Först i trettioårsåldern kunde Equmeniakyrkans nytillträdda kyrkoledare glädjas åt livets goda, trots att andra inte hade det lika bra. När Karin Wiborn nyligen tog flyget till Italien drabbades hon på nytt av det hon kände i tjugoårsåldern: en skuldkänsla över att hon har det så bra.
I en stor intervju med Dagen berättar hon också om den nattsvarta tiden efter skilsmässan – och varför hon skulle leda försvarsdepartementet eller utrikesdepartementet om hon fick välja.
Hur börjar en vanlig dag i Karin Wiborns liv?
– Den börjar med en kopp kaffe. Jag älskar att ha en stund för mig själv på morgonen, där jag läser något och kommer igång på ett trevligt vis. Sedan påbörjar jag det projekt som jag har den dagen, även när jag är ledig.
Du är nyvald kyrkoledare för Equmeniakyrkan. Var det här du hade tänkt att du skulle hamna?
– Jag hade tänkt att jag skulle hamna här när jag var ledare för Baptistsamfundet och vi arbetade med Gemensam framtid, som sedan blev Equmeniakyrkan. Jag är verkligen bekväm med att gå in som kyrkoledare nu, men jag hade tänkt att det skulle komma tidigare, inte att jag skulle sluta mitt yrkesliv med de fyra år som nu väntar.
Du växte upp i Stockholm och Tranås. Hur var ditt barndomshem?
– Det var ett härligt hem. Pappa var pastor och mamma var sjuksköterska. Somrarna tillbringade vi i pappas barndomstrakter i Hälsingland. Jag uppskattade att han ofta var hemma när vi kom hem från skolan. Det har bidragit till min positiva erfarenhet av att vara pastorsbarn. Min bild, och den är säkert förgylld, är att vi gick ut och åkte skidor varje dag under vintern när jag kom hem från skolan. Sedan gillade jag väldigt mycket det som hände i kyrkan, så jag hängde mycket med pappa där.
Tron, var den självklar för dig?
– Ja, jag fostrades att tänka att det är normalt att tro. Ett par av mina första teckningar föreställde Jesus och en spindel, och Jesus som snögubbe. När jag kom upp i tonåren och det förväntades att man skulle ha en frälsningsdag blev det konstigt för mig. Hela min uppväxt var ju en upplevelse av att leva med Gud och bibelberättelserna.
Hur kom det sig att du blev pastor?
– Det var när jag var 23 år, för precis 40 år sedan. Under tonåren hade jag sett unga församlingsvolontärer, så kallade tid-åt-Gud-arbetare, som hade kommit till vår församling i Tranås. Det var härliga, unga kvinnor som blev jätteförebilder för mig. Efter gymnasiet var det enda jag visste att jag också skulle bli tid-åt-Gud-arbetare, så jag gick en fyra veckor lång bibelkurs och blev församlingsvolontär på ett par olika orter. När jag sedan flyttade upp till Stockholm för att läsa vidare på Betelseminariet gjorde jag praktik i Centrumkyrkan i Farsta, och där fick jag frågan om att bli skol- och ungdomspastor. Men jag hade ingen superkallelseupplevelse.
Någon gång måste du ha upptäckt en kallelse?
– Jag har gått dit jag har upplevt att jag kunnat göra något bra, men under tiden som församlingsvolontär upptäckte jag att det fungerade väl för mig att arbeta i kyrkan.
Men du har en kallelse?
– Ja!
Och vad är den?
– Jag har den allmänna kallelsen att göra gott bland människor. Jag vill tro på församlingen som en fantastisk möjlighet att göra skillnad i de samhällen där vi lever. Men sedan ser jag min lämplighet för ledarpositioner. Det är roligt att leda och jag har fallenhet för det. Det är väl den kallelsen jag upplever.
Jag har haft en skuldkänsla, en syndanöd, över att jag är med och gör världen orättvis genom att jag tillhör den rika delen av världen.
— Karin Wiborn
Finns det något budskap som du återkommer till i din förkunnelse?
– Just nu återkommer jag mycket till att en kristen livshållning är att se livets fantastiska underverk och samtidigt vara medveten om den brustenhet och ofred som omger oss, och att våga stå i det, i både smärtan och glädjen i att vara människa.
