
[ "Jag skäms för att inte kunna ge tionde - hur ska jag tänka?" ]
