Jag har kallat mig för kristen i hela mitt liv. Jag lever mycket av mitt liv i kyrkan, är engagerad och har mina närmaste vänner där. Men ibland undrar jag varför min tro inte känns mer. Många av mina vänner tycker sig höra hur Gud talar till dem, andra kan berätta om känslor av övernaturlig glädje eller helighet, men jag upplever inget av detta. Varför är det så för mig och hur ska jag kunna tro ändå? / Anonym man
Pastorn Britta Bolmenäs svarar: Du skriver att ”andra” verkar känna och uppleva mer än du. Att inspireras av andra är fint, men att jämföra sig med dem är en genväg till att må sämre. I vår tid trumfar känsla över vilja. Om det inte känns bra har vi lätt att tro att något är fejk. Även om känslor är en gåva från Gud, är de ganska opålitliga. Man kan faktiskt vara bitter över inbillade oförrätter och orolig utan egentlig anledning. Vi människor kommer alltid att påverkas av våra känslor, men vi bör inte lita på dem till den grad att de får styra våra livsresor.
När Jesus i Nya testamentet frågar människor om deras tro frågar han aldrig hur starkt de känner. Jesus frågar saker som ”vem säger ni att jag är?” eller ”ska också ni lämna mig?”. Han frågar efter vår vilja. Vår riktning. Inte en enda gång frågar Jesus oss om temperaturen på våra känslor.
Rätt ofta möter jag nyblivna föräldrar, som känner skuld för att de inte känner den där himlastormande lyckan som de tycker att alla andra verkar känna. Är dessa föräldrar mindre föräldrar än de som har starkare känslor? Såklart inte. De är föräldrar. Känslorna gör varken från eller till. Samma sak med är det med lärjungaskapet. En lärjunge är en människa som väljer att trofast försöka följa Jesus i lust och nöd – med eller utan översvallande känslor. Gud har helt enkelt format oss med olika slags temperament.
Varför får en del av oss uppleva det vi kallar under medan andra inte får det? Det är något som är och förblir gåtfullt. Livet blir olika för oss människor och det är inget vi kan förklara. Däremot kan vi alltid komma med vår längtan till Gud. I Filipperbrevets fjärde kapitel uppmanas vi att tacka Gud och låta Honom få veta alla våra önskningar.
Ta med din längtan till Gud. Be om att få uppleva under – och be om ögon som ser de under som omger dig varenda dag.
Och förresten, vad är egentligen ett under? Många av oss kanske skulle svara att det är när sjuka blir oväntat friska och när omöjliga saker händer. Men jag tror det sker många fler under än det vi vanligtvis kallar för under.
För mig är det ett under när orättvist hårt drabbade människor orkar ta sig igenom en dag till. När föräldrar till barn med svåra utmaningar orka uppmuntra och hålla i år efter år. Att människor ibland kan förlåta också det värsta. När länder efter år av krig, ändå signerar fredsfördrag. Att ekonomin och frivilligarbetet i våra kyrkor tuffar på också i kärva tider, det är ett generositetens under i egoismens tid.
Saliga de som tror utan att se, sa Jesus. Kanske han menade: Saliga de som väljer att trofast hålla fast vid Jesus också när inte känslorna gör det.
Jesus lyfter fram en rad av förebilder för oss: Ett barn, en fattig änka som lägger några ören i kollekt eller en officer ur ockupationsmakten som ber om ett under, utan att själv ens våga komma nära Jesus. Dessa människor är förebilder därför att de inte gör sig till mer eller annorlunda än de är. Med sina ocensurerade liv går de till Jesus – och Han tar emot dem. Så stort att vi alla olika ryms i Jesu famn.