Varför återkommer du till det?
– I tidiga tjugoårsåldern levde jag med ett slags … ångest är ett starkt ord, men en oro och en sorg över smärtan i världen. Orättvisor, orättfärdighet, kränkningar, krig och miljöförstöring har alltid bekymrat mig. Jag har haft en skuldkänsla, en syndanöd, över att jag är med och gör världen orättvis genom att jag tillhör den rika delen av världen. Livet blev ganska tungt när jag gick runt och led av vetskapen om att mina barn kunde få mat därför att jag hade gott om bröstmjölk, samtidigt som jag såg på tv att andra barn svalt därför att deras mammor inte hade någon bröstmjölk. Att trots det kunna hitta glädjen blev en befrielse.
När kom den befrielsen?
– När jag var i trettioårsåldern.
Bär du med dig något av det där i dag?
– Ja, det är därför jag återkommer till det här i min förkunnelse. Konsten för mig är att veta om och se det som är orättfärdigt och orättvist och samtidigt glädjas åt det jag har. Någonstans i den skärningspunkten kan jag hitta evangelium. Det är synd att vi i våra frikyrkliga gudstjänster ofta slarvar med syndabekännelsen. Under den där perioden, i tjugoårsåldern, var det otroligt viktigt för mig att få bekänna min synd i gudstjänsten. Även om jag kanske inte kände att jag hade begått egna synder, så levde jag i en medvetenhet om den kollektiva synden. En gång i veckan fick jag lämna ifrån mig den och bli befriad.
Du nämner den kollektiva synden, men handlade syndamedvetenheten också om dina egna val?
– Ja, absolut. Jag menar, jag flög nyligen till Italien. Då dyker det upp en tanke om att jag kunde ha fattat ett annat beslut som vore bättre för klimatet och för ekonomin. Men ändå valde jag att åka dit med flyg. Det jag känner påminner lite om den känsla som jag hade i tjugoårsåldern.
Upplevde du att du syndade när du flög?
– Jag upplevde att jag gör något som jag vet inte är bra för klimatet, och det är väl en form av synd. Jag unnar mig någonting extravagant, som inte alla i hela världen kan unna sig.
Betyder det här att du i grunden har en asketisk livssyn?
– Ja! Fast jag har inte tänkt på det så, så det var en ny tanke. Jag vill inte leva på stor fot. Nu bor jag ju i ett fint hus, jag har en sommarstuga och jag har kunnat hjälpa mina barn att köpa lägenhet. Jag har det fruktansvärt bra och jag är medveten om det. Sedan unnar jag mig gärna att äta gott också. Men jag gillar enkelheten och vill leva enkelt.
Jag förstår det som att du ser det som en delaktighet i mänsklighetens synd mot Gud att du har det bra, när det finns andra som inte har det bra.
– Ja, det är ju en orättvisa. Det är ingenting som säger att just jag skulle ha det bra. Men det är det som jag menar är mitt grundbudskap, till mig själv och alla andra: att ta emot det goda som Gud ger, och samtidigt komma ihåg att det finns andra som inte har del av det goda. Då har man en utmaning i att dela med sig generöst till dem som behöver.
Är rättvisa lika med jämlika utfall i alla situationer?
– Så är det ju förstås inte. Man kan ha mycket och dela med sig av det till andra, och då blir det någonting som angår många. Men man kan också hålla sina rikedomar tätt intill sig, och då blir det inte till godo för någon, inte ens för den som har rikedomarna. Sedan ser behoven olika ut, så rättvisa är inte att alla har X kronor i lön eller X kvadratmeter att leva på.
Från och till har jag tänkt att alternativet skulle vara att bli förskollärare på ett ur och skur-dagis. Men jag har nog inte på riktigt känt att jag velat lämna min kallelse.
— Karin Wiborn
Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov?
– Ja, typ.
Nu tänkte jag fråga om du är socialdemokrat, men det ska man kanske inte fråga.
