Ett frikyrkligt nätverk för föräldrar till homosexuella möttes nyligen i Småland för att dela sina erfarenheter. Frustration, ilska och sorg över hur flera upplevt sig behandlade i församlingar gick som en röd tråd i samtalen, uppger några av deltagarna.
– Vi fick höra gripande historier och se tårar, berättar Lena Arlasjö, en av föräldrarna.
Föräldranätverket för hbtq-personer i frikyrkan samlade 16 personer till en dag utanför Skillingaryd nyligen. Deltagarna kom från både Småland och tillresta från Uppsala och Märsta. Sedan ett par år tillbaka har en grupp föräldrar träffats för att stötta varandra i den sistnämnda regionen. Nu är förhoppningen att nätverket ska kunna spridas vidare.
Lena och Lasse Arlasjö från Uppsalaområdet har en 29-årig son, Simon, som kom ut som homosexuell för cirka tio år sedan. De har upplevt nätverket som viktigt. Den församling inom Evangeliska frikyrkan som de tidigare tillhört hela sitt liv, och där Lasse har varit både kassör och vice ordförande och suttit i styrelsen i 35 år, lämnade de för ett par år sedan.
Upplevde sig ”i kylan”
De beskriver att de mådde ”jättedåligt” i församlingen under en period, och att de hamnade vid sidan om och kände det som att ledningen inte ville lyssna.
– En av de sista gångerna i kyrkan ställde vi oss på kyrktorget där folk minglar innan gudstjänsten. Men ingen kom fram och pratade med oss. Verkligen ingen! Då kände vi väldigt påtagligt att vi var på väg ut i kylan, säger Lena Arlasjö.
– Jag vill aldrig vara med i en frikyrka igen, tänkte jag. Det gav sådana sår, fortsätter hon.
Det märks att Lena Arlasjö är berörd när hon berättar. Paret menar sig ha mött trög respons när de försökte lyfta frågan om homosexualitet i församlingen utifrån sonens resa. Lasse blev inte föreslagen som styrelsemedlem igen. När Lena skrev en motion till årsmötet, som föreslog att en ”bejakande teolog” kring homosexualitet också skulle få tala till församlingen, röstades den ned. Ändå hade motionen fått cirka 50 underskrifter i förväg.
[ Stopp för kristna regnbågsrörelsens monter på Torpkonferensen i år igen ]
Får inte vara ledare - ”Blir ett B-lag”
– Det som skaver värst för mig är att hbtq-personerna inte känner sig välkomna, även om kyrkan säger att de är välkomna hit och att ”vi kommer att älska dem”, säger Lena Arlasjö.
– Men de får inte vara ledare om de lever i en relation och blir en form av B-lag. De får inte leda lovsång eller gå in i missionsrådet trots att de är jättelämpade.
Även syskon, kusiner, far- och morföräldrar och andra släktingar påverkas vanligtvis av reaktionerna i församlingsmiljön när någon ”kommer ut”, påpekar de.
Svåra frågor för församlingar
Parallellt med smärtsamma erfarenheter hos föräldrar som Lasse och Lena Arlasjö berättar frikyrkoförsamlingar på olika håll i landet att de sliter med frågan om homosexuell samlevnad. Man brottas med både bibeltolkning, att värna individer och där församlingsledningar samtidigt vill hålla ihop – och inte splittra – gemenskapen.
Medlemskap, ledarskap och äktenskap är områden det samtalas om i sammanhanget, och där de flesta frikyrkor i dag tar emot homosexuella som medlemmar.
Var ställer ni er i detta? Skulle ni exempelvis kunna vara med i en församling som säger nej till att viga homosexuella?
– Vi skulle nog kunna leva med att man inte viger, om homosexuella får vara fullvärdiga medlemmar för övrigt. Även om det känns lite haltande och jag vill verka för en förändring. Min linje har varit att två bibeltolkningar ska kunna få finnas samtidigt, säger Lasse Arlasjö.
I dag är han och hustrun samtidigt på väg in i en ny frikyrkoförsamling som de uttrycker har en ”fullt ut bejakande hållning”.
Bröllop i trädgården
Om Lasse och Lena Arlasjö har mått rejält dåligt och lämnat sin församling så har Berit och Tomas Strand utanför Märsta, norr om Stockholm, en delvis annan historia. Deras dotter kom ut som lesbisk när hon tog studenten, och är i dag 23 år. För en tid sedan höll familjen bröllop hemma i trädgården, för henne och den kvinna hon träffat, med många gäster och släktingar inbjudna.
Tomas och Berit har pingstbakgrund, men tillhör sedan ganska många år en församling inom Equmeniakyrkan. Frågan om homosexualitet har aldrig riktigt varit uppe till diskussion i församlingen de nu är med i, uppger de, och själva har de inte gjort någon stor sak av familjens situation på det här området i kyrkan, även om de tror att de flesta vet om det.
Delvis handlar det om att dottern inte heller har varit aktiv i församlingen sedan scouttiden.
Föräldrar kan stötta varandra
– Vi har varit öppna med alla vänner och släktingar. Ingen har sagt något negativt varken till henne eller till oss. Så vi har inte haft en lika dramatisk historia som många andra, säger Tomas Strand.
Men inte minst efter träffen utanför Skillingaryd nyligen vet de att det kan låta annorlunda, och att man som föräldrar behöver stötta varandra, säger de.
– Som mamma, sjuksköterska och kristen känner och vet jag att homosexuella ofta mår väldigt dåligt och blir lämnade ensamma. En del har till och med valt att ta sina liv.
– Vi kan inte bara fortsätta att vara tysta i kyrkorna, utan måste kanske närma oss frågan, säger Berit Strand, och lyfter fram att många som verkligen har försökt ändra sin sexuella läggning i åratal inte har lyckats med detta.
[ "Vi behöver forma samtal där vi inte stöter bort varandra" ]
Respekterar livsvalet
Tomas Strand konstaterar att dotterns livsval är hennes – en individualistisk sak – och att han vill respektera det valet. Bibeln har han med åren läst mindre bokstavligt, och konstaterar att kyrkan har ändrat sig också i andra frågor.
Som flitigt engagerade församlingsmedlemmar i både styrelse, scoutverksamhet och kvinnofrukostar genom åren har de samtidigt stort hjärta för kyrkan, och förstår att frågan om homosexualitet är laddad. Det här har varit en process även för dem själva.
Vill inte splittring
Berit konstaterar att hon som mamma samtidigt kan bli något av en ”tigrinna” för sina egna barn.
– Jag vill inte att någon församling ska splittras, eller göra någon illa. Och jag kan respektera att man kommer fram till olika beslut i församlingen. Men det kan samtidigt inte alltid vara den här gruppen som ska betala och lämnas ensamma.
Vad skulle ni önska av församlingarna i den här frågan?
Berit och Tomas Strand säger att de hoppas att en process ändå skulle komma i gång – och att det inte bara är tyst.
– Det måste finnas ett evangelium också för den här gruppen, säger Tomas.
Både föräldrarna Arlasjö och Strand säger att föräldranätverket har betytt mycket för dem. Stundtals har de diskuterat teologi och vad Bibeln egentligen har för budskap. Men framför allt har de delat sina egna erfarenheter av att vara föräldrar i frikyrkan till barn med en homosexuell läggning.
