På ena sidan om floden pågår striderna mellan rebeller och militärjuntan i Myanmar. På den andra sidan, i Thailand, utbildas ungdomar som har flytt från kriget, i teologi och statskunskap.
– Jag vill hjälpa till att bygga upp mitt land, säger studenten Naw Paw Khu.
TAK, THAILAND. Utsikten från trappan till högskolans huvudbyggnad är svindlande. Skogsklädda kullar reser sig som gröna vågor över hustaken runt den lilla gårdsplanen.
Men skönheten är bedräglig.
– Där borta ligger Karen State. Ibland hörs ljudet från explosioner. Strider pågår hela tiden, säger Saw Wado, högskolans ordförande, med en nick mot bergsområdet.
Han smuttar på en kaffeliknande brygd som högskolan har fått till skänks i pulverform. Bakom honom lyser skolans motto över dörren: ”Hope ignites action for change and transformation” (Hopp leder till handling för förändring och förvandling).
Himlen är hög och djupblå, och ännu behöver man inte skydda sig lika mycket från solen som om någon dryg månad. Då, i marsvärmen, kommer masterstudenterna att fotograferas med sina examensbevis här på trappan, iklädda de traditionella långa kapporna och kantiga hattarna.
De flesta av dem kommer sedan att återvända till flyktingläger eller till byar inne i Myanmar, för att tjäna som ledare i kyrkan och civilsamhället.
– Man kan hålla på med flyktinghjälp och medling hur mycket som helst, och det gör vi också. Men jag ville göra något bestående, bidra till en långsiktig lösning. Och utbildning är det jag kan bäst, säger Saw Wado.
”Land utan mörker”
Skolan han var med om att grunda 2017 heter Kawthoolei Hope Theological Seminary. Namnet säger något om visionen: Kawthoolei betyder ”land utan mörker” på karenspråket, och används ofta för att beskriva den oberoende stat som karen-nationalisterna har försökt skapa i sydöstra Myanmar sedan slutet av 1940-talet.
Konflikten eskalerade i februari 2021, då en militärjunta tog makten i landet. Men många av de närmare 100 000 flyktingarna som lever i nio stora flyktingläger utmed gränsen har bott där i generationer.
Eleverna i skolan som Dagen besöker kommer nästan alla från flyktinglägret Mae La utanför staden Mae Sot i västra Thailand. De tillhör folkgruppen karen och är – tack vare 1800-talets missionärer – baptister.
Studenterna är ofta fattiga. Men om varken familjen eller den lokala församlingen kan betala årsavgiften på motsvarande 4 400 kronor, så är ledningen benägen att se mellan fingrarna och låta dem gå där ändå, förklarar Saw Wado, som själv har en bakgrund som flykting.
Undervisning på engelska
Getter och höns spatserar fritt i grönskan på skolans område när Dagen träffar studenter som går antingen på masterprogrammet i teologi eller i statskunskap.
Naw Paw Khu och Naw Ler Pwe Paw läser statskunskap och har båda två sina familjer i flyktinglägret Mae La.
– Min familj har betalat för att jag ska kunna studera. Målet är att vara med och bygga upp ett fritt Burma, säger Naw Paw Khu, som liksom de flesta här använder det tidigare namnet på Myanmar.
Novelin Moo Khu Wah går andra året på det teologiska programmet.
– Det roligaste har varit att prova på att predika, säger hon, väl medveten om att hon som kvinna knappast kommer att kunna ordineras som pastor.
Den 30 mars tar hon och ytterligare cirka 50 studenter examen. Efteråt väntar ett arbete som lärare för flyktingbarn i en skola som tills vidare är inhyst i ett tält.
Liksom i flyktinglägren är studenternas rörelsefrihet begränsad, och ett thailändskt uppehållstillstånd finns inte på kartan. I praktiken beger sig ungdomarna sällan bortom skolans campus och den närmaste landsvägen, som kantas av en marknad, småbutiker och matställen.
”Ganska irrelevanta böcker”
Att bedriva en högskola för flyktingar, utan formellt erkännande av det thailändska utbildningsväsendet och mer än sporadiskt finansiellt stöd utifrån, är en utmaning.
