Kardinaler från jordens alla hörn gör sig nu redo att bege sig Vatikanen för att delta i konklaven, som väljer påve Franciskus efterträdare.
Hur går påvevalet till? Och vilka kardinaler har chans att bli näste påve? Dagen går igenom några av förhandsfavoriterna.
Snart fäster världens en och en halv miljard katoliker sina ögon på en smal skorsten som sticker upp från Sixtinska kapellets tak. Hundratrettioåtta prelater ingår i den röstberättigade skaran av kardinaler som ännu inte fyllt åttio år och därmed får rösta när Katolska kyrkans näste ledare ska utses. Kardinalerna i denna mer ungdomliga liga kommer alldeles strax att kliva in i Sixtinska kapellet och låsa dörren om sig; latinets cum clave betyder ”med nyckel”.
Valet av ny påve är avgjort när en kandidat har fått minst två tredjedelar av rösterna. Då stiger vit rök från den smala skorstenen, och från Peterskyrkans balkong uttalas den berömda latinska frasen habemus papam – vi har en påve. Och den nyvalde påven ger sig till känna.
I teorin kan vilken döpt manlig katolik som helst bli påve, men i praktiken är det uteslutet att påven skulle hämtas utanför kretsen av de röstberättigade kardinalerna.
Aforismer i Rom
Vem blir då den näste påven? På en fet påve följer en smal, lyder en aforism i Rom. Om det stämmer lär den progressive Franciskus efterträdas av en mer traditionell, eller i alla fall mer konsensusorienterad, påve.
Men: Den som går in i konklaven som påve kommer ut som kardinal, heter det i en annan aforism. Det hindrar emellertid inte att spekulationerna om tänkbara påvekandidater, papabili, traditionsenligt går varma inför en konklav. Och just denna gång får fältet betraktas som ovanligt öppet eftersom ovanligt många namn har figurerat i spekulationerna under Franciskus pontifikat.
Här följer en genomgång av några av de kardinaler som bedöms ha goda chanser att snart bli påve.
Pietro Parolin, 70 år, Italien
Vatikanstatens utrikesminister har, som påve Franciskus närmaste medarbetare sedan 2014, under många år haft en mycket central plats i Katolska kyrkan. Han utmärker sig som en av de prelater som behållit sin position trots Franciskus återkommande omorganiseringar i Vatikanen. Parolin är en kultiverad diplomat, med lång erfarenhet av att navigera i de världspolitiska frågorna. Vatikanen kan han på sina fem fingrar.
Mot Parolins chanser talar kritiken mot hans uppfattade undfallenhet det kommunistiska partiet i Kina; som utrikesminister har han ansvarat för en kontroversiell överenskommelse mellan Vatikanen och Peking om hur katolska biskopar i Fastlandskina ska utses. När journalister 2020 förde förföljelsen av kinesiska kristna på tal svarade han: ”Men vilken förföljelse då?”
Teologiskt tillskrivs Parolin en profil som åtminstone delvis påminner om Franciskus mer progressiva inriktning. Samtidigt bedöms han ha potential att bli en kompromisskandidat för liberala och konservativa falanger i konklaven. Med tre icke-italienska påvar i följd sedan 1978 – Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciskus – står det förvisso klart att påven numera inte längre måste hämtas ur den italienska myllan, men om konklaven skulle anse att det trots allt åter är dags för en italienare torde Parolin ligga bra till.
Matteo Zuppi, 69 år, Italien
Förvånande nog var det inte Parolin, utrikesministern, som 2023 fick Franciskus förtroende att genom diplomatiska ansträngningar försöka få till stånd en fredsuppgörelse mellan Ryssland och Ukraina. Franciskus skickade i stället Matteo Zuppi, ärkebiskopen av Bologna och den italienska biskopskonferensens ordförande.
Om Parolin kan Vatikanen på sina fem fingrar sträcker sig Zuppis anknytning till mikrostaten ända till barndomen; hans far var journalist i Vatikanen och han är syskonbarn till en kardinal. Hans teologiska profil får betecknas som progressiv. I många frågor har han stått den nu avlidne påven nära. Skulle kardinalerna, efter nästan 50 år, vilja se en italiensk påve bedöms Zuppi, vid sidan av Parolin, ha goda chanser. Om aforismen om feta och smala påvar stämmer kan Zuppis likheter med Franciskus emellertid tala till hans nackdel.
Peter Turkson, 76, Ghana
Redan inför konklaven 2013 var Peter Turkson en av de förhandstippade kandidaterna. Ärkebiskopen emeritus av Cape Coast kritiserar gärna det som han ser som de negativa frukterna av den konsumtionsinriktade västerländska kapitalismen; han vänder sig emot ”avgudadyrkan av marknaden” och har länge framhållit betydelsen av engagemang för social rättvisa och för klimatet.
I moralfrågor har Turkson uppfattats höra till den mer traditionella falangen bland kardinalerna, men han har också uttryckt sig på sätt som uppfattats som en förskjutning i liberal riktning. I en intervju 2023 ansåg han att det var dags för ghananska katoliker att förstå fenomenet homosexualitet, men han ansåg samtidigt att västerländska länder inte bör pådyvla sina uppfattningar ”på kulturer som inte ännu är redo att acceptera saker som detta”.
