Varför ska politiker driva frågan om existentiell hälsa, är det inte bara slöseri, kan inte kyrkorna bara få sköta det där? Dagen ställde socialminister Jakob Forssmed (KD) mot väggen i hans hjärtefråga med hjälp av hans värsta kritiker.
Flummigt, onödigt och kränkande. Det har kommit en hel del kritik mot Jakob Forssmeds (KD) ansatser att lyfta in begreppet existentiell hälsa i svensk politik, efter att han gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att titta närmare på frågan. Nu har de kommit med sin slutrapport, och vi på Dagen låter socialministern svara på kritiken som riktats mot detta politiska projekt.
Följande påståenden har lyfts av kritiker den senaste tiden.
1. Existentiell hälsa är inget som politiker ska lägga sig i.
– Det här är en erkänd dimension av hälsa internationellt som jag tycker varit underdiskuterad en lång tid i Sverige. Och om vi inte ser vikten av sådant som att hitta mening, samhörighet och hopp i svåra livssituationer finns en risk att vi patologiserar (sjukdomsförklarar) mänskligt lidande, att man ska söka vård för allt.
– Samtidigt behöver det offentliga ha en beredskap kring detta och även bättre samverkan med civilsamhället. Vi hör från ungdomsmottagningar att det inte är ovanligt att man där ställer frågor om mening med livet. Så vi måste ge utrymme för frågorna. Sedan ska inte staten bestämma vad som är meningen med livet, men vi kan skapa förutsättningar för att ta den här hälsodimensionen på allvar, att när frågorna pockar på ska det gå att finna stöd.
2. Existentiell hälsa handlar om frågor som filosofer eller religiösa företrädare kan hantera.
– Bland annat, ja, de har tänkt på de här frågorna och skapat en del verktyg. Det finns ritualer, ceremonier, och de finns inte där av en slump utan fyller en viktig funktion.
– Men existentiell hälsa kan vara mer vardagsnära, att hitta ett varför i det egna livet. Som de exempel inom vården som inte bara uppmuntrar till hälsomässiga förändringar utan bidrar till existentiella reflektioner som hjälper människan att hitta sin motivation. För att kunna arbeta i den trädgården som man älskar eller för att kunna vara med sin familj. När du hittar den drivkraften, den existentiella hälsan, då kan det ge en bättre effekt av hälsoarbetet i allmänhet.
3. Det här är bara flum.
– Man får erkänna att det är lite svårfångat. Det handlar om saker som att känna mening, hopp och en samhörighet med något större. Men bara för att det är svårfångat är det inte oviktigt.
– Så jag kan förstå kritiken, att man kan kalla det för flummigt. Men jag tror att många känner att det ändå finns något viktigt här. Det ser vi också på den starka respons som vi och Folkhälsomyndigheten fått kring arbetet kring detta.
4. Existentiell hälsa är så svårdefinierat att det blir meningslöst att jobba med.
– Så är det verkligen inte, det här är ett forskningsfält som många intresserar sig för. Det är erkänt internationellt av WHO sedan lång tid tillbaka. Kungliga vetenskapsakademin ska ha ett stort seminarium om detta i vår, och det gör man mot bakgrund av att 25 procent av befolkningen uppger, enligt vissa undersökningar, att deras liv är meningslöst. Då vill de samtala om hur man kan befrämja forskningen och jag tycker det är naturligt att vi för en diskussion om det här.
5. Vården har redan tillräckligt att göra, lägg inte på ännu fler uppdrag.
– Jag har sett den kritiken. Det är en missuppfattning att allt hälsoarbete ska bedrivas av sjukvården. Frågor som rör existentiell hälsa är ingen uppgift som ska läggas på just sjukvården, snarare är det ju andra aktörer som kan kliva fram, inte minst nom civilsamhället. Naturligtvis handlar det här inte om att någon ska bli förhörd om livets mening när man söker vård för att man har ont i axeln, utan det är många som kan arbeta med de här frågorna.
