”Måste jag hjälpa min vän med pengar?”

Hej Christina, har en fråga om en vän till mig. Vi lärde känna varandra i kyrkan för några år sedan och har haft mycket roligt tillsammans, både som par, men även många fina samtal på tu man hand. Det som skaver har med pengar att göra. När hans fru dog uppdagades det att frun hade obetalda skulder som maken inte kände till och som han nu måste stå för. De ekonomiska bekymren är något han ofta tar upp under våra promenader. Jag försöker uppmuntra, men undrar om jag som vän också är skyldig att hjälpa till, med pengar? I teorin skulle jag kunna låna honom en del, men jag vill helst inte blanda vänskap med pengar. Jag vet inte heller om min vän menar att jag borde, han kanske bara vill prata av sig, men jag kan inte släppa känslan. Vad tänker du? / Göran

Terapeut Christina Halldorf svarar: Vänskapsrelationer kan se så olika ut. Men de bygger i allmänhet på en upplevelse av jämbördighet, där ingen känner sig under- eller överlägsen den andre. Någon skyldighet att låna ut pengar ingår normalt inte i en vänskapsrelation. Däremot att stötta varandra på det sätt man kan och vill.

Egentligen ärver inte makar varandras skulder i Sverige, utan skulderna ska betalas av dödsboet så långt det finns tillgångar där. Finns det inte tillgångar, avskrivs skulderna. Men det är kanske någon annan typ av mer privata lån det här handlar om? Det kan vara mer stärkande för din vän om han över tid kan lösa sin ekonomiska situation själv. Det finns kanske lösningar han inte tänkt på? Kanske kan du föreslå att han bokar ett samtal med någon på banken? Och att du kan följa med honom, om han vill det.

Om din bedömning är att din vän inte är i akut nöd, men att hans oro är så stor att han har svårt att tänka på något annat än de ekonomiska bekymren, kanske den bästa hjälpen är att få honom att lyfta blicken lite.

—  Christina Halldorf

Att blanda pengar och vänskap kan vara komplicerat. Om din vän lånar pengar av dig, förändrar det inte så mycket av hans situation i sak. Lånet flyttas bara från en långivare till en annan. Möjligen förändras räntan något. Men det som framför allt kan förändras är er relation, när en blir långivare och en låntagare. Handlar det om större belopp bör man dessutom skriva ett låneavtal. Men ett av vänskapens tecken är just att man inte har någon fordran på varandra, i något avseende. Det är nog där din egen tveksamhet kommer in.

Ofta, när man oroar sig för något, vill man framför allt bara prata om det med någon som lyssnar. Man är inte så mycket på jakt efter att få en lösning av den andre, som efter att få avbörda sig på någon. Det blir förstås extra påtagligt när man blivit ensam och inte längre har någon hemma att dela bekymren med.

Vi är ofta obekväma med att prata om vår privatekonomiska situation med varandra, mer än i rätt allmänna termer. Hur mycket man har på banken är i vår kultur väldigt privat, nästan hemligt. Jag gissar att din vän inte berättat det för dig heller. Det känns mer ok att berätta om skulderna, om oron för hur det ska gå med allt.

Det han då berättar om är också sveket han utsatts för. Hans hustru tycks ha undanhållit honom detta under deras tid tillsammans. Han som trodde att han kände henne. Att den man stått så intimt nära visar sig ha dolt något viktigt som angår båda, lämnar en kluven eftersmak. Sorgen blandas med bestörtning och vrede. Tänk om hon hade vågat erkänna och berätta medan det ännu var tid. Det är klart att han kunde blivit arg och besviken även då, men ärligheten kunde också ha öppnat för förändring och fördjupad gemenskap.

Om din bedömning är att din vän inte är i akut nöd, men att hans oro är så stor att han har svårt att tänka på något annat än de ekonomiska bekymren, kanske den bästa hjälpen är att få honom att lyfta blicken lite. Så att han inte glömmer bort att leva. Det finns så mycket som inte kostar pengar. Ta med honom ut i försommaren, kanske kan ett stråk av fåglarnas och liljornas bekymmerslöshet hitta en väg in i hans oro.

[ Jag och barnen hamnar utanför i kyrkan efter skilsmässan ]