”När jag predikar är för många den sista predikan de kommer att höra.” Det säger Oleksii Pavlovskgi, baptistpastor som också är kaplan vid fronten i Ukraina.
Han berättar att mitt i krigets elände är Gud närvarande på ett påtagligt sätt och han har själv varit med och räddat såväl kroppar som själar.
Han väcker en hel del uppmärksamhet då han mitt ute på gatan i Göteborg byter om från en skjorta i traditionell ukrainsk stil för att slänga på sig militärkläder. Men det är ett skifte han är van vid, då Oleksii Pavlovskgi pendlar mellan två världar, dels livet hemma hos familjen och dels fronten i krigets Ukraina.
– Jag åker och stannar i fronten en vecka, sedan är jag hemma i en månad, förklarar han sina rutiner.
– Som du förstår är det en oerhörd stress, så när jag är tillbaka behöver jag först två veckor för att återhämta mig och bli normal igen.
Men värst är det för soldaterna, menar han.
– Jag är där en liten stund i den atmosfären, men de befinner sig där konstant. Det är oerhört svårt.
Är volontär vid fronten
När Dagen intervjuar Oleksii Pavlovskgi är han på besök i Mölndals pingstförsamling och i Sverige för att resa runt i olika församlingar för att dela med sig av sina upplevelser. Han är till vardags pastor i en baptistförsamling i närheten av staden Uman i Ukraina, men med jämna mellanrum reser han rakt in i kriget, till soldaterna vid fronten, han är med nere i skyttegravarna för att be och fira gudstjänst med soldaterna. Han gör det som volontär, men berättar att det även finns präster och pastorer som är på plats anställda av försvarsmakten.
Vad möter du vid fronten?
– Soldaterna som är oerhört pressade. De går igenom många hemska saker, vilket också många civila gör. Det råder också en jättestor brist på präster och pastorer vid fronten, men människor är väldigt tacksamma för att vi är där, säger Oleksii Pavlovskgi.
– Men det är ett farligt uppdrag, och vi blir bara färre och färre.
Använder du själv vapen?
– Nej. Jag som civil har fått tillåtelse att bära militära kläder, men om jag skulle börja använda vapen skulle jag kunna bli straffad.
På bröstet har han ett stort kors, en markering att han är där som pastor, och även på armen har han ett märke med en symbol som visar att han är inom det militära som en andlig resurs.
Hur nära kriget kommer du?
– Så nära det går. Jag har varit nere i skyttegravarna många gånger, säger Oleksii Pavlovskgi.
Men eftersom kriget till stor del sker med drönare så kan det vara farligt även om du befinner dig en bit bortanför själva fronten, vilket också gör att det finns stora begränsningar i hur man får röra sig. Men drönare fixar numera det mesta, de kommer flygande med mat och vatten och de kan till och med föra bort skadade soldater på bår.
Är du inte rädd?
– Jo, svarar Oleksii Pavlovskgi kort och gott.
– Men det är när jag bara tänker på mig själv som rädslan kryper fram. Om jag i stället fokuserar på mina medmänniskor, då brukar de känslorna försvinna. Jag blir inriktad på vad jag måste göra och fokuserar på mitt mål.
Vilket är?
– Att rädda så många liv jag kan. Men också att rädda så många själar som möjligt, säger Oleksii Pavlovskgi.
Sista predikan
Och han vill verkligen betona allvaret vid fronten, att när han håller en predikan ute i fält så är det för många av soldaterna den sista predikan de någonsin kommer att höra.
Mitt i denna tillvaro där döden alltid är närvarande säger Oleksii Pavlovskgi att många samtidigt har starka gudsmöten. Han berättar att flera soldater också kan vittna om gudomliga ingripanden, och han kan själv återge flera av deras berättelser om hur de mirakulöst överlevt.
– Guds kraft är så verklig när de befinner sig på den här platsen, säger han.
– Det är väldigt svårt att förklara, man måste nästan uppleva det själv.
Men hur kan du tala om Guds närvaro när så många dör?
Oleksii Pavlovskgi besvarar frågan med en allvarlig blick och en stunds tystnad.
– Som du vet fick Jesus själv gå ner i dödsriket, för att bli ett vittne där. Det är inte vi som har startat det här kriget, men många av våra soldater kommer att få en speciell plats i himlen.
Oleksii Pavlovskgi delar sedan med sig av Jesus ord om att den största kärleken som finns är den när man offrar sitt eget liv för någon annans skull.
Krigets ekumenik
En annan intressant sak han delar med sig av är att ute vid fronten finns helt plötsligt en väl fungerande ekumenik. För soldaterna spelar det ingen roll vem som är baptist, ortodox eller katolik, man delar nattvarden tillsammans, oavsett kristen inriktning, något som hade varit helt otänkbart i andra delar av Ukraina där de olika kyrkotraditionerna håller hårt på sina regler.
– Men i kriget fungerar ekumenik, konstaterar Oleksii Pavlovskgi.
Efterfrågad bön
När han i slutet av intervjun förklarar varför han helt frivilligt väljer att åka från sin barnrika familj till fronten mitt i ett brinnande krig väljer han att svara med Jesus liknelse om att förvalta sitt pund.
– Jag vet inte hur många dagar Gud har kvar för mig här i livet, men det som jag vet är att det skulle vara fruktansvärt om jag inte fullföljde mitt uppdrag, att när jag får möta honom och jag konfronteras med att inte ha förvaltat det som han anförtrott mig.
– Jag vet att vi kaplaner inte är odödliga, många av oss dör. Jag får också ofta frågan från soldater om jag kan be någon speciell bön för att de ska överleva. Då svarar jag att jag inte har en sådan bön. Men det jag kan säga är att Herren är med dig, oavsett vad du kommer att möta. Då brukar de lugna ner sig och de blir också mer fokuserade på uppdraget de ska göra.
