Frågan: Hej Christina. Jag är en man i 50-årsåldern som härmed riskerar att framstå som en egoist. Egentligen är det min fru det är synd om. Hon har sedan ett par år tillbaka svåra problem med ett knä och kan inte röra sig som hon vill. Vi har alltid åkt skidor på vintern och vandrat i fjällen på sommaren och nu undrar jag om det är okej att jag fortsätter att göra detta med andra kompisar ibland? I sommar har jag till exempel bokat in tre dagar av min semester i fjällen, men jag märker att min fru tycker det är tråkigt att jag lämnar henne. Hur ska man tänka? Borde jag lägga ned alla typer av aktiviteter som hon inte kan vara med på?
Christina Halldorf svarar: Så tråkigt för er båda att din fru inte längre kan delta i de aktiviteter ni tyckt så mycket om. Men är det egoistiskt att du fortsätter att göra det hon inte längre kan? Det kan så klart väcka avund hos henne, att ditt liv fortsätter ungefär som vanligt, medan hennes liv har blivit så begränsat. Det är ingen vacker känsla, men djupt mänsklig. Vi behöver brotta ner den när den kommer, för att inte hamna i självömkans träsk. Men hur ser ditt ansvar ut?
Jag utgår från att du och din hustru samrått innan du bokade resan med dina kompisar. För mycket handlar förstås om vad ni gemensamt kommer överens om. De flesta vill att ens partner ska få göra det den längtar efter, trots att man inte själv kan vara med. Förutsatt att det finns annat man vill och ska göra tillsammans. Tre semesterdagar med kompisar under semestern låter som en helt rimlig önskan. Det viktiga blir hur ni tillbringar resten av semestern – och inte minst hur hon tillbringar de tre dagarna. Kan ni se till att det blir goda dagar även för henne?
Trygghet uppstår när man känner omsorg och lojalitet från sin partner,
— Christina Halldorf om vikten av trygghet
Men det är klart att din fru ändå kan känna sig ledsen och tycka det är tråkigt när du åker iväg på den resa hon själv så gärna hade velat delta i. Det är en sorg över det ni förlorat, men samtidigt vill hon nog att du ska få göra det hon vet att du tycker om. Ett test för egen del kan vara hur du skulle önskat att din fru gjort, om rollerna varit ombytta, om det vore du som fått stanna hemma.
Det är inte självklart att man som par har flera intressen ihop på det sätt som ni har haft. Vi föreställer oss ofta att par som gör nästan allt tillsammans har det bästa äktenskapet. Det kan vara så, men det är inte alldeles säkert. Det kan lika gärna vara en signal om att någon har anpassat sig lite för mycket. För i våra relationer behöver vi ha både trygghet/gemenskap och frihet för att det ska kännas bra.
För par som får barn, brukar frihetstemat bli mer aktualiserat när småbarnsåren är förbi. Saker man kanske drömt om att få göra någon gång i sitt liv har fått stå tillbaka för familjeansvaret. Men sedan öppnas nya möjligheter att kunna göra mer för egen del, alltifrån pilgrimsvandringar och fågelskådning till att gå en ny, kanske otippad, utbildning.
[ Fråga Christina: Måste man verkligen prata om allt? ]
Det kan innebära nya utmaningar för förhållandet. Hur mycket frihet och ”eget liv” kan relationen härbärgera utan att trygghet och stabilitet går om intet? Det verkar inte finnas en given regel för det, utan varje par behöver finna sin egen kvot. När tryggheten är på plats ökar utrymmet för frihet. Trygghet uppstår när man känner omsorg och lojalitet från sin partner, när den andre visar att ”du är minst lika viktig som jag”. Kanske till och med viktigare. Finns den tryggheten blir det lätt att säga ”ja” till den andres längtan, förutsatt att den inte medför att Vi:et, som är relationens hjärta, tappas bort.
När följderna av en sjukdom eller olycka begränsar oss, behöver vi som par både tillsammans och var för sig söka den frihet – och glädje – som trots allt gömmer sig också inom de nya gränserna. Hitta en ny gemensam väg när verkligheten inte ser ut som vi skulle önska. Det är inte säkert att det blir en sämre väg. Men kanske svårare.
[ Fråga Christina: Jag har svårt att prata djupt med min man ]
