Hej Christina, jag är en kvinna på 69 år som upplever att min make hindrar mig från att leva. Det känns hemskt att säga det, men så är det. Han är åtta år äldre och har en betydligt sämre hälsa än mig. Under vårt liv tillsammans har jag alltid ordnat allt kring mat, tvätt och städning hemma, men de senaste åren har min make blivit beroende av min hjälp även med andra saker i vardagen.
Det som känns svårast är att min make inte ser hur mycket jag gör och att han aldrig visar sin uppskattning. Jag längtar efter att komma ut och göra saker, och jag skulle gärna ta lite hjälp av hemtjänst ibland. När jag föreslår det blir min man arg och påstår att han minsann klarar sig själv, men det gör han inte. Hur ska jag göra?
Relationsterapeut Christina Halldorf svarar: Det är nog ganska många som känner igen sig, delvis eller helt, i din situation. Att den ena parten i en relation på äldre dagar får försämrad hälsa före den andre, är en regel med få undantag. Många fasar för den tiden, framför allt för att bli en belastning för dem man älskar.
Men det är sällan personen, och inte heller specifikt sjukdomen som blir tung för den andre, utan hur man hanterar situationen och vad den tar fram hos oss. Det handlar inte om att man ska vara stoisk, bita ihop och gömma sin sorg, smärta och frustration för den andre. Men man behöver fortsätta att se varandra hela tiden. Det är inte alltid så enkelt. Det är så lätt att synfältet krymper när vi har ont eller känner oss nedstämda.
Ibland, speciellt om man är nedstämd, skapas en snedvriden bild av verkligheten; man tror att det vore bättre för den andre om man inte fanns. Man ser inte att det den andre längtar efter är att bli sedd och älskad. Och att det är något man alltid kan ge, om man vill, hur hjälpbehövande man än är rent fysiskt. Inte sällan är det själva livet man är besviken på, men man tar ut besvikelsen på den som är närmast. I stället för att dela svårigheterna, bygger man på det sättet en mur mellan sig och andra. Det är djupt mänskligt, men det leder inte till något gott.
Ingen har rätt att beröva någon annan friheten att leva sitt liv. Så hur ska du göra, när du känner dig instängd hemma och ditt liv går på sparlåga? Att vi lovat älska i nöd och lust handlar om att visa varandra ömsesidig respekt och omsorg. Av det du skriver framgår att du är van att ge, både av din tid och din omsorg, men att du nu får väldigt lite tillbaka. Och när du uttrycker behov för egen del, möter du inte mycket förståelse. Din man verkar helt enkelt inte se det du ser.
Kanske är det lättare om det kommer någon utifrån och berättar vilken hjälp som är möjlig och lämplig, i stället för att det blir till en stridsfråga mellan er två?
— Christina Halldorf
Så länge din man inte utsätter sig själv eller andra för fara, behöver han förstås själv vara med och fatta beslut när det gäller sitt behov av hjälp. Kanske är det lättare om det kommer någon utifrån och berättar vilken hjälp som är möjlig och lämplig, i stället för att det blir till en stridsfråga mellan er två? Som du säkert vet är det många som tvekar inför steget att söka hemtjänst. Det kan vara jobbigt både att för sig själv och omvärlden erkänna att man inte längre klarar det man vill, man är rädd att förlora sin självständighet och sitt privatliv.
Därför behöver du vara tydlig när det gäller dina önskemål och behov och också ta steg i den riktningen, i stället för att vänta på hans godkännande. Det godkännandet kanske inte kommer, så länge allt rullar på som vanligt. Det som händer annars, och som redan börjat hända, är att dina negativa känslor växer, både mot honom och kanske också mot annat. Så egentligen har båda allt att vinna på att du återtar din frihet. Han sitter inte på nyckeln till den, utan den har du lika mycket i din hand.
Att ta emot hjälp är inte ett nederlag. Det är tvärtom en gåva vi ger, fast vi inte brukar se det så. Men en gemenskap, en värld, där ingen behöver någon annan, hur ensam och ödslig vore inte den?
