Stämningen är så vardagligt banal att ingen längre tänker på det. Men avtackningen av Equmeniakyrkans kyrkoledare Lasse Svensson och Joakim Hagerius är i all sin enkelhet ett bevis för styrkan i svensk ekumenik. Liknande tillställningar hade varit otänkbara i många andra länder.
Den katolske kardinalen var helt fel ute. Anders Arborelius hade styrt kosan mot Ekumeniska centret i Alvik, det är ofta där man möts. Som tur var sprang han in i pingströrelsens ledare Pelle Hörnmark som kunde slänga in honom i en taxi till rätt destination.
– Lyckligtvis dök Pelle upp och räddade situationen, annars hade jag inte tagit mig hit. Så jag fick med Pingsts benägna tillstånd betald taxi, säger Anders Arborelius och får åhörarna att skratta.
Han har kommit hit, till Immanuelskyrkan, för att hålla ett tacktal till Equmeniakyrkans avgående kyrkoledare Lasse Svensson och biträdande kyrkoledare Joakim Hagerius. Den katolske kardinalen, som också funnits med i spekulationerna om att bli näste påve, är först i raden av flera talare och han inleder med anekdoten om hur han kom hit med hjälp av pingströrelsen.
– Det finns många slag av ekumeniskt samarbete, där det här är något som vi får kalla för praktisk ekumenik.
Samlade runt Jesus
Lite senare knyter han an till den mer andliga ekumenik som råder i Sverige just nu, då han vänder sig till sina vänner i Equmeniakyrkan.
– Vi vet att vårt samhälle behöver Jesus, behöver evangeliet, behöver helighet och behöver kännande kärlek. Allt detta står ni för i Equmeniakyrkan. Man kan tycka olika om många saker, men just denna grundinställning, att evangeliet behöver få höras, synas och bära frukt i Sverige, det ställer vi alla upp på och det är en stor och viktig sak, sa Anders Arborelius.
Avtackningen fortsatte sedan med tal av ”taxiarrangören” Pelle Hörnmark och en rad kyrkoledare från olika samfund, parallellt med att medarbetarna i Equmeniakyrkan också ville uttrycka sin tacksamhet till ledarduon som nu lämnar.
Tidigare omöjligt
I en svensk kristen kontext är det här inget speciellt, snarare är det en del av vardagslunken, samfundsledare från olika kyrkliga traditioner umgås lätt och ledigt och trösklarna mellan de olika samfunden är sedan länge nedslipade. Exempelvis sitter Niklas Piensoho med vid ett av borden, pastorn som precis hoppat över från pingströrelsen för ett uppdrag inom Equmeniakyrkan.
Den som kan sin kyrkohistoria vet att så här gemytligt har det inte alltid varit. Snarare har olika kyrkor och rörelser varit i luven på varandra, där man i värsta fall vandrat över lik för den rätta lärans skull. Sverige har sin egen historia, med en statskyrka som till en början inte kunde tolerera de framväxande frikyrkorna. Det är historia. Sverige har nu snarare blivit en ekumenisk stormakt. Vid denna avtackning ställde sig Svenska kyrkans ekumenikchef Peter Lindvall snarare i skamvrån då han ursäkta sig med att ärkebiskop Martin Modéus inte kunde närvara.
– Vi begår ett allvarligt protokollfel här.
Unikt klimat
Sofia Camnerin är generalsekreterare för Sveriges kristna råd (SKR), som är den plattform som kyrkorna har gemensamt. Hon har också jobbat med ekumenik på internationell nivå via Kyrkornas världsråd.
Hade en sådan här avtackning varit möjlig bland kristna i andra länder?
– Nej, det ekumeniska klimatet i Sverige är unikt, säger hon till Dagen i samband med avtackningen.
Hon berättar att i flera andra länder tittar man nyfiket på Sverige och undrar vad det är som gör att ekumeniken är så bra. Själv vill hon lyfta fram några viktiga aspekter. Dels handlar det om personliga relationer, kyrkoledarna har lärt känna varandra och trivs i varandras sällskap.
– Det ska man inte underskatta.
Dels handlar det om att SKR valt ett samarbetssätt som bygger på att man delar in kyrkorna i respektive tradition, den lutherska, de frikyrkliga, den katolska samt den ortodoxa kyrkofamiljen.
– Jag tror att det är en smart uppfinning som gör att man därmed också kan säkra ömsesidigheten, säger Sofia Camnerin.
Tre viktiga ord
Sedan berättar hon att det går att möta den ekumeniska atmosfären som finns i Sverige även i internationella sammanhang när det fungerar som bäst.
– Men det är inte så tydligt som här.
Sofia Camnerin använder sedan tre ord för att förklara den svenska ekumenikens framgång: respektfullhet, ömsesidighet och prestigelöshet. Under avtackningen av de båda kyrkoledarna i Equmeniakyrkan gick det att få ett smakprov på detta, exempelvis när den katolske kardinalen med glimten i ögat hade med sig tegelstenen ”Den katolska socialläran” på 1 200 sidor som avskedsgåva, med budskapet att alla kristna måste våga ta för sig i samhällsdebatten. Något krav på att läsa fanns dock inte.
– Jag har heller inte läst hela, erkände kardinalen.
Den nära relationen kyrkoledarna emellan kunde också Svenska alliansmissionens ledare Ulf Häggqvist vittna om, då han till allas stora glädje berättade om smeknamnet han fått av Lasse Svensson.
– Jag tror att du är den ende kyrkoledare som har kallat mig Uffe-Puffe.
