Bosättarvåldet har tilltagit på Västbanken och Israel anklagas i domstol för folkmord i Gaza. Något som påverkar i båda fallen är en omtalad ideologi som nu finns representerad i den israeliska regeringen - kahanismen. Dess företrädares extrema åsikter kritiseras inte offentligt av andra i regeringen då de har en avgörande vågmästarposition.
I protesterna i Israel riktade mot premiärminister Netanyahu finns också ett stort missnöje med vilka han har valt som sina samarbetspartners.
Året är 1990 och den kontroversielle judiske rabbinen Meir Kahane ska hålla en föreläsning på ett hotell på Manhattan i New York. Publiken består av ortodoxa judar och efter talet kommer flera av åhörarna fram för att ställa frågor. Det är då det händer.
En muslimsk man med rötterna i Egypten har även han klätt sig som en ortodox jude, tar han sig fram till Meir Kahane och skjuter ihjäl honom på nära håll. Den 58-åriga rabbinen, som rört upp känslorna i Israel, liksom bland judar i USA, faller ned död.
Meir Kahane hade fram tills dess predikat ett provokativt budskap, en religiös form av sionism som går ut på att det är judar som har rätt till det Heliga landet. Palestinier borde helst lämna området, men om de kan tänka sig en tillvaro som andra klassens medborgare, utan rösträtt, skulle de få kunna stanna kvar.
1984 valdes Meir Kahane in i det israeliska parlamentet Knesset med sitt parti Kach. Partiet ansågs dock vara för kontroversiellt och efter en mandatperiod förbjöds det att ställa upp i ytterligare val, med argumentet att det byggde sin politik på rasism.
En egen ideologi
I dag har det gått 34 år sedan Meir Kahane mördades, men fortfarande spelar hans tankar en viktig roll i israelisk politik. Han har gett upphov till en egen ideologi, kahanismen, som också finns kvar i Israel. Länge har denna ideologi spelat en undanskymd roll, för de flesta israeler tycker att tankarna är alldeles för extrema. Den beskrivs ömsom som en religiös form av sionism, ömsom som en judisk form av fascism.
Men just nu, mitt i ett brinnande krig, är kahanismen högaktuell eftersom två partier som sitter i Benjamin Netanyahus regering kan kopplas till denna ideologi.
Isabell Schierenbeck är professor i statsvetenskap vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet och expert på israelisk inrikespolitik.
Kan man beskriva kahanism som en egen ideologi?
– Ja, det kan man. Det är en rasistisk och våldsbejakande ideologi som ingår i en grupp av liknande ideologiska yttringar som går att hitta i flera länder, säger hon till Dagen.
Isabell Schierenbeck beskriver ideologin som rasistisk eftersom man ser palestinier som mindre värda. Andra statsvetare vill stämpla den som högerextrem, men Isabell Schierenbeck tycker att höger och vänster inte ger hela bilden när det handlar om israelisk inrikespolitik. Hon föredrar därför att beskriva kahanismen som en slags extrem religiös sionism med anhängare främst inom den extrema bosättarrörelsen.
– Men rasismen och våldsbejakandet har den här ideologin gemensamt med andra typer av högerextrema rörelser, säger Isabell Schierenbeck.
– Vissa våldsdåd är också direkt länkande till kahanismen.
Mest känd är massakern i Hebron, där den judiske extremisten Baruch Goldstein år 1994 gick in och sköt mot bedjande palestinier. 29 personer dog och över hundra skadades.
Man når ut till en marginaliserad och lågutbildad befolkning som står vid sidan av inflytande. Det har man också gemensamt med högerextrema rörelser i andra länder.
— Isabell Schierenbeck, professor i statsvetenskap
Lockar marginaliserade
Isabell Schierenbeck förklarar att kahanismen har ett starkt stöd bland delar av bosättarrörelsen och lågutbildade mizrahim, det vill säga judar med rötter i Mellanöstern.
– Det är människor från marginaliserade grupper i Israel. Indirekt finns det därför även en protest mot den historiska arbetarsionistiska dominansen och ashkenazi, judar med rötter i Europa, säger hon.
– En anledning till att den här rörelsen finns kvar är att man hela tiden spelat på utanförskapet, att man når ut till en marginaliserad och lågutbildad befolkning som står vid sidan av inflytande. Det har man också gemensamt med högerextrema rörelser i andra länder, som bland annat lockar dem som känner sig förfördelade och tillhör socioekonomiskt svaga grupper.
Meir Kahane, tillägger Isabel Schierenbeck, var också karismatisk och vältalig och det här är också något som utmärker flera av dagens kahanister. Men rörelsen är något spretig, där vissa företrädare vill fördriva alla palestinier, medan andra menar att de kan få lov att vara kvar, fast med begränsade rättigheter.
– En mindre grupp är inne på att återupprätta det judiska templet uppe på Tempelberget, att spränga al-Aqsamoskén som står där i dag.
Vet alla i Israel vad kahanism är?
– Ja, alla vet vad det är och jag skulle vilja säga att en stor majoritet av den israeliska befolkningen hyser väldigt lite sympati med dem, de anses verkligen vara extrema.
Två partier
Rent politiskt har de för det mesta varit isolerade, men just nu, i den regering som Benjamin Netanyahu satte samman efter det senaste valet, finns två småpartier som går att koppla till kahanism.
