Tacksamhet och ödmjukhet – och så lite gråtmildhet. Ungefär så kan man sammanfatta känsloläget för Stefan Claar efter att han genomgått en njurtransplantation.
– Jag är noga med att säga till dem jag älskar att jag älskar dem, berättar pingstpastorn.
Våren 2024 fick Stefan Claar veta att han behövde en ny njure och sattes upp på en väntelista. Efter det gick han och väntade i lägenheten i Jönköping på samtalet från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg med information om att det fanns en lämplig donator. Han berättar att ovissheten var jobbig och att han länge upplevde att ingenting hände.
– Men rätt vad det är så ringer de en tidig morgon. Och jag blir så klart överlycklig när jag får prata med dem.
Beskedet är tydligt: Det finns en donator och Stefan ska beställa en taxi och åka till Göteborg så snabbt som möjligt.
Här pausar Stefan sin berättelse och säger att han inte får avslöja vilket datum detta skedde.
– Det är för att man ska inte kunna kolla vilken njure jag har fått, det är sekretess. Men det är i alla fall en lördag då jag åker till Göteborg och så är jag på Sahlgrenska hela dagen och är jättetacksam. Men tiden går och går och det börjar blir sen eftermiddag och då kommer en kvinna och säger att de tyvärr måste skicka hem mig eftersom njuren som jag skulle få inte var i fullgott skick.
Nytt samtal kort därefter
Det är lätt att förstå besvikelsen när den inplanerade operationen fick ställas in. Men bara några dagar senare hör Sahlgrenska av sig igen.
– Då åker jag ned igen, glad i hågen. Då är det en torsdag. Och jag åker in på operation på sen eftermiddag och de opererar på natten. Och på morgonen så vaknar jag och då har jag en ny njure.
Dygnen mellan samtalet måste ha varit jobbiga?
– Så är det. Men väntetiden är värst och jag får säga att jag hör till de väldigt lyckligt lottade, en del får vänta i flera år. Jag sattes upp på listan i mars. Så egentligen har det gått ganska fort.
Att genomgå en transplantation är alltid förenat med risker. Exempelvis kan kroppen stöta bort det nya organet. Dagen innan Stefan Claar pratar med Dagen har han varit på återbesök i Göteborg och än så länge ser det bra ut.
– Jag är så glad för nu har njuren börjat jobba. Det tog en vecka. Först var magen helt stendöd i tre dagar. Inget liv. Och med njuren hände ingenting. Men efter en vecka började den kicka i gång lite grann, säger han och berättar att veckan efter operationen var tuff.
– Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv.
I dag, torsdag, väntar ett nytt återbesök.
– Personalen har varit grym. Vilket jobb de gör, de är så rigorösa och noggranna och alla jag har mött har sådan fingertoppskänsla.
[ Stefan Claar avtackad efter 45 år som pingstpastor ]
När kan man säga att den kritiska perioden är över?
– Det vet jag inte faktiskt. Men nu ska jag leva lite isolerat i ett par månader. Jag får nämligen oerhört starka mediciner som trycker ned immunförsvaret så att inte kroppen stöter bort njuren. De här medicinerna ska jag äta resten av livet. Det är stenhårt. Jag måste äta var tolfte timme. Annars kan det gå illa.
En annan sak som har förändrats – åtminstone för tillfället – i och med transplantationen är att Stefan har fått diabetes. Han förklarar att det är en konsekvens av medicineringen.
– Jag mäter blodsockret tre gånger per dag och så sticker jag mig själv med insulin. När jag var 40 år hade jag aldrig kunna tänka tanken, jag var livrädd för sprutor, men nu gör jag allting utan problem och bara med tacksamhet.
Till sommaren ser ändå Stefan fram emot att livet blir lite mer normalt igen.
– Och i höst hoppas jag att jag ska fungera som vanligt igen. Då vill jag också ut och arbeta som pastor igen.
”Jag gråter för ingenting”
En annan sak som han verkligen ser fram emot är att kunna umgås med familjen utan att behöva oro sig för sjukdomar. Han berättar om en dag då han fick en sådan längtan efter barnen och barnbarnen och dottern ringde upp på Facetime så att de kunde se varandra.
– Jag ska säga som det är. Det har hänt någonting med mig, immunförsvaret i botten och jag har ingen motståndskraft så jag gråter för ingenting. När jag såg dem så grät jag till exempel. Jag kan till och med se någon gripande reklamfilm. Och så kommer tårarna. Det är jättekonstigt. Jag känner inte igen mig själv.
Utöver familjen längtar han också efter att umgås med vänner och att gå till kyrkan igen.
– Det har jag inte gjort på länge.
Har du fått en annan syn på livet under sjukdomsperioden?
– Ja, det har jag. Jag är noga med att säga till dem jag älskar att jag älskar dem. Jag tycker också att jag har blivit ödmjukare och tacksammare.
Han tillägger att även relationen till hustrun har påverkats till det bättre.
– Den har inte alls varit dålig tidigare. Men den har förstärkts.
Kvinna ville donare njure
Apropå tacksamhet kan Stefan Claar inte undvika att berätta om en kvinna som kontaktade honom i våras efter att han hade skrivit på Facebook om behovet av en ny njure. Enligt Stefan förklarade kvinnan att hon var villig att donera en njure. Men Stefan berättar att han inte riktigt kunde tro att det var ett allvarligt menat erbjudande.
– Så jag klarade inte av att skriva ”ja” utan i stället skrev jag lite hur jag hade det. Men då skrev hon att hon inte tvekade en sekund, hon ville verkligen ge mig en njure.
Stefan berättar att han grät hejdlöst och att kvinnan påbörjade processen för att kunna donera en av sina njurar. Länge såg det lovande ut, men efter en rad tester kom beskedet från Sahlgrenska sjukhuset att kvinnan inte var en lämplig donator.
– Jag tycker ändå det här är så gripande, säger Stefan Claar.
[ Pastorn väntar på transplantation: ”Mina njurar är fulla av cystor” ]
---
Fakta: Stefan Claar
- Har varit pastor i pingstförsamlingar i Västra Frölunda, Helsingborg, Södertälje, Edsbyn, Linköping, Huskvarna, Stockholm och Norrköping under 45 års tid. Gick i pension 2022.
- Gift med Lillemor, två barn och fem barnbarn.
- Medverkar regelbundet i den kristna tv-kanalen TBN Nordic.
---
