Frikyrkliga hbtq-personer behöver möjligheten att träffa andra med likande bakgrund, därför är konferensen Jesus älskar hbtq viktig. Det säger arrangören Gabriel Eurell till Dagen.
Jesus älskar hbtq är konferensen som är till för kristna frikyrkliga hbtq-personer och när den gick av stapeln förra året väckte det reaktioner. Nu är man alltså tillbaka ett andra år, även denna gång i Equmeniakyrkans lokaler, i Norrmalmskyrkan i Stockholm.
Gabriel Eurell är en av arrangörerna, och han har tidigare berättat om sin bakgrund i Livets ord och hur svårt det var för honom att kombinera det frikyrkligt karismatiska med att vara homosexuell.
Varför behövs den här konferensen?
– För att det fortfarande i frikyrkan finns ett tankesätt att det skulle vara en motsättning mellan att vara kristen och hbtq-person, säger Gabriel Eurell.
Sedan förklarar han att det finns många hbtq-rum och det finns många kristna rum, men det är sällan man hittar kristna hbtq-sammanhang.
– Så det finns ett behov, säger han.
– Det är härligt att få träffa kristna som har en liknande bakgrund och där man inte behöver förklara sig själv.
[ Jesus älskar hbtq-konferens blir av igen – ”har bemötts med hat och hot” ]
T:et i fokus
Det här året har man haft extra fokus på t:et i hbtq, bland annat genom att bjuda in prästen Ann-Christine Ruuth som föreläsare.
– Eftersom den här konferensen grundats lite utifrån min och min familjs berättelse har det blivit naturligt att prata om h:et i hbtq. Men efter att jag engagerat mig har jag insett att transfrågor är väldigt aktuella i dag, det finns mycket okunskap och också ett högt tonläge. Så det är viktigt att låta dem få höras.
Känd berättelse
Ann-Christine Ruuth är prästen som kom ut som kvinna, något som bland annat filmatiserats i “Min pappa Marianne”.
Den numera 71-åriga prästen berättar för Dagen att hon genom åren känt sig hemma i frikyrkor och att det karismatiska varit en viktig del i hennes liv, mycket tack vare sin utlandstjänst i Zimbabwe.
Väl hemma i Sverige kom hon i kontakt med Livets ord, då hon var bosatt i närheten av Uppsala.
Många varnade henne för att gå dit, att det var en sekt som leddes av Ulf Ekman. Men Ann-Christine Ruuth lät nyfikenheten ta över.
– Och jag kände mig hemma i Livets ord eftersom de pratade om Jesus där. Allt man skrev om i tidningarna på den tiden märkte vi inget av, utan det var en Jesuscentrerad förkunnelse och man bad för sjuka, precis så som jag sett att man gjorde i Zimbabwe.
I samma veva, på 1990-talet, lockades hon av Torontoväckelsen efter att ha hört om hur människor fått sina liv förändrade på mötena i Kanada. Hon åkte till Toronto med stora förväntningar, men väl på plats uteblev det stora undret.
– Det var en rätt jobbig upplevelse att stå i den där stora hangarhallen. När det blev förbön hände saker till höger och vänster om mig, folk grät och skrek och dåsade i marken. Så kom de äntligen till mig och jag sa inte vad jag ville, utan tänkte att Gud vet. Men inget hände. Jag kunde inte känna någonting. Det var så smärtsamt.
Långt senare i livet kom hon ut som kvinna.