Jason Goroncy är en av två pastorer från Whitley College i Melbourne som just nu är här för att undervisa i några veckor. All undervisning sker på engelska och efter dagens lektion, som har handlat om ondskan, gör han en gest mot huset där det står “Library” (bibliotek).
– Just nu består det av en samling ganska irrelevanta böcker som skänkts av västerlänningar som inte vill ha dem längre, suckar han.
– Grundproblemet är naturligtvis att det inte finns mycket som är skrivet för just den här kontexten, i skarven mellan krig och fred.
Själv försöker han råda bot på det genom att ta fram en lärarhandledning.
Skrattar bort sina krigstrauman
Högskolan har också nära band till ett universitet i Nagaland i Indien, som gränsar till Myanmar. Här studerade både Saw Wado och skolans rektor, Saw Tee Toh, och härifrån kommer läraren Esther Jamir.
Hon började i höstas och ska under tre år undervisa i kyrkohistoria och engelska. Eftersom hon dessutom är utbildad inom kristen rådgivning, Clinical Christian Counseling, talar hon ibland om psykisk hälsa med studenterna.
– Många av dem har sett krig och död. Men de hanterar det med skratt och galghumor, berättar hon.
– Jag brukar säga att de måste ta itu med sina egna trauman, nu eller någon gång i framtiden, om de vill kunna arbeta med själavård.
I de stora flyktingläger som studenterna kommer från hör splittrade familjer, alkohol och andra droger till vardagen. Och det är inte alltid att det hjälper att vara ”frälst”, säger Esther Jamir.
– Det stämmer att vi är ”nya människor” i Gud. Men vi kan inte trycka undan våra känslor och allt vi varit med om och överlåta allt åt Gud. Risken är att vi blir som tryckkokare om vi stänger in allt för att vara perfekta och goda kristna.
”Jag är en dröm som blivit sann”
Skolans eldsjäl, Saw Wado, föddes i en by i Myanmar som förstördes av bomber på 1980-talet. Hans far tillhörde den karenska motståndsrörelsen, och som ung drömde han själv om att bli en ledare.
– Jag var en drömmare som ville bli president och ge mitt folk frihet, säger Saw Wado.
– I dag leder jag det teologiska programmet här och gör det jag kan för att ungdomar ska kunna få en bättre framtid. Så på ett sätt är jag en dröm som blivit sann.
Parallellt med skolan engagerar sig Saw Wado i fredssamtalen i delstaten Karen, med målet att få till stånd en försoningsprocess mellan de olika stridande grupperna.
– Det jag vill allra helst är att flyktinglägren ska stängas och att alla ska kunna återvända till Karen State. Jag vill se fred och en ny tid, där alla respekterar varandra oavsett etnisk tillhörighet.
Engagemanget har ett pris. Vid ett tillfälle under 2021 besköts Saw Wados hem från andra sidan gränsen under en hel natt.
– Jag förlorade hörseln i mitt högra öra men ingen skadades svårt tack och lov, säger han.
Högskolan står fast i vad Saw Wado beskriver som en konservativ baptistisk teologi. Samtidigt betonar han evangeliets sociala och politiska sprängkraft.
– Kyrkan vill inte dras in i politiken och ser den som något smutsigt. Men vi är många som vet att vi inte kan vänta på att Guds rike ska komma, utan att vi måste göra vår del. Även om det innebär att ta risker.
---
Fakta: Baptismen i Myanmar
- Den första kristna missionen i dagens Myanmar leddes av katoliker 1722.
- År 1807 startade de engelska baptisterna en mission. Men den första permanenta baptistiska missionen kom 1813, med Adoniram Judson.
- Under hans livstid kom medlemmar av de etniska grupperna burma, mon och karen till tro. När han dog 1850 fanns det 74 kyrkor och 7 904 döpta i Myanmar.
- Gradvis spred sig missionen till alla folk och 1865 organiserade sig de baptistiska kyrkorna under namnet ”Myanmar Baptist Missionary Convention”, vilket senare bytte namn till först ”Myanmar Baptist Convention” och sedan ”Myanmar Baptist Convention”.
- Organisationen företräder i dag alla baptister i landet, cirka 1,8 miljoner medlemmar, och ingår i Kyrkornas världsråd.
- Det finns cirka 50 miljoner invånare i Myanmar.
---
