Journalisten Anna Lindman vill väcka nytt liv i dödshjälpsdebatten med sin dokumentärserie Sista hjälpen. Här talar hon med anhöriga, med läkare som i hemlighet hjälper patienter att dö, och med företaget som mot betalning åker ut med en självmordsanordning.
Men Mikaela Luthman, överläkare vid Stockholms sjukhem, menar att den mörka bild som målas upp inte gynnar samtalet om de svårast sjuka.
– De patienter som har sagt att de vill ha aktiv hjälp med att avsluta sitt liv när det inte finns ytterligare behandling kan jag räkna på ena handens fingrar, säger hon till Dagen.
SVT-serien Sista hjälpen – om kampen att få dö släpptes tidigare i vecka.
– Det här med dödshjälp blir lätt en expertfråga, men jag ville skildra dem som är mitt i, säger journalisten Anna Lindman till Dagen.
I serien träffar hon anhöriga till svårt sjuka personer som antingen har fått läkarhjälp att dö i Sverige, eller som väntar på att resa utomlands för att få det. En röd tråd är hennes möten med 40-åriga Pernilla Wallin, som lider av en obotlig, progressiv muskelsjukdom och som driver en rättslig process för att få dö lagligt i Sverige.
Obotliga sjukdomar
Anna Lindman har valt att lyfta fram personer med sjukdomar som har långsamma, nedbrytande förlopp, som ALS eller Huntingtons sjukdom. Det är diagnoser, menar hon, som den palliativa vården har svårt att hantera. De utgör också sinnebilden av det psykiska lidande som många förknippar med en svår död.
– Den ena mannen som vi träffade har kanske ett år kvar att leva. Han kan nästan inte andas, har svårt att prata, kan knappt gå eller äta någonting annat än näringslösning. Och även då kräks han, säger Anna Lindman.
– Han har den bästa vård som går att få i det läget och var inte alls missnöjd med den. Bara att han ville ha en utväg när det blir ännu värre. Varför ska han behöva vänta och sedan ta avsked av familjen när han inte längre kan prata alls?
En del svårt sjuka svenskar söker sig till Schweiz för att avsluta sina liv i förtid. Där finns en förening som erbjuder läkarassisterat självmord även åt icke-schweizare. Andra tar hjälp av den informella grupp med svenska läkare som i hemlighet hjälper dödligt sjuka med svåra smärtor att dö.
Men det finns också de utan läkarutbildning som utnyttjar människors desperation. I dokumentärserien får Anna Lindman och psykiatern Åsa Nilsonne kontakt med ett företag som åker ut med en rudimentär självmordsutrustning till den som kan betala minst 45 000 i kontanter: en gastub, kopplad till en påse som man trär över huvudet, och som lurar kroppen att andas som vanligt, trots att den inte får något syre.
”Lite som att beställa ett kylskåp”, kommenterar en synbart tagen Anna Lindman efter samtalet.
Inte olagligt hjälpa till
I avsnittet talar hon med en jurist som konstaterar att det inte är olagligt att hjälpa en beslutsför vuxen att ta livet av sig, ens om man skulle ta pengar för det. Det gäller dock inte läkare, som riskerar att mista sin yrkeslegitimation.
De olika gråzonerna som existerar kring livets slutskede är ett skäl till att Anna Lindman skulle önska att regeringen lät utreda frågan om dödshjälp – något som både denna och tidigare regeringar vägrat göra.
– Det är klart att det måste göras en utredning. Om alla Sifo-undersökningar visar att det finns en stor majoritet bland svenskarna som är för dödshjälp, då måste vi reda ut varför det är så, säger hon.
– Är det för att man är rädd för att vården i livets slut ska vara dålig? Eller är det så att man inte vill behöva gå och vänta år efter år om man får en viss sjukdom? Kan vi kanske införa något regelverk för de mest ovanliga, vidriga sjukdomarna?
Palliativ vård inte jämlik
I serien nämns även den kunskap om smärtlindring, omsorg och behandling som finns inom den palliativa vården. Vårdformen är dock inte tillgänglig på samma sätt i hela Sverige, vilket ofta tas som ett argument för behovet av laglig rätt till dödshjälp.
Mikaela Luthman, överläkare vid Stockholms sjukhem, håller med om att den palliativa vården måste förstärkas.
– Det har blivit bättre, också på akutsjukhusen. Men det är en väg kvar att gå, säger hon till Dagen.
Med rätt vård, menar hon, behöver ALS-patienter inte oroa sig för att kvävas till döds – något som i SVT-serien framförs som ett skäl till att en man bad om, och fick, dödshjälp.
– Det är inte ovanligt att man tar upp den här rädslan i debatten. Men under de nästan 20 år som jag arbetat med avancerad sjukvård i hemmet, där de flesta ALS-patienter dör, har jag aldrig varit med om att någon kvävts till döds, säger Mikaela Luthman, som har skildrat sina möten med svårt sjuka i boken Om döendets vardag.
Hon är inte förvånad över att en majoritet av svenskar ställer sig positiva till dödshjälp i de undersökningar som har gjorts.
– Det är som frisk näst intill omöjligt att sätta sig in i hur det är att vara svårt sjuk. Men som med de flesta svåra situationer i livet så förflyttar man sina positioner när man väl blir sjuk. Jag har haft ett fåtal patienter med långt gången ALS som vid en viss tidpunkt har sagt att de inte orkar vara med längre. Då har de som bett om det sluppit att få sondmat och, om de önskat, fått sova de sista dagarna för att slippa symptom av hunger, som ett slags palliativ sedering, säger Mikaela Luthman.
– De patienter som har sagt att de vill ha aktiv hjälp med att avsluta sitt liv när det inte finns ytterligare behandling kan jag räkna på ena handens fingrar.
---
Fakta: Dödshjälp
- Alltfler länder i Europa har legaliserat, eller påbörjat en process för att legalisera, dödshjälp i någon form. Kraven är oftast att en patient ska vara myndig och beslutskapabel, ha fattat beslutet frivilligt, vara obotlig sjuk och lida av svåra smärtor.
- De som argumenterar för dödshjälp hävdar bland annat individens rätt till självbestämmande. De som argumenterar mot varnar för att en laglig rätt till dödshjälp skulle urholka samhällets syn på suicid, funktionshinder och människovärde.
- Trots en mångårig debatt i Sverige har ingen regering hittills öppnat för att låta utreda om dödshjälp borde tillåtas. Det som gäller inom vården är att patienter har rätt att avstå livsuppehållande behandling.
---
[ Elisabeth Sandlund: Ska människor med obotlig sjukdom ha rätt till vård var de än bor? ]
