I sin insändare den 7 oktober säger Anders Gärdeborn att jag bortser från att dna-bitars aktivitet oftast bestäms genom att titta på likheten till motsvarande bitar i andra arter. Visst är det så man identifierar stora mängder av inaktivt dna, men det bekräftas genom fallstudier av pseudogener. Det finns många exempel på kodande dna-sekvenser i andra arter som stängts av hos någon av våra avlägsna förfäder.
Dessa fragment finns det tydliga rester av i människans dna, även om de inte kodar proteiner hos oss. Att det kan finnas okända funktioner hos dessa fragment (till exempel att delsekvenser ympas in i någon annan gen eller att de positionerar intilliggande gener) spelar ingen roll – den exakta sekvensen är ej längre viktig eftersom den inte är kodande i sin helhet, och förändras därmed snabbt ur evolutionsperspektivet.
Flera röster, inklusive Tomas Dixon och Gärdeborn som deltagit i denna debatt, hävdar att evolutionen förutsätter en ond gud.
Jag anser inte att ondska driver fåglar till att äta maskar – det är helt enkelt en del av naturen. Att både fåglar och maskar långsamt utvecklas blir en följd av att variation mellan individer förekommer naturligt och till viss del är ärftlig. Till exempel kanske fåglar med något längre näbb har en statistisk fördel i att få tag på mat i vissa miljöer och kommer därmed bli vanligare med tiden.
På samma sätt ökar överlevnaden hos maskar som råkar vara bättre kamouflerade i sin miljö. Sätt in detta i ett mycket längre perspektiv så har vi evolutionen – men var är ondskan? Maskar blir uppätna och vissa fåglar hittar mindre mat än andra, men hur skiljer det sig från vad som sker i naturen varje dag?
Första Mosebok talar mycket riktigt om döden som en konsekvens av syndafallet, men är det verkligen den fysiska kroppens död som menas?
Kunde man inte ramla från en klippa och slå ihjäl sig innan syndafallet? Är det inte snarare den andliga döden – åtskildheten från Gud – som åsyftas? Jesu seger över döden innebär ju inte evigt liv för vår jordiska kropp, utan för vår andliga varelse.
Skapelseberättelsen i Första Moseboken ger oss viktig lärdom om förhållandet mellan Gud och människan, men jag tror inte att den är tänkt som en lärotext i biologi eller geologi. Det finns liknande exempel i Bibeln: inte påstår väl någon att vi som kristna bör förneka existensen av fröer som är mindre än senapskornet (Matt 13:32), utan att det är budskapet om himmelriket som är fokus i Jesus liknelse?
Jag säger inte att alla måste börja tro på evolutionsteorin; dess betydelse är ganska perifer för de flesta människor. Men det behövs en större acceptans gentemot den. I våra kyrkor hör man alltsom oftast självsäkra påståenden om att evolutionsteorin är dåligt underbyggd eller strider mot Bibeln, uttalade av välmenande personer som inte själva förstår teorin utan bara upprepar (i min mening) felaktiga argument från kreationistiska källor.
Evolutionen har starkt vetenskapligt stöd och går bra att kombinera med en kärleksfull Gud. Inget gott kommer ut av att förneka detta från våra talarstolar.
