Jag är en kvinna i femtiofemårsåldern som nu börjat brottas i mitt inre, över att jag insett att mitt eget liv är så bra.
I min vardag arbetar jag som diakon och ser så mycket nöd. Jag omges ständigt av sjukdomar, trasiga familjerelationer, fattigdom och människor som är deprimerade. Därför känns det så egoistiskt att gå hem och njuta av min egen familj som faktiskt mår väldigt bra.
När vi har middag med goda vänner kan jag plötsligt överfallas av känslor av skam och dåligt samvete och börja tänka på alla ensamma som jag också borde bjudit. Om vi åker på semester får jag dåligt samvete över att vi inte i stället ordnade något för utsatta på hemmaplan.
Samtidigt orkar jag inte heller leva på det viset. Hur ska jag hantera och balansera detta? Borde jag faktiskt lägga ännu mer av mitt liv på dem som har det svårt? / Egoist?
Terapeuten Christina Halldorf svarar: Det är en så bra och relevant fråga du ställer. Många som upplever sig gynnade i livet brottas med liknande tankar och känslor. Tankar som ifrågasätter vår rätt till lycka när vi ser och vet om andras olycka. Får man lov att vara förbehållslöst glad, trots att andra lider?
Ett sätt att närma sig frågan är att vända på perspektivet. Hur skulle jag vilja att andra förhåller sig om jag själv är den sargade och gråtande? De flesta hoppas nog då att de människor som står närmast ska finnas där och stötta, medan man vare sig önskar eller förväntar sig att de man möter i professionella kontakter, ska göra likadant.
Kanske kan det till och med vara hoppfullt att se och möta andra som har tillgång till glädje och livsmod, när man själv inte har det?
Som diakon delar du med dig av din tid och ditt liv till människor som söker dig, men de behov du möter är närmast omättliga. Du ser ensamhet och skulle vilja avhjälpa den genom att bjuda hem, men inser att en enstaka bjudning inte räcker. För den andre längtar efter en bästa vän och det kan du inte bli för alla de ensamma du möter. Däremot har du möjlighet att i din profession skapa mötesplatser, där andra vänskaper kan uppstå. Men det slags vänskap du visar i ditt arbete ska inte underskattas; goda möten, korta som långa, kan vara skillnaden mellan hopp och hopplöshet hos den du möter.
Vi har alltid ett ansvar att, om vi kan, hjälpa den som är i nöd. Det åligger dock inte en människa att hjälpa alla andra. Vi orkar i allmänhet inte ens bära en enda människa någon längre tid, utan behöver hjälpas åt. Om vi låter våra liv helt styras av andras behov, vart tar då våra egna behov vägen? Att låtsas som om man inte har några är en tveksam väg. Vi är människor som behöver vila och återhämtning för att inte bränna ut oss av en strävan att räcka till för alla och envar. En ambition som kan leda till att vi springer hit och dit, tills utmattningen gör att vi ingenting har kvar att ge längre.
Stäng inte av samvetets röst för att den är för jobbig att lyssna till. Den är den viktigaste av alla röster.
— Christina Halldorf, terapaut
Det är en fantastisk gåva att ha en familj som mår bra. Var tacksam, gläd dig och njut av det! Tacksamhet och glädje är inte på något sätt kopplat till egoism. Egoism är att inte unna någon annan det man själv har, att inte vilja dela med sig. För övrigt skulle ingen må bättre av att du stängde din dörr för glädjen, snarare tvärtom.
Den bibliska uppmaningen ”Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter” visar att glädje och sorg är ofrånkomliga delar i allas liv. De båda känslorna tränger inte ut varandra, utan lever ofta jämsides inom oss.
Men samtidigt som du självklart ska fortsätta att vara glad över det goda i ditt liv, är det helt nödvändigt att inte stänga av samvetets röst för att den är för jobbig att lyssna till. Den är den viktigaste av alla röster, den är vår vägvisare till ett rättfärdigt liv. Jag tror till och med att det är nödvändigt att vi låter den rösten störa våra liv varje dag. Inte för att ta ifrån oss glädjen, men för att hjälpa oss att se vad som är viktigt på riktigt.
[ Jag skäms i kyrkan för att mina barn har lämnat församlingen ]