– Vi ser att skolor redan jobbar med det här när elever visar tecken på hopplöshet liksom inom viss verksamhet inom sjukvården, som den palliativa vården. Man kan möta människor med grubblerier inom många områden, och det händer att man märker att man inte har så det räcker i verktygslådan.
6. Snart måste folk genomlida föreläsningar med självutnämnda existenscoacher.
– Det finns inget i rapporten från Folkhälsomyndigheten som påbjuder det.
7. Att börja fråga människor om meningen med livet är dumt och kan uppfattas som integritetskränkande.
– Ja, men tanken är inte att bedriva förhör om hur man ser på meningen med livet. Men det kan behövas en större beredskap att hantera de här frågorna.
– Ett bra exempel på det är de som jobbar med andlig vård inom Kriminalvården, de jobbar med att få personer att hitta en ny riktning i sina liv. Skulle det vara fel? När de existentiella frågorna pockar tycker jag att det inte är fel att det finns någon som kan vägleda en. Ingen ska naturligtvis bli påtvingad vård och behandling, men vi ska ha en kapacitet att möta existentiella frågeställningar, både i civilsamhället men också i det offentliga.
8. Det här är onödig byråkrati och ett slöseri med samhällets resurser.
– Jag tycker att det är märkligt att vi inte diskuterat de här frågorna när det finns en stor och utbredd psykisk ohälsa. Det är därför jag tagit det här initiativet och det är ganska lite resurser som använts, fem miljoner kronor, jag tycker att det är väl investerade pengar.
9. Statliga kampanjer får sällan effekt på människors beteende, det gäller varningar för skärmar, alkohol eller droger och troligtvis även här.
– Jag vill gå emot påståendet, vi kan se stora effekter av rekommendationer kring skärmtid, det har fått ett stort genomslag hos föräldrar och har gett en omedelbar effekt, en gemensam norm att hålla sig till. När det gäller existentiell hälsa handlar det om att synliggöra den här definitionen av hälsa.
10. Jakob Forssmed använder statskassan för att opinionsbilda i egen sak.
– Och vad skulle den egna saken vara? Ja, jag är skyldig till att jag tycker att det här är viktigt.
– Sedan har jag ingen uppfattning om hur människor borde se på meningen med sina liv. Men förr i tiden fick man ofta ett livsåskådningspaket med sig, vare sig man ville eller inte. Det kunde vara ett kyrkligt paket eller kanske från arbetarrörelsen. I dag är samhället mer individualiserat och fragmentiserat, vilket kan vara ansträngande och utmanande. Därför tycker jag att det är viktigt att vi kan jobba med den här typen av frågeställningar.
Dags för nästa steg
Jakob Forssmed gav Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ta fram en rapport om hur vi kan jobba med existentiell hälsa i Sverige. Uppdraget är nu slutfört, så vad händer, ska det tillsättas nya uppdrag och är det aktuellt med ny lagstiftning?
– Nu ska vi analysera och se hur vi tar arbetet vidare. Men bara själva uppdraget har stimulerat till en väldigt stor verksamhet. Intressant nog är det många myndigheter som tycker att det här är intressant, som Försvarsmakten vilken redan jobbar med de här frågorna.
Även kyrkorna, hoppas Jakob Forssmed, har en plats i det fortsatta arbetet.
– Jag tror mycket på att bygga upp kontakten mellan myndigheter och kyrkorna, för det har visat sig att det finns en förväntan på kyrkor att bistå när det sker stora samhällskriser. Men de gör redan en stor insats för människor utan att det sker en samhällskris, så det är en aktör som bidrar.
---
Fakta: Frågornas bakgrund
- För att ställa de kritiska frågorna till Jakob Forssmed har vi utgått från flera artiklar samt hur debatten förts i offentligheten, men vi har specifikt utgått från dessa tre artiklar;
- ”Flummet måste ut ur folkhälsan”, skriven av filosofen Torbjörn Tännsjö i Dagens Nyheter.
- ”Han kan ha kläckt årets sämsta idé”, av Karin Pihl, ledarskribent på Expressen.
- ”Därför växer propagandastaten”, av Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet.
---
