Hej Christina. Jag är en kvinna i fyrtioårsåldern. Jag mår inte bra av att ha kontakt med mina föräldrar. Jag är lyckligt gift och har tre barn. Jag har kämpat för att de ska ha en fin relation med sina morföräldrar men nu vet jag inte om det är värt det längre. Jag upplever mina föräldrar som självupptagna och ointresserade av oss. Alla träffar ska ske på deras villkor, de ifrågasätter allt jag gör, och får mig att känna mig otillräcklig. Varje kontakt jag har med dem gör mig ledsen och besviken. För min del vore det nog bättre att säga upp kontakten. Samtidigt har jag alltid tänkt att man inte får göra så, bryta med sina föräldrar alltså. Hur tänker du? Måste man ha kontakt med sina föräldrar?
Relationsterapeuten Christina Halldor svarar: Hej! Det finns förstås inget som tvingar vuxna människor att ha kontakt med andra vuxna, inte ens om det är ens föräldrar. Men att bryta kontakten är likafullt ett känslomässigt svårt beslut att fatta, även om det i vissa fall kan vara nödvändigt.
En bruten barnförälder relation ger ofta upphov till sorg, skam och skuld hos alla inblandade. Det kan därför vara klokt att först pröva att ha en paus i kontakten eller testa att begränsa antalet telefonsamtal, sms med mera.
Men också vid kortare uppehåll behöver man, både inför sig själv och andra, klargöra varför man vill ha en avgränsning. Det finns alltid andra människor inblandade i våra relationer, syskon, vänner och inte minst barn, som behöver förstå vad som händer och vad det innebär för dem.
Att en förälder inte varit särskilt bra som förälder måste inte betyda att hen är en dålig mor- eller farförälder. Om något barn står särskilt nära sin mormor eller morfar, är det värdefullt att inte bryta den relationen.
Ofta har den som vill bryta kontakten försökt framföra sina synpunkter många, många gånger innan man landar i att man vill ha en paus. Men det kan vara svårt att nå fram, trots att man försöker vara så tydlig det bara går. Kanske är det helt enkelt för smärtsamt för mottagaren att ta in det som sägs? Man ser inte alltid sina brister och kommer kanske varken ihåg eller förstår vad man gjort som sårar ens barn. Inte sällan står föräldrar därför helt frågande inför det som händer.
Få personer kan såra så djupt som familjemedlemmar, eftersom de är de mest betydelsefulla människorna i ens liv. Man har ofta helt andra förhoppningar på dem än man har på andra. Man hoppas på kärlek, helt enkelt. Kanske har man också en bild av hur den kärleken borde se ut.
Under lång tid pågår ofta en pendling mellan hopp och besvikelse. När man till slut börjar tänka på att ge upp relationen, är det egentligen hoppet om den relation man aldrig fick som man ger upp. Här finns ibland ett litet utrymme för att omskapa sin egen ingång i relationen. I stället för att hoppas att en förälder ska förändras och bli den man önskar att hen vore, så accepterar man till slut den verklighet som råder, trots att den är sårande och smärtsam. Detta kan öppna för ett nytt förhållningssätt, där föräldrarnas ageranden inte längre, avsiktligt eller oavsiktligt, förmår såra på samma sätt.
Deras brister är inget att skämmas över, men sörja får man.
— Christina Halldorf, relationsterapeut
Det kan finnas en lättnad i att ge upp och försonas med att det inte blev så som man skulle önskat. Att ens närmaste inte verkar vilja eller förmå ge kärlek innebär inte att man inte är värd att älskas. Deras brister är inget att skämmas över, men sörja får man.
Många av oss har en bild av att den innerligaste kärleken finns att se mellan föräldrar och barn. Det är ofta sant, men verkligheten visar också upp alltför många trasiga kärlekar i våra familjer. Att bryta en påfrestande kontakt kan ge lättnad; man behöver inte längre dagligen förhålla sig till en relation som väcker oro, ibland ångest, och ofta sorg. Däremot försvinner inte relationen för att den pausas, för även brutna relationer stjäl kraft från oss.
[ Min fru orkar inte delta i familjelivet efter hon blev utbränd - hur ska vi klara detta? ]
