Varför vill människor som själva inte har en kristen tro låta döpa sina barn? Den frågan ställer sig kulturjournalisten Tara Moshizi i en krönika i Dagens Nyheter.
Moshizi lämnar en rapport om sina reflektioner under ett barndop: ”Mina vänner, föräldrarna, är ju inte troende. Åtminstone har de aldrig yppat ett ord om någon personlig gudstro eller kristlighet under åren som vi känt varandra. Har de i själva verket varit kristna i smyg?” Efter ”en handfull barndop” med föräldrar som hon uppfattar som icke-religiösa har hon börjat undra: ”Varför väljer de att döpa sina barn?”
Moshizi medger att det förvisso ”låter tryggt” att låta döpa sina barn för att barnen ska kunna, med en formulering lånad från Svenska kyrkans hemsida, ”lita på att hela livet är inneslutet i Guds kärlek”. ”Men”, frågar hon sig, ”vad återstår av dopet om man tar bort den religiösa aspekten? Vad är poängen med att inkludera sitt barn i en gemenskap som man själv inte tillhör, en kyrka man knappt besöker och en Gud man inte tror på? Det känns förljuget, på något vis.”
Baptistisk dopteologi
Föräldrar som inte är kristna men hoppas att deras barn ska finna en kristen tro kan i stället vänta och se om barnen själva väljer att låta döpa sig när de uppnått en någorlunda mogen ålder, menar Moshizi – som därmed tycks, avsiktligt eller inte, förespråka en baptistisk dopteologi, i vart fall för barn vars föräldrar inte är troende kristna.
Beträffande spädbarnsdop skriver hon: ”Bebisen kommer ändå inte att minnas något och föräldrarna går miste om chansen att unna sin unge ett ofarligt tonårsuppror.”
Särskild plats i hjärtat
Som ett slags tonårsuppror verkar DN-krönikören betrakta sitt eget beslut att låta döpa sig när hon var 13 år. Familjen var tveksam – den ”tittade på mig som om jag blivit skogstokig” – men till slut fick hon sin vilja igenom.
”Min kristna tro finns det inte mycket kvar av i dag, men minnet av den soliga dopdagen kommer alltid ha en särskild plats i hjärtat”, skriver Tara Moshizi.