– Jag är inte socialdemokrat. Jag är ännu längre vänsterut. För tre val sedan gick jag med i Vänsterpartiet. Jag gillar partiets värderingar och hade i väldigt många val röstat på det. Det handlar ju mycket om det som vi har pratat om nu: jämlikhet, rättvisa, människosynsfrågor. Det finns en enkelhet där, så det är väl det lite asketiska draget i mig.
Är du aktiv i partiet?
– Nej, jag har inte tid att engagera mig, men jag kan i alla fall stödja partiet genom att vara medlem.
Det kan ju finnas medlemmar i Equmeniakyrkan som har helt andra politiska sympatier än vad du som är deras kyrkoledare har.
– Det hoppas jag innerligt! Det är bra att vi har olika politiska ståndpunkter, som vi kan resonera med varandra om.
Men ser du någon risk för att någon som sympatiserar med den diametrala motsatsen till V, låt oss säga M eller SD, inte känner sig välkommen i ditt samfund?
– Jag hoppas innerligt att vi har förmågan att ha fokus på Jesus i centrum. Det är klart att det finns en risk, men jag har ingen synpunkt på våra medlemmars partisympatier.
Om man tar det ett steg längre: Kan man vara övertygad moderat eller sverigedemokrat och pastor i Equmeniakyrkan?
– Ja, det kan man väl vara. Vi frågar inte efter partipolitisk anslutning. Det är inte det som avgör om man är en god pastor. Men jag kan tänka mig att man, ur mitt perspektiv, har en del att förklara om man väldigt starkt stödjer SD, som jag har svårast att förstå.
Profeten Jona i Gamla testamentet var på flykt från sin kallelse. Har du någon gång känt igen dig i hans vilja till flykt?
– Det är klart att jag i specifika situationer har känt att jag velat sluta. Från och till har jag tänkt att alternativet skulle vara att bli förskollärare på ett ur och skur-dagis. Men jag har nog inte på riktigt känt att jag velat lämna min kallelse.
Har du någon gång drabbats av någon kris i tron?
– Tron på Guds existens och de bibliska berättelsernas betydelse – Jesus som död och uppstånden – är grundmurad i mig. Det fundamentet står jag på. Däremot har jag upplevt att jag stått utanför nåden. När jag för över 20 år sedan hade gått igenom en skilsmässa var det nattsvart. Jag var sjukskriven och väldigt vilsen, utan någon förväntan på någonting. Inte heller då tvivlade jag på Guds existens, men däremot på mig själv och min egen existens.
En själens dunkla natt?
– Ja, själens dunkla natt. Men en morgon vaknade jag med psalm 40 ringande i öronen och jag hörde orden: ”Jag ska sätta dig på en stadig klippa, ta det lugnt!” Och då bröt ljuset in igen. Det var väldigt stort för mig när jag för första gången på nytt kunde känna förväntan inför framtiden.
Vilka personliga egenskaper kännetecknar dig?
– Min man säger att det bästa och det värsta med mig är att jag är så tålmodig. Sedan är jag fruktansvärt nyfiken, inte minst på mina barnbarns värld. Att delta i den världen blir, på riktigt, roligt och spännande för mig också. Jag är så nyfiken att jag har svårt att fatta att jag är 63 år.
Hur ofta ber du?
– På sätt och vis nästan konstant, men varje morgon och kväll ber jag medvetet och gör ett slags examination, som en del kallar det. En förmån med att vara kyrkoledare är att man får be mycket i jobbet också, inför varje sammanträde och andra saker som vi gör.
Vad är bön för något?
– Bön är uppkoppling, relation, ett ständigt samtal – ett varande. Jag kanske inte är en jättefrom människa så att det strålar helighet ur mig, men jag har alltid gillat det här att Jesus och jag hänger ihop i vardagslivet. När jag bakar bröd går det jättebra att be, tillsammans med ältandet.
Jag väljer nog UD för att försöka få ordning på Kongo och därefter skapa fred, rättvisa och rättfärdighet i Myanmar.
— Karin Wiborn
Ångrar du något?
– På djupet tror jag inte att jag ångrar något, men lite grand kan jag ångra att jag inte har utvecklat musiken mer i mitt liv, eller att jag inte har studerat lite mer. Sedan har jag i alla mina funktioner fått bestämma över människors arbetsliv. Det är inte roligt att behöva säga till någon: ”Det är arbetsbrist, så du får tyvärr inte jobba kvar.” Det har ju varit en del av mitt arbete, så det kan jag inte riktigt ångra, men det har varit smärtsamt.
