Dagen efter illdådet på Campus Risbergska vajade flaggor på halv stång över hela Sverige. Tyngst vilade sorgen över ett soligt Örebro.
– När det är kris, lidande och död så är kyrkan van att möta det. Vi har ett språk för det, säger pastorn Ellen Hemström som i onsdags upplät Filadelfiakyrkan Örebros lokaler till personalen på den drabbade skolan.
ÖREBRO. Den beväpnade gärningsmannen, dittills okänd av polisen, gick vid lunchtid i tisdags in på skolan och öppnade eld. Elva personer dödades.
Ett dygn senare sitter Risbergskas personal, runt 160 personer, i EFK-församlingens lokaler i centrala Örebro. Här möts de för första gången sedan det otänkbara inträffade.
– I sorlet här i dag hör man mycket: ”Och du är också här!” Det är ljudet av återseendets glädje, med en klang av smärta och sorg, säger Ellen Hemström, Filadelfiakyrkans pastor och föreståndare.
När en av rektorerna på Risbergska hörde av sig till henne tvekade hon inte. Självklart kunde han samla personalen i Filadelfiakyrkan. Ellen Hemström har själv precis lett en minnesstund för personalen. Efteråt fick alla som ville tända ljus. Det blev många ljus.
– När det är kris, lidande och död så är kyrkan van att möta det. Vi har ett språk för det, säger pastorn.
Vad rymmer det språket?
– Det rymmer inte så mycket av tillrättalagda floskler. Det kanske mer handlar om att vi klarar av tystnaden och att bara vara närvarande med en annan människa som lider och sörjer. Att möta människor som sörjer ingår i en pastors vardag.
Samtidigt framhåller Ellen Hemström att det som nu har hänt saknar proportioner. Det kan inte jämföras med något annat som hon har varit med om. Flera av lärarna på skolan är medlemmar i Filadelfiakyrkan, och många av eleverna på skolans komvux- och SFI-utbildningar deltar i församlingens sociala verksamheter.
– Men när alla hundratals ljus brann inne i kyrksalen så var det ljusets trotsiga låga som vi såg. Mitt i det här mörkret finns det ändå ett ljus. Vi vägrar ge vika för mörkret, säger Ellen Hemström.
”Sverige behöver hårdare lagar”
Dagen efter illdådet på Risbergska berättar en 50-årig taxichaufför i Örebro att han precis fått veta att en bekant till honom fanns bland dödsoffren. Han vet hur det känns när människor dör, säger han, han är van från hemlandet Irak. Han talar lakoniskt.
– Vi har haft mycket krig. Jag har förlorat många kompisar i krig. Jag lämnade mitt hemland och kom hit för att hitta ett nytt liv. Men nu händer det här också. Man blir ledsen, säger han.
Sverige, anser den irakiske mannen, behöver ”starka och hårda lagar”.
– Om man dödar en person ska man inte sitta i fängelse i några år bara. Om man får sitta i fängelse i 25 år så gör man inte sådant.
Risken för ett hårt straff kanske inte kunde hindra gärningsmannen i tisdags.
– Men jag menar Sverige över huvud taget. Det finns ett område här i staden, Oxhagen, där de säljer droger. När polisen kommer börjar de skrika på polisen, och polisen kan inte göra någonting. Varför? frågar sig taxichauffören.
”Svårt att söka mening när sådant här sker”
En kilometer från den våldsdrabbade skolan har pastorn och församlingsföreståndaren i Equmeniakyrkans församling Hagakyrkan, Anna Lena Evehäll, slagit upp kyrkans portar för sörjande örebroare. Det gjorde hon så fort kommunen och polisen hörde av sig och undrade om kyrkan kunde bli en mötesplats i krisen. Anna Lena Evehäll riktar nu hela sitt fokus mot de människor som kommer till kyrkan, men alltmer har hon själv också börjat ta in vad som faktiskt har hänt.
– Vi hör mer och mer, och det blir mer och mer verkligt. Vi börjar förstå vilka det är som har drabbats, säger hon.
”Människan är en komplicerad varelse”
Kan våldsdåd av det här slaget verkligen inträffa i Sverige? Under flera år har vi sett brutala dåd – barn som mördar och barn som mördas, avsiktligt, eller genom det som eufemistiskt benämns ”felskjutningar” – men det här, en skolskjutning, med urskillningslösa eldskurar, sådant kan väl inte hända här? När det nu ändå har hänt måste vår självbild föras närmare vår verklighet. ”Den här händelsen”, sa P1-rösten i en extrasändning på tisdagskvällen, ”rapporteras i medier världen över som en av de största internationella nyheterna i dag, på en rad språk”.
Men går det att det att förklara den här sortens ondska?
– Det är väldigt svårt att söka mening när sådant här sker, säger Anna Lena Evehäll.
Det man kan göra, säger pastorn i Hagakyrkan, är att till sig fakta och förhålla sig till det: Någon har med berått mod gått in på en skola för att beröva andra människor livet.
– Vi vet att människan är en komplicerad varelse och kapabel till mycket ont. Men människan är också kapabel till godhet. Bara i dag har människor kommit med bullar och kakor hit till kyrkan. Man vill göra gott, mitt i allt detta meningslösa, säger Anna Lena Evehäll.
Och som kristna knäpper vi våra händer, säger pastorn.
– Vi ber med människor som kommer in i kyrkan. Vi lutar oss mot varandra och mot Gud. Tillvaron kan vända på ett ögonblick. Det får vi försöka hantera.
[ Kungen till Dagen: "Kyrkorna är väldigt, väldigt viktiga nu" ]
