Måste jag engagera mig i församlingen? Jag är tvåbarnsmamma, är mitt i karriären, och behöver kyrkan som en viloplats. Men jag blir tokig på tjatet om att använda sina gåvor och engagera sig. Jag orkar inte just nu, jag jobbar heltid, är klassmamma, och måste engagera mig i mina barns idrotter, för det är krav som ställs från föreningen. Nu känns det som att kyrkan ställer samma sorts krav. Måste man orka engagera sig på samma sätt i församlingen också? Är det så fult att bara vilja komma och sitta ner?/ Emma
Pastorn Britta Bolmenäs svarar: Runt Jesus finns alltid en varm vind av generositet och frihet. Men vi människor har svårt att stå ut med att man orkar olika mycket. I Lukasevangeliet kapitel tio kommer Marta till Jesus och ber honom att säga åt hennes syster att skärpa sig och hjälpa till. Igenkänning på den?
För alltför många av oss har församling blivit en synonym till arbetsuppgifter. Även om vi älskar vår församling, finns det tider, när vi faktiskt inte orkar allt vi vill. Det gäller för de allra flesta av oss. När jag läser ditt brev funderar jag: Vad skulle Jesus säga till dig och till alla som känner igen sig i dig?
Kanske skulle Jesus svara: “Kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila” (Matteusevangeliet kapitel 11).
Jesus möter oss där vi är. Han pressar oss inte in i en mall. Det knäckta strået bryter han inte av, den rykande veken blåser Han inte ut (Jesaja kapitel 42)
Vi får tjäna Gud på olika sätt utifrån vår personlighet och livssituation. Moses ledde folket från slaveri till frihet - men dessförinnan höll hans sig under radarn i 40 år. Apostlagärningarnas berättar hur några reste långt bort för att plantera församlingar, några inbjöd till bön och gemenskap i sina hem - och andra verkar mest hänga på. Ändå syns ingen rangordning efter storlek på arbetsinsatsen. Det verkar inte alls som att man “måste orka”.
“Är det fult att bara sitta ned?” frågar du. Tvärtom! Att du går till gudstjänst, ger av din tid och närvaro: det är en stor gåva till de andra. Det kan räcka gott.
Låt doften av nåd prägla våra kyrkor!
— Britta Bolmenäs, pastor
Samtidigt vill jag skicka med en tanke: när vi är trötta rensar vi ibland bort också det som ger oss glädje, riktning och mening. Det kan göra oss gott om vi hittar en uppgift där vi får betyda något utan att vi slår knut på oss själva. Pröva tanken på om du vill vara förebedjare för någon grupp? Eller om du vill försöka uppmuntra ledare i din kyrka med några varma ord ibland, kanske ett tack på sms eller vykort ibland?
Men hur går det då, om ingen vill eller orkar hjälpa till, frågar sig kanske en vän av ordning. Hamnar vi där, ja då får vi tänka i nya banor. Kanske uppgifter kan göras på andra sätt, pausas eller läggas ned? Kanske finns det tonåringar i behov av fickpengar som vill kyrkstäda som extraknäck? Kan vi dela lokaler med någon annan församling?
Predikarens tredje kapitel påminner oss om att “allting har sin tid”. Det får vi öva att leva i. Öva behöver vi också göra när det gäller att vara generösa mot varandra och vår olika ork.
Under en jobbig tid i mitt eget liv laddade jag alldeles för länge inför att våga ringa städgruppen i kyrkan och be om paus. Pinsamt! Men den generösa städgeneralen lyfte av mina bördor. ”Självklart”, sa hon. “Nu behöver ni komma hit för att andas och fylla på. Det kommer andra tider, då kan ni städa.” Min trötthet möttes av nåd. Det betydde hur mycket som helst. Låt doften av nåd prägla våra kyrkor!
Det skulle visa sig att städgeneralen hade rätt. Det kom andra tider. Tider när jag orkade igen. Tider när jag med glädje orkade ringa andra vars liv då var rörigare liv än mitt och fråga om jag fick ta deras städveckor också. För “allt har sin tid.”
[ Församlingsfrågan: Jag vet inte om jag tror längre: Bör jag sluta som ledare? ]