Vi tänker oss att statsministern ringer dig och säger att du måste välja ett regeringsdepartement som du ska leda. Vilket väljer du?
– Kanske utrikesdepartementet. Jag tycker att vi ska ligga i framkant med bistånd, rättfärdighet och att ligga på länder som begår brott mot mänskliga rättigheter. Eller så kunde jag ta över försvarsdepartementet, så att jag kunde lägga ned det hela!
Lägga ned försvarsdepartementet, i dessa tider?
– Ja, i dessa tider. Eller i alla fall kunde jag ändra riktningen och styra om medel från försvaret till exempelvis bistånd. Men nej, jag väljer nog UD för att försöka få ordning på Kongo och därefter skapa fred, rättvisa och rättfärdighet i Myanmar.
Finns det inte en risk att vi angrips av främmande makt om vi lägger ned allt försvar?
– Man skulle kunna jobba mer fredsbevarande. Hur vänder man politiken till att inte bara handla om försvar, utan också om att lägga grunden för fred? Jag är inte superinsatt i det, men vi har ju organisationer som Svenska freds och Kristna freds som jobbar utifrån ett annat slags angreppssätt till ofreden. Vad skulle hända om försvarsdepartementet vågade lägga några miljoner på att utveckla sådana idéer? Hur skulle Sverige kunna vara en fredsaktör i världen utan vapen?
Som kyrkoledare för Equmeniakyrkan har du den biträdande kyrkoledaren Niklas Piensoho vid din sida. Han har sagt att ingen av er är helt bekväm med att vara biträdande. Kommer ni i praktiken att vara jämbördiga ledare?
– Ja, i praktiken kommer det ofta att vara så. Jag kommer att göra allt jag kan för att han ska trivas i sin roll. Vi förstår varandra mycket väl i det här. Sedan är vi ju inte valda jämbördigt, utan jag delar med mig av makten till Niklas. Det är jag som skriver under årsredovisningen tillsammans med kyrkostyrelsen.
Men om ni skulle bli oense, då är det ditt ord som gäller?
– Ja.
Vad kan de andra kristna rörelserna lära sig av Equmeniakyrkan?
– Man kan lära sig att leva med mångfald, som inte bara är lätt. Men det finns en inneboende dynamik i att söka enhet i mångfald och olikhet. Den kristna enheten är en möjlighet att visa hela världen, och den här polariserade tillvaron, att man kan sträva efter en enhet som Jesus har gett oss och som vi som människor har möjlighet att gå in i. Då blir det en kraft i mitten som jag tycker är spännande.
Vad drömmer du om inför framtiden?
– Jag drömmer om mer tid med mina barn och barnbarn. Jag drömmer också om att jag äntligen någon gång ska lära mig att odla bra. Sedan skulle jag också vilja leva ett långt liv.
---
Fakta: Karin Wiborn
- Uppdrag: Kyrkoledare för Equmeniakyrkan.
- Ålder: 63 år.
- Bor: Sköndal, i södra Stockholm.
- Familj: Maken Bengt, fyra barn, två bonusbarn, tre barnbarn.
- Fritid: ”Scoutledare, hämtar barnbarnet på fritids en dag i veckan, vistas i sommarstugan, målar, spelar musik, odlar, läser jättemycket romaner, hälsar på våra vänner i Italien.”
---
Läs fler intervjuer i Dagens serie Sommarsamtal med samfundsledarna:
[ Del 1: Svenska kyrkans Martin Modéus: "Människor har trott att vi är en mumlande kyrka" ]
[ Del 3: EFK:s Ingemar Forss: Jag låg i fosterställning när jag skulle leda EFK ]
[ Del 4: EFK:s Linalie Newman: "Om EFK splittras förkunnar vi något destruktivt" ]
[ Del 6: Katolska kyrkans Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
[ Del 7: Pingst FFS Pelle Hörnmark: "Inte säker på att jag kunde ha blivit pingstpastor i dag" ]