Det var symboliskt viktigt: Dopet var en markering att hon mirakulöst kommit tillbaka till livet efter en längre sjukdomsperiod.
Men Sofia Singemos dop innebar också att hon bröt mot de vigningslöften hon gett som diakon i Svenska kyrkan.
– Jag har precis lämnat in mitt utträde ur Svenska kyrkan, säger Sofia Singemo när Dagen når henne via telefon.
– Jag bor inte så långtifrån kyrkan så jag tog en promenad ner till min gamla arbetsplats och lämnade in blanketten. Det kändes fint, jag gick sedan in i kyrkan och tände ett ljus, tackade kyrkan för den tid vi haft ihop och tänkte att Gud och jag har en fortsatt bra relation.
Nu vandrar hon runt i Nyköping och förklarar att hon alltid sett Gud som sin arbetsgivare, medan kyrkan snarare varit hennes plattform. Det har gått exakt 30 år sedan hon vigdes till diakon i Svenska kyrkan, men den tiden är över nu. Sofia Singemo blev nämligen avkragad förra året eftersom hon valde att döpa sig i en frikyrka.
Dödligt sjuk
Så varför gjorde hon det? När Sofia Singemo ska förklara det hela backar hon bandet till 2016.
– Jag blev svårt sjuk. På bara några månader förlorade jag alla kognitiva funktioner, talet, synen, hörseln. Jag hade kramper och stora balanssvårigheter. Jag hade svårt att prata och förstod inte vad andra sa. Jag fick hjälp att läsa vad som stod i posten som jag fick, berättar hon.
I fyra års tid var hon riktigt sjuk och berättar att läkarna till slut gav upp och menade att hennes fall var hopplöst, det gick inte att behandla. Hon blev instängd i sin lägenhet, oförmögen att ta hand om sina barn och till slut var hon helt säker på att hennes liv var på väg att rinna iväg.
– Jag minns att jag låg på nätterna med fingertopparna på handleden, kände hur ojämn pulsen var och väntade på att hjärtat skulle sluta slå, berättar hon.
– Jag hade försonats med att livet skulle vara slut.
Men till slut kom räddningen. Hennes exmake hade träffat en kvinna som jobbade med ljusbehandlingar, och propsade på att testa detta. Det var en behandling som inte erbjöds inom ramen för den traditionella sjukvården.
– Jag tackade först nej, för jag var så sjuk att jag tappat allt hopp, berättar Sofia.
Men hon lät sig övertalas, det fanns heller inte så mycket att förlora. Så trots att hon var skeptisk till en början genomgick hon till slut en ljusbehandling som utfördes med hjälp av laser.
– Jag gick från död till levande på trettio sekunder. Det är ett mirakel som sker, säger Sofia Singemo själv om händelsen.
Där och då började en ny resa till att börja återuppta livet, till att hitta tillbaka till sina barn och att även återta kontrollen över sin kropp. Sofia berättar att det efteråt visade sig att hon hade fått en borreliainfektion som nått hjärnan, vilket var orsaken till hennes sjukdomstillstånd.
Barnen blev frälsta
Även om hon själv är diakon berättar Sofia Singemo att hon medvetet valt att inte tvinga på sina barn den kristna världen, de hade inte behövt gå till kyrkan, utan skulle få välja väg själva. Men nu visade det sig att hennes dotter hade blivit frälst.
– Min yngsta son hade också börjat besöka församlingen hon gick till. Så jag bestämde mig för att gå dit, till Hjortensbergskyrkan, för att se var mina barn hängde någonstans.
Sofia berättar att även hon kände sig hemma där och började gå regelbundet dit. Strax innan påsken förra året skulle en av hennes vänner som hon träffat i församlingen döpa sig, och hon frågade Sofia om hon ville göra det samtidigt.
– Det kändes bara ja, det är klart. Jag har blivit född på nytt och lever ett andra liv. Det här måste vi fira, även symboliskt, man lämnar den gamla människan och kliver in i något nytt i dopet.
Så anledningen till att hon blev döpt handlade alltså om detta, att hon hade lämnat de fruktansvärda åren bakom sig och hon hade fått en andra chans i livet. Själva dopet genomfördes på en gudstjänst på påskdagen, där Sofia lät döpa sig tillsammans med fem andra personer.
