Det kräver en del av alla i församlingen för att föra ett samtal kring hbtq-personer där vi inte stöter bort varandra, säger Markus Sand, ledare för Sverigeprogrammet hos Evangeliska frikyrkan.
På nationell nivå har EFK valt en öppen process, där olika röster fått höras – med församlingsrörelsens teologiska grund i botten.
Markus Sand har suttit med i den arbetsgrupp som tog fram EFK:s hbtq-rapport efter närmare tre års arbete. Det innebär att han är van att diskutera frågorna kring homosexualitet samtidigt som han har god insyn i EFK:s olika församlingar. Han berättar att en del av gruppens arbete var att lyssna in föräldraröster från mammor och pappor med barn som ”kommit ut”.
Här fanns olika perspektiv, där en del föräldrar känt sig väl mottagna i församlingar medan andra tyckt det vara betydligt svårare och till slut ibland lämnat.
Hemlös åt två håll
– Någon förälder kände en dubbel hemlöshet. Med en mer traditionell läsning av bibeltexterna blev föräldern misstänkliggjord i mer inkluderande kretsar. Samtidigt ville föräldern vara inkluderande i församlingen och kände sig då hemlös och misstänkliggjord i mer traditionella kretsar, säger Markus Sand.
Han konstaterar att det ändå är en hyggligt stor grupp i frikyrkan, om man räknar in både föräldrar, familj, far- och morföräldrar med flera till hbtq-personer.
– Är föräldrarna i min ålder har de troligtvis vuxit upp med en traditionell syn på äktenskapet. De får brottas med både teologin de har med sig och hur barnet ska kunna välkomnas i församlingen när det blir känt.
– Jag tror att många pastorer har funnits med i sådana samtal, och vill stödja, men vi vet också att det finns erfarenheter som varit svåra där man inte känt sig välkommen, säger Markus Sand.
[ Tårar när frikyrkliga föräldrar till hbtq-personer möttes ]
Öppna samtal – inte alltid enkelt
Hur ska då en församling göra för att kunna föra samtal om hbtq och de människor det handlar om? Markus Sand medger att det inte är helt enkelt och att han emellanåt hör talas om personer som inte vill eller orkar stå kvar i en församling.
Orsaken kan både vara att någon har en traditionell äktenskapssyn och inte orkar med att frågan lyfts i församlingen eller att någon med en mer bejakande syn inte känner att församlingen ger utrymme för samtal eller lyssnar.
– Det kräver en del av alla i församlingen att forma en gemenskap och samtal där vi inte stöter bort varandra. Öppna samtal kan vara svårt, och det krävs att man vill gå tillsammans även när det inte är så enkelt.
”Lägg inte locket på”
EFK som samfund har valt att försöka ha en öppen process kring hbtq, säger Markus Sand, där olika röster ska få komma till tals.
– Det är viktigt att också de här föräldrarnas tankar, erfarenheter och känslor får plats i de samtal som förs i en församling. Många känner det svårt när man för snabbt lägger locket på utifrån att det blir obekvämt eller det blir synligt att det finns olika spänningar. Vi valde att så långt som möjligt försöka ha ett öppet samtal.
– Men vi har också varit tydliga med att vi jobbar utifrån den teologiska profilen med ledorden: evangelikala, baptistiska, karismatiska och missionella. Det är på den grunden vi står när vi pratar och för samtal om detta inom EFK.
Möjligt att stanna kvar
Markus Sand säger att pastorer och församlingsledningar har som uppdrag att försöka hålla samman församlingen när de navigerar.
– En viktig fråga är hur vi gör det möjligt för den som har en son eller dotter som kommit ut att känna att de vill vara kvar i gemenskapen, även om församlingen har en traditionell äktenskapssyn, som är den vanliga i vårt sammanhang.
”Hur avgörande är hbtq?”
Markus Sand menar att laddningen kring hbtq-relaterade frågor i församlingarna är beroende av hur avgörande och centrala de tillåts bli bland alla andra frågor i församlingen.
Det gäller oavsett om någon har en mer konservativ eller bejakande syn. Medlemmar eller besökare i kyrkan tvingas då förhålla sig till hbtq, påpekar han.
– Men jag tror också att det finns en ganska stor grupp församlingar som nu processar hbtq, men som inte gör det för att de känner att det är en avgörande och central fråga för församlingen.
– De samtalar och vänder och vrider på detta och sätter sedan fokus på annat igen, säger Markus Sand.
