Rickard Andersson som pekas ut som ansvarig för skolskjutningen i Örebro brukade flera gånger besöka de guidade turerna i Olaus Petri kyrka.
– Jag har hittat på ett eget ord, jag har blivit efterrädd, säger guiden Jan-Eric Norman till Dagen om sina många möten med massmördaren inne i kyrkan.
Olaus Petri kyrka tornar upp sig i centrala Örebro. Kyrkan är byggd 1912 och Jan-Eric Norman brukar guida nyfikna besökare runt i kyrkan.
Plötsligt är det flera medier som hör av sig om hans guidade turer efter att han i Nerikes Allehanda berättat att en frekvent gäst i kyrkbänken var Rickard Andersson, han som sköt ihjäl tio personer på Risbergska skolan i ett dåd som även avslutade hans eget liv.
– Allvarligt talat, det är skönt att prata om att han brukade komma till kyrkan, säger Jan-Eric Norman till Dagen.
Satt i samma kyrkbänk jämt
Han beskriver det som en sorts terapi, men han tycker också att det fyller en funktion att få berätta mer om Rickard Andersson och hans bakgrund, en person som alla har lärt känna främst genom hans masskjutning.
Jan-Eric berättar att han varit kyrkoguide i två års tid.
– Den här killen började dyka upp i kyrkan förra våren, kanske något tidigare. Men det var då jag började lägga märke till honom. En person som satt på samma ställe, på samma bänk.
Vid varje gång det var guidade turer i kyrkan satt Rickard Andersson där, under sommaren kunde det bli två gånger i veckan. Jan-Eric berättar att de testade lite olika tider för de guidade tiderna, men det spelade ingen roll, oavsett tid så satt han där.
– I början gick han självmant därifrån när det började röra sig i lokalen, berättar han.
Ingen kontakt
Men Rickard Andersson ville aldrig följa med på någon rundvandring och det var också svårt att få kontakt med honom.
– Han brukade titta rakt fram, mot högaltaret, och hade ingen kontakt med någon. Han tittade bara rakt fram.
Jan-Eric berättar att han inför en guidad tur brukar förbereda lokalen, bland annat genom att placera ut visningskort här och där, även vid högaltaret, och då kunde han känna att personen som satt där hade ögonen på honom.
– Men jag vågade inte vända mig om då. Det kanske kunde trigga något.
Väska och gitarrfodral
Efter ett tag tog han med sig en sportbag in i kyrkan.
– Då började jag reagera, eftersom vi har väskförbud. Någon gång blev han tillsagd och jag prövade även att använda teckenspråk för jag trodde att han var döv när jag inte fick någon kontakt.
Men när han fick tillsägelser gick han i regel ut från kyrkan, utan att säga ett ord.
Framåt hösten var väskan utbytt mot ett gitarrfodral. Där och då var det inget som Jan-Eric la så mycket tankemöda på. Men efter skolskjutningen, då det kommit fram att Rickard Andersson lämnat ett gitarrfodral i skolan, har tankarna kommit eftersom det var där han troligtvis förvarade sitt vapen. Hade han haft med sig det även in i kyrkan?
– Vid ett tillfälle stack det också ut något under dragkedjan, berättar Jan-Eric.
– När jag nu tänker efter vad det var jag såg, jo, det var nog ett gevär.
Reagerade du inte på det?
– Nej, för jag tänkte att det kunde vara ett fiskespö. Men nu i efterhand förstår jag vad jag har sett.
Var du aldrig rädd?
– Jag började känna ett obehag, för jag visste inte vad människan ville. Jag hade inget namn på honom, och han satt där på samma plats och stirrade rakt fram och gick när mina besökare kom.
Efter ett tag kunde han hitta på ursäkter för att slippa komma till kyrkan och guida, eftersom han började undra om det var något personligt. De guidade turerna i Sankt Olaus kyrka avslutades i oktober förra året, efter det har kyrkan hållit stängd för renovering och Jan-Eric har inte sett till Rickard Andersson sedan dess.
När slog det dig att det var han som var skolskjutaren?
– Någonstans kände jag direkt en magkänsla, det skulle kunna vara han. Men det var först när jag såg den första bilden, som då ännu inte var avpixlad, som jag fick det bekräftat. Jag såg ansiktsformen, det krulliga håret, det var som att han stirrade på mig via telefonen.
Är efterrädd
Efteråt har tankarna snurrat, eftersom han träffat honom vid så många tillfällen, även om de aldrig pratat med varandra.
– Nu tror jag att jag hittat ett eget ord, efterrädd, säger Jan-Eric.
För det är först nu, i efterhand, som rädslan krupit fram och tankarna på vad som hade kunnat hända inne i kyrkan. Han har drömt mardrömmar och känner ett behov av att bearbeta sina upplevelser, att berätta i media säger han är en sådan sak, men han har också sökt professionell samtalshjälp.
– Jag har till och med fått vara inne i kyrkan, trots att den är stängd.
Är du fortfarande efterrädd?
– Ja, det kommer. Speciellt när jag ser bilden.
[ Här samlas frikyrkoledarna för att hedra offren för skolskjutningen ]
