Hej Christina, jag och min man har varit gifta i tio år. Jag älskar honom, men ibland saknar jag att få prata med honom om djupare frågor. Tro, grubbel, längtan, drömmar och sådant som jag talar med en del av mina väninnor om. Jag och min man pratar varje dag, men det rör sig alltid på ett vardagligt plan. Vi pratar om vad vi ska göra, äta eller köpa i present till barnen. När jag försöker föra in våra samtal på djupare ämnen drar han sig oftast ur samtalet. På något sätt har jag hela tiden tänkt att samtalen skulle djupna i takt med att man blir tryggare med varandra, men det verkar inte hända. Det känns sorgligt för mig. Hur ska jag tänka?
Parterapeut Christina Halldorf svarar: Så som du beskriver era vardagssamtal, precis så ser det ut hos väldigt många som lever i tvåsamhet. Kanske de flesta? Vi pratar om praktiska saker, vem som ska göra vad, när och hur. Samtalen rör vårt gemensamma ansvar för det och dem som anförtrotts oss. Att få ha dessa samtal ska inte underskattas, de är inga b-samtal, utan signalerar trygghet och vänskap i delandet av livet. För många människor räcker det så.
Men för dig saknas något viktigt. Ni har känt varandra i många år nu, så det är inte ett nytt fenomen du beskriver, utan mer något som du börjar inse kanske handlar om din mans personlighet. Du har hoppats på förändring och försökt puffa för det, men ingenting har hänt.
Det kan vara värt att undersöka lite mer vad det handlar om. Du kan helt enkelt fråga honom om han inte är så intresserad av ämnet eller om det är något annat som gör att era samtal inte djupnar. Frågan måste förstås ställas på ett vänligt, intresserat sätt, inte konfrontativt eller kritiskt. Det kan finnas många skäl till att det djupare samtalet inte kommer igång eller tystnar mellan människor. Ibland handlar det om att den som tystnar upplever sig vara på okänd mark, man tycker att ens partner verkar så hemmastadd och verbalt van att samtala om tankar och känslor, medan man själv blir osäker. Så uppstår en ojämlikhet, där man inte når varandra.
Någon annan kan beskriva att man faktiskt har försökt delta i ett djupare samtal om livet, men upplevt att den andra parten inte tyckt att ens tankar “duger”, man har känt sig kritiserad och därför sedan valt att vara tyst. Dock ofta utan att berätta för sin partner hur man känt det. Det kan också vara så att frågorna faktiskt inte riktigt fångar din mans intresse. Många tycker att det man inte kan veta något säkert om, är det svårt att prata om. Det är ju ändå som det är. Vad man ska göra i morgon kan man däremot påverka, därför känns det mer relevant. Medan ytterligare andra har sitt engagemang kopplat till sitt arbete eller till olika specialintressen.
För att testa om ni kan öppna samtalet lite kanske ni kan lyssna på föredrag, läsa en artikel eller se en film ihop, och sedan prova att säga något om vilka tankar som väcktes? Inga filosofiska utläggningar, bara i all enkelhet våga sätta ord på något inifrån sig själv. Det är förstås viktigt att då inte direkt ifrågasätta vad den andre säger, för en diskussion för er inte närmare varandra. Det är genom lyssnandet man lär känna den andre. Och ibland även sig själv.
Det är så fint att du poängterar att du älskar din man, även om du är besviken på att han inte följer dig in i de djupa samtalen. Det går ju aldrig att tvinga fram intresse och äkta engagemang, men ibland kan det väckas genom nya erfarenheter eller möten med andra. Kanske anar du att han har mer att säga än han själv tror? Att han inte är så pratsam betyder ju varken att han saknar djup eller mognad. Du kanske också kan öva på att höra det som inte uttrycks med ord. Det som sägs med händer och ögon är långt viktigare. Trofasthet och omsorg är kärlek utan ord.
[ Min fru orkar inte med familjelivet efter att hon blivit utbränd - hur ska vi klara detta? ]
