Påve Franciskus såg kyrkan som ett fältsjukhus för de sjuka och de svaga, de sargade och de misslyckade, skriver Dagens reporter Arash Asadi i en nyhetskommentar.
Vårregnet föll över piazzan den 13 mars 2013 då Jorge Mario Bergoglio gick ut på Peterskyrkans balkong för att möta pilgrimerna. Den nye biskopen av Rom gjorde omedelbart klart att hans pontifikat skulle bli något nytt; ingen påve före honom hade tagit sitt namn efter den helige Franciskus av Assisi, franciskanerordens grundare och de fattigas beskyddare.
Sitt första tal inledde han i vardagliga ordalag: ”Bröder och systrar, god kväll!” Innan han läste den traditionella välsignelsen urbi et orbi, för staden och världen, vände han på ordningen och bad om den församlade massans förböner. Framträdandet avslutades lika överraskande som det hade inletts: ”God natt och sov gott!”
Tvättade fängelsefångars fötter
Franciskus, med påvliga mått mätt, enkla livsföring gjorde honom snabbt till mediernas favorit. Apostoliska palatsets bronsport från 1600-talet stod vidöppen för honom, men han valde att stanna på det mer anspråkslösa Casa Santa Marta, Vatikanens hotell för kardinaler. Han lät sig köras i en enkel Fiat. Portföljen bar han själv.
Varje skärtorsdag tvättade och kysste han fängelsefångars fötter. Påsken 2025 kunde han inte göra detta, men han besökte ändå fängelsefångar under det som skulle bli hans sista dagar i jordelivet.
På ytan var Franciskus en tacksam motpol till företrädaren Benedikt XVI. Benedikt hade hämtats från Vatikanens mäktigaste departement, Troskongregationen, men Franciskus kom från Buenos Aires slumområden; Benedikt hade varit reserverad och givit få intervjuer, men Franciskus var gladlynt och svarade gärna på journalisternas frågor; Benedikt hade setts som en av 1900-talets främsta katolska teologer, men Franciskus ansåg att ”verkligheten är viktigare än idéer”.
Själva hade de båda påvarna idel lovord om varandra.
En iver som få kunnat förutse
Uppväxten i en italiensk immigrantsläkt i Argentina var enkel men trygg; familjens katolska fromhet präglade tidigt Jorge Bergoglio. Som sjuttonåring, då hans tid upptogs av jobb, fotboll och tango, upptäckte han kallelsen att bli präst. Fyra dagar före sin trettiotredje födelsedag, mer än ett årtionde efter att han hade sökt sig till jesuiternas långa och intellektuellt krävande prästutbildning, prästvigdes han.
Bergoglio hann bli ärkebiskop av Buenos Aires och kardinal, innan kyrkan kallade honom att bli dess världsvida ledare. Det sägs att han var konklavens favorit redan 2005, men han ska då själv ha gett sitt stöd till den tyske Joseph Ratzinger. När denne – Benedikt XVI – åtta år senare abdikerade från ämbetet var det Bergoglios tid.
Han valdes med mandatet att ta itu med den korruption som hade nästlat sig in i kurian, Vatikanens regering. Den uppgiften tog han sig an med en reformiver som få hade kunnat förutse. En annan del av hans reformer kom att bestå i öppnandet av flera av Vatikanens höga ämbeten för kvinnor.
Elvis gospel på 25 skivor
Över huvud taget var Franciskus en otålig själ. I yngre dagar kunde det ta sig neurotiska uttryck: det var en ångest, en vilja ”att göra allt nu”, berättade han själv för den argentinska tidningen La Nación. En psykiater hade hjälpt honom att få ordning på nerverna.
När ångesten senare ändå slog till var klassisk musik ett bra motgift. Bach och Mozart hade en given plats i musiksamlingen, liksom Beethoven och Pärt. Bland hans nästan 2 000 skivor fanns även Édith Piafs största hits, Astor Piazzolla tangomusik och Elvis Presleys gospelsånger (på 25 skivor).
Präglad av befrielseteologin
Franciskus hade sinne för frapperande formuleringar. ”Vissa människor tror att, ursäkta uttrycket, man måste föröka sig som kaniner för att vara en bra katolik”, sa han en gång till journalisterna ombord på ett flygplan. Men udden riktade han helst, och främst, mot kyrkans ledare. Präster och biskopar var Guds folks tjänare; de skulle passa sig för att uppträda som herrar över folket.
Den argentinske påven, starkt präglad av den latinamerikanska befrielseteologin, var övertygad om kyrkans kallelse till världens periferi, till marginalerna, både geografiskt och socialt. Många av sina kardinaler hämtade han långt från Katolska kyrkans medelpunkt, bland dem Stockholms biskop Anders Arborelius.
I Franciskus ögon skulle kyrkan vara ett fältsjukhus för de sjuka och de svaga, de sargade och de misslyckade. När terrorgruppen Islamiska staten hade besegrats i Irak hedrade han landets traumatiserade katolska minoritet med ett apostoliskt besök; han ställde sig på just den plats från vilken terroristerna hade lovat att ta sig till Rom för att döda honom.
Hade sina kritiker
Sin beskärda del av kritiker hade Franciskus. När jesuitprästerna Franz Jalics och Orlanda Yorio 1976 kidnappades och torterades av militärjuntan under det smutsiga kriget, Guerra Sucia, i Argentina, sades det att Jorge Bergoglio hade angivit dem. Anklagelserna tillbakavisades av Vatikanen – och av Jalics själv – när Bergoglio hade blivit påve.
Kritiker bland kyrkans traditionalister ansåg att han inte var tillräckligt intresserad av teologi när han tycktes öppna en dörr en för att omgifta katoliker skulle få ta emot nattvard. Liknande kritik mötte han när han mot slutet av sitt pontifikat öppnade en möjlighet för samkönade par att motta icke liturgisk välsignelse i kyrkan.
Kyrkans dogmer rubbade han aldrig, men, ansåg han, kyrkan kunde inte låsa in sig i ”en dogmatisk låda”.
Kunde tänka sig att abdikera
Leendet som snabbt blev Franciskus kännemärke blev med åren alltmer ansträngt. Ett dåligt knä och en ischiasnerv i kläm orsakade svåra smärtor. Att abdikera kunde han tänka sig, det vore ingen större sak, men varje gång hälsan försämrades visste han att han mäktade med att sitta på Petri stol ytterligare en tid.
På annandag påsk i Herrens år 2025, var tiden inne då Jorge Bergoglio från Buenos Aires, sedermera ledaren för världens en och en halv miljard katoliker, till slut måste bryta upp. Och världens katoliker bad att Herren skulle ge honom den eviga vilan.
