När min man var ung fick han en profetia om vad han skulle göra i livet som nästan har förstört våra, men framför allt hans liv. Profetian handlade om att han skulle bli en ordets man och förkunna Guds ord på stora estrader. Men det blev aldrig så, han har en alltför stor scenskräck. Han har i stället tjänat Gud i det lilla genom att vara vaktmästare i vår församling, men han tycker att “det frälser väl ingen?” Nu när våra barn har flyttat ut och han får tid att fundera tycker han att han har svikit Gud. Han har riktigt mörka perioder och grubblar över profetian och varför han inte gjort mer. Han säger att han känner sig som Jona som flytt sin kallelse och ibland vill han gå ur kyrkan. Hur kan jag hjälpa honom att gå vidare? /Rådvill livskamrat
Parterapeuten Christina Halldorf svarar:
Hej. Mitt intryck av din text är att din man ganska direkt förstod att det här så kallade profetiska tilltalet inte var något han vare sig kunde, eller ville leva upp till. Även om han kanske för en stund kände sig utvald, så väckte det kanske mer oro än längtan i honom. Den som uttalade orden hoppades kanske att de skulle bli till uppmuntran, men i stället blev de till en förbannelse.
Din berättelse är en allvarlig påminnelse till oss som möter människor i samtal och själavård om att vara varsamma med vad vi säger. Särskilt i samtal med unga människor som står inför stora beslut och söker vägledning. Det viktigaste i de samtalen är att lyssna, att fråga lite, och sedan lyssna igen. Den unga människan behöver lära sig att urskilja och lyssna till rösten i sitt eget inre, inte till alla andra röster.
Unga människor ser ofta upp till vägledare som inte alltid har den mognad och det omdöme som deras uppdrag kräver. Många människor, inte minst inom frikyrkliga och karismatiska sammanhang, kan berätta om “profetiska tilltal” som varit helt fel ute. Man kanske inte förstod det då, men det klarnade över tid. Det betyder inte att alla sådana tilltal är felaktiga, men det krävs viss erfarenhet och urskillning för att förstå vad som är vad.
För den som, likt din man, har en djup önskan om att lyda Gud, blir det oerhört komplicerat. Vågar man ifrågasätta ett tilltal som någon hävdar kommer från Gud? Är inte det att sätta sig upp mot Gud? Men det är precis det man behöver göra. “Pröva allt”, står det i Första Thessalonikerbrevet 5:21. Det står inte där utan anledning. Vi behöver stämma av det vi hör utifrån med det vi upplever inifrån. Kan det här stämma? Kan det här vara från Gud eller var det bara min pastor som drogs iväg av sin egen entusiasm?
Skuldkänslan din man kämpar med, för att han inte levt ett liv som stämmer med den där profetian, verkar bottna i att han nu tror sig ha gjort Gud besviken. Att Gud hade tänkt att han skulle få ett särskilt uppdrag och bli en stor förkunnare, men i stället blev han en vanlig människa som levde ett vanligt, vackert liv.
Men ett liv i Kristi efterföljd leder sällan till några större estrader. I stället är det som utmärker ett liv i Jesu närhet framför allt de Andens frukter som mognar fram: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22-23).
[ Den internationella profeten försökte få mig att falla under förbönen ]
Har din man samtalat med någon klok själavårdare om sina tankar? När man gått länge med en idé om vad som är sant, kan det vara svårt ompröva det och våga tro att det kanske förhåller sig på ett annat vis. Man kan få för sig att den som föreslår något i den vägen inte förstår sanningshalten i det man själv uppfattat som ett tilltal från Gud. Som om man inte vågar tillåta sig att säga ja till den frihet det skulle innebära att lämna den där ödesdigra utsagan bakom sig. Som om man inte tycker sig värd annat än fördömelse.
Det är då man behöver hjälp att stegvis byta ut sin bild av Gud mot en som mer liknar den bild av Fadern som Jesus tecknar för oss.
