Hej! Jag är snart fyrtio, jag och min man som jag älskar så mycket har fått två friska barn på sju och nio år. Problemet för oss är att jag längtar så efter ett tredje barn. Jag har alltid drömt om en stor familj och älskar livet som förälder. Min känsla är att ett tredje barn skulle göra vår familj mer komplett, men min man vill verkligen inte alls. Han är inte beredd att ta sig an vaknätter och småbarnsår igen, säger han. Han vill hellre njuta av livet med barn som blir äldre och mer egen frihet som vuxna. Det här har blivit som en kil mellan oss och ett ämne så infekterat att vi inte längre kan prata om det. Hur gör vi nu?
Relationsterapeut Christina Halldorf svarar: Det är uppenbart att helt olika bilder väcks hos er när ni föreställer er hur livet skulle gestalta sig med ett barn till i familjen. Förenklat tycks det vara så att du mera ser själva barnet och din man vad det kommer att “kosta” er alla. Kanske ser du hur en baby kan bli till en ny värme- och kärlekskälla mitt i familjen, medan din man ser hur tid och ork kommer att krympa när det gäller engagemanget för de stora barnen. Det är ju ingen av er som har fel, men ni står på var sin plats när ni försöker titta framåt.
Det finns en dörr som stängs rent fysiologiskt för kvinnor när man närmar sig 40.
— Christnina Halldorf om kvinnors barnlängtan
Det dilemma ni står inför är inte så ovanligt. Kanske har det att göra med att det finns en dörr som stängs rent fysiologiskt för kvinnor när man närmar sig 40? En insikt om att det är “nu eller aldrig” väcks. Inte sällan kan barnlängtan då bli så stark att den känns rent kroppsligen. När vår längtan är så intensiv, tenderar vi att förminska och inte vilja tänka på hinder som kan finnas. Även om det ens partner säger är relevant, så känns ett “nej” ändå sårande och smärtsamt.
Ur din längtan har en strid vuxit fram, trots att ingen egentligen vet om det ens är möjligt för er att få ännu ett barn. Om det fortsätter med att du säger “jag vill” och din man “jag vill inte”, förblir positionerna låsta. Han “vinner” kanske striden men du riskerar att få en kvardröjande sorg över att inte ha fått chansen att försöka bli mamma en sista gång. Det är ju ett scenario ingen av er önskar. Ni har en fin familj och älskar varandra, så hur kan ni bevara det goda ni har igenom en sådan kris?
[ Håll kärleken vid liv om ni inte kan få barn ]
När vi i äktenskapet börjar ett gemensamt liv, så är det centrala ordet vårt “ja” till varandra. I djupare mening betyder det ja:et att vi säger “jag vill dig”, mitt eget jag är berett att träda åt sidan för den jag älskar. Med det som “mall” i vårt liv tillsammans finns en beredskap att flytta från sin utsiktspunkt till den andres, för att riktigt försöka förstå vad den andre ser och känner. Och från den platsen sedan ärligt kunna säga “jag förstår nu att du känner så här och jag kan inte tvinga dig att känna som jag gör och vilja det jag vill”.
I sak blir ju inte frågan löst av att båda säger “ja” till varandra. Men ändå förändras allt, för striden är över.
Om du ställer dig på din mans utsiktspunkt, kanske du upptäcker något annat än det du nu uppfattar som bekvämlighet? Kanske oroar det honom om ansvaret för familjen, ekonomiskt och praktiskt, kommer att falla tyngre på honom framöver? Har han en press inom sig att klara av allt själv? Kan du hjälpa honom att se att ni bär tillsammans? Från din plats ser han att ett barn till inte är någon egotripp för dig, utan att du vill bjuda in mer av kärlek och glädje i era liv. Därtill något som ger möjlighet att för en tid ta ett steg ut ur “karusellen”, lämna det välplanerade och våga det oväntade.
Att tvinga igenom sin egen vilja utan hänsyn till den andres främjar aldrig en relation, oavsett om man hänvisar till sin längtan eller sitt förnuft. Men med ett förnyat ja till varandra kan den ömhet och respekt som ni tidigare haft, vägleda er också i det val ni gör nu.
[ Jag är kär i min kollega - ska jag lämna min fru? Terapeuten svarar ]