Om kardinalerna i konklaven skulle vilja se en påve från den afrikanska kontinenten – den förste sedan Gelasius i slutet av 400-talet – lär Turkson ha tämligen goda chanser.
Luis Antonio Tagle, 67 år, Filippinerna
Filippiniern Luis Antonio Tagle har tidigare varit chef för Caritas Internationalis, som samlar nationella katolska barmhärtighetsverksamheter över hela världen, och är numera chef Vatikanens dikasteri (ämbetsverk) för kyrkans evangelisation. Tagle anses stå för en progressiv teologi i vissa moraliska frågor; han anser att kyrkan använt ”hårda ord” om homosexuella och är öppen för att frånskilda, omgifta, sambor och homosexuella ska tillåtas ta nattvard. I andra moralfrågor, som abort och eutanasi, har han uttalat sig starkt kritiskt.
Tagle betonar gärna kyrkans ansvar för de fattiga och de marginaliserade, och gjorde sig, under den kontroversiella presidenten Rodrigo Dutertes styre i Filippinerna mellan 2016 och 2022, känd som en hårdför kritiker av makten. Tagle har, föga förvånande, kallats ”den asiatiske påve Franciskus”. Men de uppfattade likheterna med Franciskus kan komma att ligga honom i fatet om konklaven skulle föredra en mer mittenorienterad påve.
Péter Erdő, 72 år, Ungern
Ärkebiskopen av Esztergom-Budapest är välkänd bland många av de kardinaler som snart ska välja en ny påve; mellan 2006 och 2016 var Péter Erdő ordförande för den europeiska biskopskonferensen, och han knöt under den tiden många kontakter även med de afrikanska katolska biskoparna. Erdő, som växte upp i Ungern under kommunismens välde över Östeuropa, har doktorerat i kanonisk rätt – det kyrkliga rättssystemet – och har publicerat en omfattande mängd akademiska artiklar och böcker. Han anses kombinera en traditionell teologi med herdens inkännande egenskaper.
Erdő uppfattas vidare som en eftertänksam ledare och en god administratör, men som en mer tillbakadragen personlighet på de stora scenerna, vilket möjligen kan tänkas tala till hans nackdel i valet av näste påve. Skulle kardinalerna önska en mer traditionell, eller konservativ, påve efter Franciskus lär Erdő vara en av de kardinaler som har godast chanser att väljas.
Anders Arborelius, 75 år, Sverige
Den franska tidningen Le Figaro ansåg under våren 2024 att den svenske biskopens namn skulle fogas till listan över starka påvekandidater. Alldeles sannolikt framstår det inte att en svensk biskop, från Katolska kyrkans utmarker, väljs till påve. Men om ett dödläge skulle uppstå mellan två starkare kandidater kan Anders Arborelius – som inte uppfattas som vare sig utpräglat konservativ eller liberal – i det läget möjligen bli den kompromisskandidat som tillräckligt många kardinaler kan ställa sig bakom. Arborelius skulle då bli en av få konvertitpåvar genom historien; han är född lutheran och konverterade i 20-årsåldern.
I en intervju med Dagen har Arborelius själv sagt att han, när han pekades ut som påvekandidat, ”blev faktiskt lite förskräckt: Kan det verkligen vara så illa med kyrkan att de inte hittar någon annan? Men det var också lite lustigt: Hur har de kunnat komma på det?” Arborelius har gjort det klart att han inte önskar bli påve, men skulle kardinalerna välja honom lär han, enligt personer som känner honom, finna sig i det.
[ Anders Arborelius "lite förskräckt" över att pekas ut som påvekandidat ]
Robert Sarah, 79 år, Guinea
Ärkebiskopen emeritus av guineanska Conakry har gjort sig känd som en förespråkare av tystnad som motmedel mot ”brusets diktatur” och som en kritiker av det han beskriver som västerländska prästers och biskopars ”dröm om att bli älskade av världen” – vilket i Sarahs ögon berövat dem viljan att vara ”ett motsägelsens tecken” (på engelska: a sign of contradiction).
Den nu avlidne påven Franciskus beviljade 2021 Sarahs avgång som chef för Vatikanens ämbetsverket för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning, vilket tolkades som tecken på att påven försökte försvaga Sarahs ställning inför en kommande konklav. Franciskus beskrev senare Sarah som ”en god man” och en bönens man, men menade samtidigt att Sarah hade blivit ”manipulerad av separatistgrupper”.
Vid sidan av Turkson lär Sarah ha åtminstone relativt goda chanser om kardinalerna skulle vilja se en afrikansk påve. Sarahs uppfattade konservatism kan dock komma att tala hans nackdel om konklaven skulle vilja se en mer konsensusorienterad påve efter den reformivrige Franciskus.
[ Nyhetskommentar: På ytan var Franciskus en tacksam motpol till Benedikt ]
