Hej Christina, jag har varit gift med min fru i tolv år och i början var det självklart för oss att sova tillsammans. Sedan kom småbarnsåren då nätterna var ett virrvarr av barn som vaknade. Under den tiden kändes det helt okej att ibland dela upp sig i olika sovrum, det var ju bara tillfälligt. Sedan drabbades min fru av sömnstörningar och började vakna för minsta ljud. Därför sover hon sedan ett år tillbaka i eget rum varje natt, och hon tycker inte det är någon stor grej. Jag däremot tycker att det påverkar vårt sexliv negativt och jag saknar den enkla närheten. Att bara kunna ta sin livskamrats hand innan man somnar är värt mycket för mig. Vad tycker du, hur viktigt är det att sova tillsammans? Är det något som är värt att ta strid för eller är det jag som är fånig?
Christina Halldorf svarar: Att dela säng har ibland blivit själva symbolen för att vara i relation och det kan nästan kännas skamfullt att berätta att man har skilda sovrum. Man är rädd att det ska uppfattas som att man har gett upp det innersta i relationen och nu bara har en yttre form kvar. Ändå är det inte så ovanligt med separata sovrum som vi kanske tror. Ofta just av praktiska skäl, för att en eller båda är lättväckta och sedan har svårt att somna om. Det kan också handla om att man utvecklat så olika kvällsvanor, att det blir svårt att gå till sängs och släcka lampan någorlunda samtidigt. Om det är dina snarkningar som väcker din fru, finns det bra hjälp att få, men det har ni säkert redan kollat upp.
Under småbarnsåren är det vanligt att man vaknar så fort barnen ger ljud ifrån sig och ibland dröjer en ljudkänslighet kvar även när barnen börjat sova normalt. Något som spär på det hela är när man börjar jobba igen och blir stressad när man vaknar gång efter annan på natten. Det väcker en oro för hur man ska orka med den kommande dagens uppgifter.
Vad forskare lyfter fram är att det i alla relationer är viktigt att värna sömnen, eftersom en bra sömn på många sätt är grundläggande för hur vi mår och vad vi orkar för övrigt. God sömn, menar man, kan därför stärka relationen, medan dålig sömn kan ge motsatt effekt.
Men praktiska lösningar på ett praktiskt problem är en sak. Det verkar vara lite så din fru ser på er situation och på ett sätt håller du med henne. Det är klart att hon måste få sova. Samtidigt har något för dig närmast omistligt försvunnit från ert gemensamma liv, det handlar om närhet och intimitet. Det är inget “praktiskt problem”, det är själva centrum i en kärleksrelation.
Hur kan ni, utifrån rådande förhållanden, bevara det som utgör relationens innersta väsen? Som barnfamilj är det inte så lätt att få till en stund av pargemenskap under dagarna, då det är fullt upp med vardagssysslor av olika slag. Det är ofta just på kvällen, när barnen kommit till ro, som en stund av förtrolighet och närhet uppstår.
Ett sätt att ge utrymme både för sömn och närhet är att ha skilda sovrum under vardagarna, men sova tillsammans på helgen, när kravet att gå upp tidigt inte är lika stressande.
Ibland kan det finnas något annat gömt i en önskan om separata sovrum, det är när en part faktiskt vill dra sig undan från relationen. Finns en sådan oro, är det ofta den som stör mest; “vill hon inte vara med mig, vill hon separera?” Det allra viktigaste i alla relationer är att känna tillit. Att man vet att kärleken är intakt. Då kan man med stor trygghet hitta lösningar på alla möjliga situationer som båda känner sig trygga och tillfreds med.
Tillit är på många sätt ett val, en livshållning, där man låter det goda man ser vinna över den oro och misstänksamhet som annars kan förstöra en relation. Och det där goda, kan man visa varandra när som helst på dagen, en varm blick och en kärleksfull gest behöver inte vänta till sängkammaren.
[ Parterapeuten: Om du attraheras av någon annan ska du erkänna det - även för din partner ]
