Det har gått 80 år sedan Raoul Wallenberg gav sig ned till ett brinnande krig för att rädda livet på så många judar som möjligt. Kate Wacz är en av dem som lever tack vare hans insats, och hon fanns på plats i riksdagen när hans minne skulle hedras.
– Jag tänker på honom dagligen, säger hon till Dagen.
Hon tar sig fram med en käpp på stapplande ben och får ledas fram till sin plats. Kate Wacz har kommit till riksdagen två dagar innan sin 92-årsdag för något som berör henne på djupet. Hon har klätt upp sig, är på glatt humör och från sin plats på första raden passar hon också på att spela in en film med sin mobil då talmannen Andreas Norlén håller tal.
– En människas val kan göra stor skillnad för många människor, säger han.
Sedan förklarar han att han är på plats här för att hedra en svensk hjälte, Raoul Wallenberg. Han är diplomaten som räddade livet på 10 000 judar, kanske många fler, i Budapest sommaren 1944. Nazisterna var då i full färd med att försöka fullborda Hitlers önskan om den slutliga lösningen på judeproblemet och från Budapest skulle stadens judar lastas ombord på godsvagnar för vidare färd mot koncentrationslägren.
Kunde ha dött
Kate Wacz var då tolv år gammal. Hon kunde ha blivit ett av många anonyma offer i Förintelsen där sex miljoner judar mördades. Men så blev det inte, utan tack vare Raoul Wallenbergs insats lever hon än i dag. På plats i riksdagen berättade hon om sina upplevelser som barn.
– Den där stjärnan var mycket speciell, säger hon när hon ombeds att prata om judestjärnan som nazisterna tvingade henne att bära som barn.
– Den skulle vara i en speciell färg, kanariegul, nio centimeter. Den skulle vara påsydd på kläderna så att den inte gick att riva av. Var den inte det kunde man bli gripen på gatan.
Hon berättar också om när hon stod bredvid då mamman pratade med Raoul Wallenberg. Samtalet rörde de svenska skyddspassen som han hade tagit fram och delade ut till stadens judar. Det var tack vare improvisation och diplomatisk finess som den svenska diplomaten lyckades övertyga nazisterna att dessa judar faktiskt var under svenskt beskydd.
I vissa fall kunde Raoul Wallenberg gå till tågstationen och bokstavligen plocka ut folk från vagnarna som skulle föra folk till gaskammarna, något som också hans kollega Per Anger vittnade om på film under minnesstunden i riksdagen.
– Vi har betraktat honom i familjen som en messias. Någon som kommit från ett annat land, mitt i brinnande krig, berättar Kate Wacz om Raoul Wallenberg.
Du var tolv år när du räddades undan Förintelsen, hur ofta tänker du på detta?
– Dagligen, säger Kate Wacz till Dagen.
För att exemplifiera detta tar hon upp att bland familjebilderna i hemmet återfinns också porträtt från Wallenberg-familjen, så pass personligt är det som Raoul gjorde.
Nu har det gått 80 år och du är här i riksdagen för att hedra Raoul Wallenberg?
– Det är fantastiskt, för jag tänkte som barn, hur ska detta berättas? Den här perioden av förföljelse och det vi fick uppleva?
Men att fortsätta berätta och hålla minnet vid liv är viktigt, menar Kate Wacz. Hon vill också lyfta fram vikten av civilkurage och medkänsla, att människor inte är födda med fel religion eller i fel land, utan att vi alla är likadana.
Bakom initiativet till denna minneshögtid står Riksdagens nätverk till minnet av Förintelsen. Ordförande är Mikael Oscarsson (KD), som inledde samlingen med att berätta om Raoul Wallenbergs vågade projekt, där han med sitt eget liv som insats reste ner till Budapest för att rädda livet på så många judar som möjligt.
– Han vågade trotsa nazisternas dödsmaskin, trots att andra tvekade.
Även Dina Rajs, som också hon överlevde Förintelsen, fanns på plats för att vittna om nazisternas övergrepp på judar och för att dela med sig av minnet då hon som barn träffade Raoul Wallenberg. Den svenske diplomaten lyftes fram som en förebild och hjälte under denna minnesstund, men den som känner till hans livsöde vet att det inte slutade väl. Han kom aldrig hem igen till Sverige efter den där sommaren 1944, utan togs som fånge av Sovjetunionen. Trots försök att få honom fri så skulle han senare dö i fångenskap.
[ "Jag fick lära mig att aldrig någonsin säga att jag var judinna" ]
