Hej Christina, för ett år sedan började min fru uppvisa symtom på utbrändhet. Hon var helt utmattad, deprimerad och glömde saker. Hon blev sjukskriven och sedan dess har hon kämpat med att komma tillbaka.
Under året som gått har jag fått ta nästan hela ansvaret för våra tre barn som är i skolåldern, och hon har inte orkat hitta på något när vi är lediga tillsammans. Jag lider med henne och jag älskar henne, men jag känner också att detta år påverkat glädjen och lusten i vår relation. Vi skrattar aldrig ihop och ibland känner jag mig mer som hennes assistent än som hennes make.
Jag vet att vi har lovat “i nöd och lust”, men hur ska vi klara detta?/Bredvid en som är utbränd
Christina Halldorf svarar: Det är en riktigt tuff tid ni går igenom, tillsammans och samtidigt, men ändå var och en på sitt sätt. Medan din hustru brottas med känslor av otillräcklighet och sorg över att inte orka det hon vill, så handlar din kamp om att orka allt ensam. Risken är, som du antyder, att båda börjar känna sig ensamma i relationen.
Det är viktigt att din fru får stöd från vården under sin sjukskrivning, så att återhämtningen går åt rätt håll. Ibland ordnas informationsträffar för anhöriga, eftersom man vet att det är både svårt och oroligt att vara den som står bredvid. För många är det jobbigaste att inte veta hur lång tid det kommer att ta, att det inte finns någon säker prognos. Att kunna ställa in sig på en viss tidsperiod, även om den är lång, gör sjukdomstiden lättare att hantera. Det är dessutom vanligt att tillfrisknandet går hackigt, ena dagen kan det vara rätt bra för att nästa dag nudda botten igen. De där svängningarna kan göra att det känns hopplöst, men de ger samtidigt en vägledning till att stegvis förstå var gränserna för energin går och vad som förbrukar den.
Att en partner är sjuk under en längre tid är alltid tungt, men påfrestningen blir förstås extra stor när man har små barn. Fokus läggs ofta på att deras tillvaro ska störas så lite som möjligt av situationen. Men det är klart att barnen påverkas av att en förälder är sjuk. Det är värt att lägga tid på att då och då prata med dem om hur det är, och höra deras funderingar över hur det blivit hemma. Så att de både förstår och inkluderas i det som händer.
Du skriver att din fru sedan ett år har “kämpat för att komma tillbaka”. Det är ju så vi ofta gör, när vi vill något väldigt mycket. Vi kämpar. Men egentligen är det precis det man inte orkar när man drabbats av utmattning. Det här är nog det svåraste: Att sluta kämpa och våga vila i någon form av tillit till att helandet kommer på det sättet, även om det tar sin tid. Då behöver man en partner som står stadigt och klarar att hålla fast vid tron på att det kommer att gå bra.
Människor hjälper i allmänhet gärna till, lättast är det om man får konkreta uppgifter om vad som behövs, som att handla mat eller skjutsa barn
— Christina Halldorf
Men det är lättare sagt än gjort att vara den partnern, det är lätt att falla ner i missmod när sjukdomen inte ger med sig och månaderna går. För att hålla över tid behöver man ta emot all god hjälp man kan få från familj och vänner, för att få lite egen återhämtning. Det är ibland svårt för andra att förstå hur illa det är hemma, inte minst om den som har utmattningen försöker hålla fasaden uppe när man träffar andra. Kraftlösheten visar sig då efteråt, hemma. Men människor hjälper i allmänhet gärna till, lättast är det om man får konkreta uppgifter om vad som behövs, som att handla mat eller skjutsa barn. För många är det jobbigt att be om hjälp, men vänd på det, skulle du vilja hjälpa dina vänner om de behövde din hjälp?
Hur ska kärleken överleva när det är mer nöd än lust? Man behöver helt enkelt mötas i nöden. Det är så lätt att vi vänder oss inåt när tyngden blir stor, vi sluter oss och biter ihop för att orka. Men även du får gråta. Så får ni trösta varann. Det finns en märklig glädje gömd också i den samhörigheten.
[ Lina Richardsson: Jag hade inte tappat livslusten, bara kraften ]
