Nej, det blev aldrig någon sista leverans av Aladdin-askar till påve Franciskus. Men när Jorge de Salas talar om Franciskus ligger de tre röda askarna staplade på bordet, som ett minne av den vänskap som tog sin början 2016. Här ligger också en vit påvekalott som bär Franciskus signatur på insidan.
– Den är som en relik för mig, säger Jorge de Salas, präst och biskopsvikarie i Stockholms katolska stift.
Bäst före-datumet har precis gått ut. Och nu, sedan påve Franciskus lämnat jordelivet, börjar det bli dags att öppna dem. Men först får de tre Aladdin-askarna följa med till tisdagens pressträff i Stockholms katolska domkyrka. Här ligger de nu på ett litet bort, bredvid asken med den vita kalotten och flera foton i storformat från Jorge de Salas möten med Franciskus.
– Jag skrev ut dem nu på morgonen, säger Jorge de Salas, som tar emot journalister på rad i en lokal i domkyrkoförsamlingen. Lite längre bort, i den stora församlingssalen, svarar biskop Anders Arborelius på reportrarnas frågor.
En fråga som återkommer handlar om att den svenske kardinalen – till dennes egen bestörtning – nämns som en av flera möjliga efterträdare till Franciskus.
– Biskop Anders vore en fantastisk påve, säger Jorge de Salas spontant, utan minsta tvekan och med ett stort leende.
Att Anders Arborelius själv är en högst motvillig kandidat är snarare en fördel i sammanhanget.
– Man utgår ifrån att ingen vill vara påve, och den som blir utnämnd måste övertygas av de andra att tacka ja, säger Jorge de Salas om de samtal och omröstningar som nu stundar i Sixtinska kapellet.
Tolkade åt påven
Men tillbaka till Aladdin-askarna och kalotten. Att de ligger på bordet beror på att Jorge de Salas ombads att tolka åt påven när denne besökte Sverige två dagar hösten 2016.
– Jag var med honom hela tiden och var på så sätt mer än en tolk. Jag var mer den som introducerade honom till Sverige, berättar Jorge de Salas, som flyttade från Spanien till Sverige på 1980-talet.
– Det var inte lätt i början. Jag var mycket nervös och tänkte att det skulle gå åt skogen. Men det gick jättebra och framför allt blev jag god vän med påven, som är mycket social.
Det intensiva umgänget ledde till att Jorge de Salas sedan träffade påven flera gånger i Rom. Varje gång tog han med sig några Aladdin-askar till påven och dennes medarbetare. Vid ett tillfälle köpte han också en vit kalott som han skänkte påven.
– Den var för stor för påven och han var rädd att den skulle blåsa av. Så han sa att jag skulle behålla den. Men han tog den på sig, han välsignade den, kysste den och sa: ”Nu kan du säga att jag har använt den”. Och så ville han signera den. Så det är en relik för mig, som jag har på kontoret.
Målning av Sankt Ignatios
En gåva som däremot blev kvar hos påve Franciskus var det 1600-talsporträtt av jesuiternas grundare, Ignatius av Loyola, som Jorge de Salas ropade in på en auktion i Stockholm.
– Han sa: ”Jorge, varje gång jag ser bilden du gav mig, så ber jag för dig.” Det var otroligt, minns Jorge de Salas.
Den Franciskus han minns var humoristisk, snabbtänkt och generös, och alltid snabb att sätta andra i första rummet.
– Han var förälskad i Kristus på riktigt. Han var en bönens människa, som ägnade flera timmar om dagen i bön. Han sov också mycket lite på natten, kanske fyra timmar, men tog en kort siesta varje dag. Han såg aldrig på tv och la sig tidigt.
Nu när Katolska kyrkan står inför en ny konklav påminner Jorge de Salas om hur det gick till när den argentinske kardinalen Jorge Bergoglio en gång valdes till påve.
– Vid konklaven 2005 valdes Joseph Ratzinger. Men Jorge Bergoglio kom på andra plats. Men i nästa konklav, 2013, var han äldre och det kom som en överraskning för omvärlden att han valdes till påve.
I efterhand, berättar Jorge de Salas, kom det fram att argentinaren gjort ett stort intryck på de andra kardinaler.
– Inför konklaven, det som kallas pre-konklaven, håller varje kardinal ett fem minuter långt anförande om vad de tycker att kyrkan ska fokusera på i framtiden. Så kardinal Bergoglio sa det han tyckte, och det var många som uppskattade det eftersom det var så konkret, berättar han.
– Efteråt bad kardinalen i Havana om manuset. Bergoglio sa att han hade allt i huvudet, men skrev ändå ned det precis som han sagt det. När han sedan blivit vald fick biskopen lov att offentliggöra anteckningarna. Och läser man dem i dag inser man att det är som en linje som han följt alla de här åren.
[ Anders Arborelius: ”Det måste bli en påve efter Jesu hjärta” ]
