Hej Christina. Jag längtar efter att få känna att min man ser mig och att få höra att han tycker att jag är fin, men han säger det nästan aldrig. Vi är båda i fyrtioårsåldern och har varit gifta i femton år. När vi var nykära kunde han säga att jag var vacker, både till vardags och när jag hade fixat mig för fest, men under senare år har jag nästan aldrig fått höra det. Då och då säger han fortfarande att han älskar mig, men kanske tycker han inte att jag är så attraktiv längre. Eller så gör han det, men glömmer att säga det. Hur ska jag göra? Jag vill ju inte heller att han ska krysta fram något som inte kommer naturligt.
Terapeut Christina Halldorf svarar: Att få ord av uppskattning av dem man har närmast sig betyder i allmänhet mycket mer än vad den som säger orden förstår. Vänner och arbetskamrater kanske uttrycker uppskattning ibland, men att få det av den som står allra närmast väger ofta tyngre, för det är där man har basen för sitt liv. Inte minst är det som sägs när vi är ensamma med varandra extra värdefullt. Det som uttrycks offentligt, till exempel på sociala medier, kan förstås vara fint, men ibland kan det snudda vid att någon själv vill framstå som en bra person som ger sin partner komplimanger.
I det slutna rummet, där vi bara är två och ingen annan lyssnar, blir det vi säger till varandra mer laddat. Kanske är det ett skäl till att några undviker det rummet eller väljer att prata om ”ofarliga” saker där, i stället för att sätta ord på sin kärlek till och uppskattning av den andre?
Det du beskriver är dessvärre väldigt vanligt, detta att man slutar att verkligen se varandra när det gått några år och relationen har landat i ett oavbrutet vardagsliv. Inte för att den andre inte betyder något, utan för att tillvaron tillsammans har blivit så självklar. Man tänker helt enkelt inte på att uttrycka sin tacksamhet över att få dela sitt liv med någon som är så bra och fin. Däremot kommer man ofta ihåg att uttrycka sig när man är missnöjd eller irriterad över något. Att detta kan leda till att ens partner börjar känna sig som en funktion snarare än en person är inget man reflekterar över.
En trygg relation där man känner sig önskad och accepterad som man är, är den bästa boten för en tilltufsad självkänsla.
— Christina Halldorf
Sedan är vi förstås olika som människor. Någon har större behov av att få höra att man betyder något för sin partner, medan andra är trygga och tycker sig veta sitt värde ändå. Det som kan hända, om man aldrig får uppskattning, är att tvivlet på att man är värd något börjar växa. Någon tycker kanske att om ens partners självkänsla vacklar, är det väl inte någon annans ansvar. ”Då får man väl jobba på sin självkänsla, själv.” Och visst, det kan man till viss del göra. Men självkänsla är samtidigt något vi utvecklar tillsammans med andra. Detta gäller för både barn och vuxna.
En trygg relation där man känner sig önskad och accepterad som man är, är den bästa boten för en tilltufsad självkänsla. Vem som helst av oss kan någon gång under livet av olika skäl råka ut för att självkänslan kommer i gungning så att vi känner oss både misslyckade och värdelösa. Att då få komma hem till någon som älskar och uppskattar oss är en nåd.
Det är förstås inte bara den som lever i en parrelation som längtar efter att få höra ett uppskattande ord ibland. Ett ord som handlar om den jag är, inte enbart om vad jag åstadkommit. Ofta har vi lättare att uttrycka vår uppskattning för bra prestationer. Det är inte lika känsloladdat som det blir när vi säger något om vad den andre betyder för oss. Och samtidigt, hur ofta säger vi inte till oss själva och varandra, när någon nära oss gått bort, att ”jag önskar att jag hade sagt hur mycket hen betydde för mig”?
Det kan vara svårt att ta sig över blyghets- och bekvämlighetströskeln och ge lite mer av oss själva till dem vi bryr oss om, men låt oss göra det ändå. Tröskeln tenderar att krympa ju oftare vi träder över den.
[ "Profetian till min man förstår våra liv och vår relation" - experten svarar ]
