Minskad administration, önskemål om mindre öronmärkta medel och hänsyn till barnens integritet. Det är några av argumenten för de kristna hjälporganisationer som inte längre låter givare sponsra enskilda barn, utan har gått över till kollektiva fadderskap. Andra anser att fördelarna med den personliga kontakten överväger.
– Individuella fadderskap fungerar och har stor betydelse för hur det går för barnen, säger Claes Parsmo vid Compassion.
Personliga brev med foton, julklappar och kanske ett besök på plats i Afrika eller Asien. Direktrelationen mellan givare och enskilda barn var länge en självklar drivkraft för hjälpen från det globala Nord till Syd. En forskare, historikern Hillary Kaell, har spårat det individuella fadderskapet ända tillbaka till 1800-talets protestantiska mission i Indien.
Även för en organisation som Rädda barnen var det individuella fadderskapet länge det normala. Och dåvarande Lutherhjälpen (i dag Act Svenska kyrkan) administrerade fadderverksamhet ända in på 1990-talet.
Barnmissionen, som grundades 1984, frångick det personliga fadderskapet efter bara några år.
– När min pappa Sigvard startade Barnmissionen för 40 år sedan fanns det inget som hette ”kollektivt fadderskap” utan allt var mer individuellt. Det var egentligen mer till för givaren, som hade foton på ”sitt” barn på kylskåpet, säger generalsekreteraren Bo Wallenberg till Dagen.
– Det positiva är att givaren känner ett åtagande gentemot barnet. Men det blir orättvist för de barn som inte får brev, julklapp eller besök. Något annat negativt är att det blev en tung administration med alla brev som ska översättas fram och tillbaka. Ett annat problem uppstår när familjer flyttar, och fadderskapet upphör.
För cirka 35 år sedan gick man därför över till ett kollektivt fadderskap, vilket innebär att givaren ger en regelbunden gåva till Barnmissionens arbete som sedan används där den anses behövas bäst.
– Vi var tidigt ute och fick mycket mothugg av dem som hade individuellt fadderskap – folk visste inte vad kollektivt faderskap var och undrade hur vi kunde sälja in ett så otydligt begrepp, säger Bo Wallenberg.
I dag är det snarare tvärtom, berättar han, och till exempel Radiohjälpen beviljar inte medel för den del av en organisations arbete som rör individuellt fadderskap, eller som går till barnhem.
Barnambassadörer
Läkarmissionen har inte haft individuella fadderbarn sedan 2014. Och Erikshjälpen gick för många år sedan från det mer traditionella fadderskapet, till en modell med ”barnambassadörer”, där man i dag har 2 200 faddrar.
“Genom barnambassadören får faddern en konkret återkoppling av hur gåvan gör nytta. Faddern stöttar vårt arbete i ett land men även specifikt lokalsamhället där barnambassadören bor. Hen blir en talesperson för alla barn på platsen, där det också finns lokala barnrättsgrupper för att de ska få göra sina röster hörda och lära sig om vilka rättigheter de har”, skriver Erikshjälpens generalsekreterare Mattias Ingeson till Dagen.
Evangeliska frikyrkans insamlingsorganisation Barnhjälpen stöttar barn genom samarbetspartners som EFK:s missionärer i vissa fall varit med om att grunda. Inte heller de använder sig i dag av barnfaddrar – för att skydda barnen, för att inte ge vissa barn mer uppmärksamhet än andra och för att minska administrationen. I stället har man cirka 1 200 så kallade barnhjälpare.
”Vi inledde förändringen 2010 genom att inte starta några nya projekt med enskilda fadderbarn,” skriver Mattias Davén, teamledare för EFK:s insamling.
”För fem år sedan slutade vi att ge möjligheten till nya givare, som vi kallar barnhjälpare, att få ett eget fadderbarn, men de som hade egna fadderbarn fick fortsätta med detta. Slutligen, för två år sedan, omvandlade vi de sista kvarvarande projekten till grupprojekt, även om vi fortfarande av olika skäl har en handfull personer som stöttar ett enskilt fadderbarn.”
Har kvar fadderskapet
Organisationer på kristen grund i Sverige som arbetar med personliga fadderbarn är Hoppets stjärna och Compassion. Också Barn i nöd erbjuder ”privat fadderskap”, vilket innebär att medlen går till ett barnhem i Indien där ett specifikt barn bor – en hjälp som följer med om barnet flyttar till en familj.
Hoppets stjärna har cirka 5 000 svenska barnfaddrar samt ett mindre antal barnfaddrar i Norge och USA. Deras gåvor bekostar allt som fadderbarnet behöver för att kunna gå i skolan, från skolväska, kläder och böcker, till lunch och lärarlöner.
Varje barnfadder får dessutom en personlig inloggning till en sida där Hoppets stjärnas fältarbetare lägger ut info, bilder och filmklipp löpande.
”Vi känner att det finns ett stort mervärde i att kunna erbjuda den typen av kontakt mellan faddrar och fadderbarn”, förklarar Torbjörn Vårsaga, som är kommunikationsansvarig.
Sponsring hjälper barnen
Compassion är en internationell fadderorganisation som etablerade sig i Sverige 2012, och som har 7 500 faddrar i Sverige, Norge, Danmark och Finland. När Dagen besöker kontoret i Stockholm har generalsekreterare Claes Parsmo just varit på Skärgårdssång på Västkusten, i egenskap av festivalens missionspartner.
– Vi har det som de andra har lämnat: individuella fadderskap som fungerar och har stor betydelse för hur det går för barnen, säger han, och hänvisar till internationell forskning från 2013 gällande Compassions arbete och hur barn påverkas över tid.
Verksamheten utgår från lokala församlingar i olika länder. Det är dessa som kontaktar utsatta familjer i närområdet och erbjuder deras barn att gå med i fadderprogrammet och knytas till särskilda center, vart och ett med 250–300 barn.
– De barn som får sina föräldrars godkännande kommer sedan regelbundet till kyrkan för att delta i sport- och kulturaktiviteter, de får läxhjälp och hälsovård, mat och social träning. Sedan är det upp till oss att skaffa faddrar till barnen, säger Ann Hatava, ansvarig för Compassions fadderservice.
Alla föräldrar måste godkänna hur bilderna på deras barn används – och att barnen kommer att undervisas i kristendom på centret.
– Vi ser Compassion som ett svar på missionsbefallningen: en väckelserörelse som hjälper barn i 29 länder genom den lokala kyrkan, säger Claes Parsmo.
SOS Barnbyar ändrar sig
Den största sekulära organisation i Sverige som håller kvar vid det individuella faderskapet är Plan International – även om pengarna går till Plan Internationals lokala projekt i området där fadderbarnet bor.
Så har det varit även för SOS Barnbyar i Sverige. Sedan årsskiftet kan dock nya gåvogivare inte längre sponsra ett enskilt barn. De cirka 40 000 pågående personliga fadderskapen löper dock på.
– Relationen har skapat ett stort engagemang och många kan fortfarande relatera till sina fadderbarn. Men i takt med att samhället och vår verksamhet utvecklats fokuserar vi i dag mycket mer på det förebyggande arbetet, så att barn över huvud taget inte ska hamna i barnbyar eller på institutioner, säger programchef Petra Nyberg till Dagen.
