Hej , jag fick barn när jag var tonåring, innan jag gifte mig och sedan dess har jag en stämpel på mig i kyrkan. Sedan gifte jag mig med en annan man, och nu har jag levt ett stabilt familjeliv i många år. Ändå märker jag att många ser på mig med huvudet lite på sned. Som att jag aldrig blir fullvärdig. Vad ska jag göra?
Pastorn Britta Bolmenäs svarar: Det gör ont när vi upplever att andra tittar på och viskar om mig. I värsta fall blir det svårt att urskilja vad som är sanningen om mig och vad som inte är det.
Finns det nåt man kan göra? Ja. Det finns inga lätta vägar, men resten av ditt liv kan bli lite ljusare om du orkar röra i det som så länge tyngt dig.
Jag börjar med vad du absolut inte ska göra: Du ska inte tro att de som ser snett på dig äger hela sanningen om dig.
Jesus var radikal i att låta människor vara mer än en enstaka händelse. Han möter oss där vi är, och sedan leda Han oss vidare i ljuset och livet. Jag tänker exempelvis på Sackaios, kvinnorna i Johannesevangeliet kapitel fyra och åtta. Problemet för dem, liksom för dig, är att andra låste in dem i fack och slängde nyckeln.
Jag önskar att bilden av hur Gud ser dig skulle bli starkare för dig än bilden hos dem som förminskar dig. Ibland räcker det att byta glasögon. Att bestämma sig för vem vi ska tillåta att påverka oss mest. Ska vi lita mest på Jesu blick på oss, våra vänners blick på oss – eller på några som hakat upp sig på oss?
Något som hjälpt mig när det känns som att “alla” tycker illa om mig är, att försöka namnge vilka det faktiskt handlar om. Oftast är det inte så många. Även om det räcker med en enda fluga i rummet för att vi inte ska kunna sova, så kan det kan bli mer hanterbart när vi urskilt vilka det är som tar vår glädje. Är det hos någon, några eller många du möter den hårda attityden? Kanske upptäcker du, att de allra flesta ser med goda ögon på dig. Kanske räcker den insikten. Ibland behöver vi mer för att läka.
Oftast är människor inte elaka, men tanklösa. Det är vi alla ibland.
Ibland har vi inget annat val än att lämna hela sörjan till Gud.
— Britta Bolmenäs, pastor
Det krävs mod att möta dem som är taskiga, öga mot öga. Kan du inte släppa skavet, då kanske du ändå behöver hitta modet att göra just detta. Det modet är en gåva till alla inblandade. Också till dig. Orkar du dela din känsla ärligt med dem det gäller, då kan det leda till en nystart.
Men det är svårt utan en tredje part. Fråga din pastor, eller nån annan du känner förtroende för, om att inbjuda till och leda samtalet i ett sådant möte. Möten ger goda möjligheter till en bättre väg framåt för alla. Men det finns inga garantier för hur de andra tar emot det du ger dem. Vi kan inte styra andras attityder och val. I slutändan kan vi inte ändra på någon annan än oss själva.
Ibland har vi inget annat val än att lämna hela sörjan till Gud och be Honom att skydda våra hjärtan. En god hjälp är också att dagligen välsigna dem som sårar oss. Önska dem gott. Det kan kännas falskt, men det är en god väg att själv läka på.
[ ”Jag vet inte om jag tror längre: Bör jag sluta som ledare?” ]
Möt andra som du vill bli bemött. Kanske finns det nån annan som också kommit i kläm? Slösa med omsorg och uppmuntran över den. Om du orkar: odla vänskap med den. Då gör du stor skillnad.
I slutändan behöver du ta ett beslut vems ögon som ska få forma resten av ditt liv mest: ögonen hos dem som dömer dig utan att kanske känna dig så väl - eller ögonen hos dem som älskar dig
När du känner dig ensam, när nedlåtande blickar tar din livsluft: kroka arm med Jesu mamma. Småstadstjejen Maria som ogift födde barn för 2 000 år sedan, hon vet precis hur kommentarerna och blickarna känns. Du är inte ensam.