Dels Otzma Yehudit (Judisk makt) med Itamar Ben-Gvir som partiledare. Han är i dag nationell säkerhetsminister. Detta parti har en historisk koppling till Meir Kahanes parti Kach som alltså tidigare förbjudits att ställa upp i val.
Dels Tkuma (Nationella religiösa partiet) med Bezalel Smotrich som partiledare. Han är i dag finansminister.
– Hans parti har en stark koppling till bosättarrörelsen, förklarar Isabell Schierenbeck.
Dessa två partier är i dag vågmästare och har därmed stort inflytande i Israel. De båda partiledarna Ben-Gvir och Smotrich vet så klart om detta och kan unna sig friare tyglar och en hel del kontroverser.
– För de är öppet provokativa och rasistiska i sina uttalanden, säger Isabell Schierenbeck.
– Premiärminister Netanyahu får en hel del problem som är kopplade till dem, men han är beroende av dem för att kunna behålla sin makt.
Uttalanden om folkmord
Israel kritiseras i dag för att bosättarvåldet på Västbanken har exploderat och många menar att den israeliska militären genomför ett folkmord i Gaza. I bägge dessa frågor spelar kahanisterna en betydande roll. Vi kan börja med anklagelsen om folkmord.
Israel vet att det har världens ögon på sig i Gaza. De flesta politiker och militärer tänker noga igenom sina uttalanden för att inte reta upp USA och det internationella samfundet. Man säger att kriget i Gaza är mot Hamas, inte den palestinska civilbefolkningen, man berättar gärna om hur man på förhand varnar för attacker för att så få civila som möjligt ska dö.
– Det finns en stor enighet kring detta förhållningssätt bland politiska och militära företrädare, säger Isabell Schierenbeck.
Problemet är bara att ministrarna Ben-Gvir och Smotrich struntar i det här. De radar i stället upp det ena uppseendeväckande uttalandet efter det andra, exempelvis som när Smotrich gick ut och sa att det vore moraliskt försvarbart att svälta ut hela Gazas befolkning på två miljoner människor och beklagade sig över att det internationella samfundet inte tillät detta.
– När det redan finns anklagelser om folkmord och detta är uppe i internationella domstolar är det såklart oerhört problematiskt för den israeliska regeringen när ministrar uttalar sig på ett sådant sätt.
För när det gäller folkmord, i juridisk mening, så handlar det inte om dödstal. Det handlar om intention, och uttalandet som Smotrich gjorde stärker därför alla som argumenterar för att det just nu pågår ett folkmord i Gaza.
Blir säkerhetsrisk
Netanyahu får ofta agera brandsläckare och göra vad han kan för att tillbakavisa sina extrema ministrars utspel.
– De här ministrarna utgör också en säkerhetsrisk. Som när Ben-Gvir gick upp på Tempelberget med anhängare för att be. Det skulle potentiellt ha kunnat resultera i en våldsupptrappning i Jerusalem och en ny front mellan palestinier och israelisk polis, vilket gjorde att många menade att Ben-Gvirs agerande var ytterst ansvarslöst, säger Isabell Schierenbeck.
Hon vill understryka att Ben-Gvir fick kraftig kritik i Israel för detta, även från ultraortodoxa judar som anser att det är förbjudet för en jude att beträda Tempelberget.
Stöttar bosättare
Även det eskalerande våldet på Västbanken där bosättare attackerar civila palestinier kan delvis knytas till kahanismen och de två regeringspartierna.
– De stöttar ju de bosättare som står för våldet mot palestinier. De fördömer aldrig det. De vill inte att våldsverkarna hålls ansvariga. Ben-Gvir har också med politiska reformer sett till att de kan bära vapen i större utsträckning.
De våldsamma bosättarna, berättar Isabell Schierenbeck, känner sig också stärkta då det finns regeringsföreträdare som mer eller mindre applåderar dem.
Så drömmen om en tvåstatslösning finns inte med kahanister vid makten?
– De är helt emot det, utan de vill ha ett Storisrael. De vill återockupera Gaza och hela Västbanken.
Extrema bosättare flyttar nu också fram sina positioner, där man försöker bygga nya illegala bosättningar och fördriva palestinier från sin mark. Det sker ibland med den israeliska militären som passiv åskådare, där det blivit svårare att ingripa eftersom de kahanistiska partierna i regeringen, som i det senaste valet fick cirka 10 procents stöd, skaffat sig inflytande över säkerhetsfrågor.
Om nu kahanisterna är så illa omtyckta, varför låter man dem hållas?
– En sak som är viktig är att de successivt tillskansat sig makt och positioner, de har under lång tid flyttat fram sina positioner på Västbanken, säger Isabell Schierenbeck.
Detta har kunnat ske eftersom fokus, innan kriget i Gaza, var på helt andra saker, exempelvis hur Israel skulle integreras i regionen och närmande med arabvärlden. Men anledningen till att kahanisterna kan bli kvar vid sin maktposition kokar ned till att Benjamin Netanyahu behöver dem. Utan dem skulle hans regeringskoalition falla.
– Det som skulle hända då är att han sannolikt tvingas hantera de åtal om korruption som finns mot honom.