Ledde till avkragning
Men det fanns alltså ett problem med detta. Som diakon i Svenska kyrkan har hon avlagt vigningslöften om att följa den kyrkans lära, där dopet ses som ett sakrament och en unik engångshändelse. Eftersom Sofia redan var döpt som barn blev hennes troendedop i en frikyrka något som gick emot Svenska kyrkans lära.
Det här måste du väl ha vetat?
– Jag tänkte nog inte på det just då, erkänner Sofia Signemo.
– Men om jag vetat att jag skulle bli avkragad, skulle jag ha agerat annorlunda då? Ja, det hade jag säkert gjort. Jag hade nog haft en dialog med biskopen först och sedan hade jag funderat på om det var värt det.
Nu när dopet ändå är genomfört och hon reflekterar över om hon ångrar sig är hon också tydlig med sitt svar.
– Jag ångrar mig inte. För det var viktigt för mig att symboliskt få överlämna mig igen till Kristus, till Gud. I min värld innebär det inte att jag raderar eller förringar mitt barndop, vilket är den tolkning som domkapitlet väljer att göra.
Sofia Singemo resonerar att nattvarden, som också ses som ett sakrament i Svenska kyrkan, går att återupprepa vecka efter vecka, utan att det ses som problematiskt.
I sammanhanget är det värt att notera att när hon avkragades hade Sofia Singemo inte någon tjänst i Svenska kyrkan, det har hon inte haft på drygt tio år. Hon jobbar just nu som skolkurator och driver också ett eget företag.
Skyldighet att döpa
Pelle Rosdahl är pastor i Hjortensbergskyrkan och är den som döpte Sofia.
Varför döpte du en diakon?
– Jag ska väl inte uttala mig när det gäller hennes skäl att döpa sig. Men om någon kommer till oss och önskar att döpa sig, då är det min uppgift, ja till och med skyldighet, att tillgodose det. Oavsett vem det är, säger han.
Pelle Rosdahl berättar att församlingen står i en lång baptistisk tradition där troendedopet är viktigt. Församlingen är samtidigt ansluten till två olika trossamfund, både pingströrelsen och Equmeniakyrkan, vilket innebär att man bär på två olika kyrkliga traditioner.
Inom pingströrelsen är det regel att man blir troendedöpt för att bli medlem, men Equmeniakyrkan accepterar även barndöpta.
– Så vi kräver inte ett troendedop, utan vi erbjuder det. Utifrån det har vi fört ett samtal inför dopet.
Men förstod du att hon kunde bli avkragad?
– Jag tänker att den processen sköter Svenska kyrkan. Vi har våra medlemskriterier, de har sina, och jag har den största respekt för att de behöver dra sina linjer någonstans.
Pelle Rosdahl berättar vidare att i Nyköping finns det inga vattentäta skott mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna, utan man har en tät dialog och gott ekumeniskt samarbete.
Han lägger till att även flera som går till frikyrkor väljer att döpa sina barn i Svenska kyrkan, och många väljer även att konfirmeras där, så vägarna går åt bägge håll där människor med lätthet rör sig över samfundsgränserna. Det är något han också tycker är värt att bevara.
Det viktiga, resonerar Pelle Rosdahl efter avkragningen, är att kunna ha en fortsatt bra dialog mellan stadens olika kyrkor, bland annat när det gäller att man har olika syn på dopet.
Avslutat kapitel
Det som Sofia Singemo beklagar med sin avkragning är den uteblivna dialogen med kyrkans företrädare, inte minst hade hon hoppats på ett bättre bemötande av domkapitlet. Efter nästan 60 års medlemskap i Svenska kyrkan beskriver hon det som att kyrkan har gjort slut med henne, utan en enda mänsklig kontakt, bara ett vitt kuvert med domslutet i.
– Och om någon gör slut med mig, då vill jag inte fortsätta att vara ihop, beskriver hon situationen.
Hon valde därför att inte överklaga domkapitlets beslut utan att i stället gå ur Svenska kyrkan. Samtidigt vill hon poängtera att hon inte tillhör en specifik kyrka, utan hon tillhör Gud. Själva dopet, ja, det blev ganska spontant, men det var också väldigt läkande.
– Jag borde inte vara här i dag om man tittar på det rent medicinskt. Men jag har varit med om ett mirakel. Och dopet blev en viktig symbol för att kliva in i det här nya livet som jag har fått.
[ Ellen avkragades mot sin vilja - "de gjorde fel" ]
