Deras kroppar grävdes upp ur sina gravar år 1878 för att användas i rasbiologiska studier. Nu har de 23 personerna, från olika minoriteter i norra Sverige, återförts till sin sista vila. På plats vid ceremonin vid Akamella ödeskyrkogård fanns Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus.
Hur gör man för att rätta till en historisk oförrätt? Svenska kyrkan skulle i dag aldrig tillåta att man grävde upp döda kroppar för att de skulle användas i rasbiologisk forskning, att så tidigare har skett ses i dag snarare som en historisk skamfläck.
Nu, efter 146 år, kom i alla fall stunden då kvarlevorna från 23 personer kunde återföras dit där de en gång begravdes. Det hela skedde vid Akamella ödeskyrkogård, beläget i nordöstra delen av Norrbotten, där Muonioälven utgör gränsen mot Finland. Omkring 250 personer var med vid ceremonin i det vackra sensommarvädret.
Flera minoriteter
Svenska kyrkan har tidigare deltagit vid liknande ceremonier för att återbörda kvarlevorna av samer, den här gången handlade det även om andra minoriteter, personer som hört hemma i den tornedalska, kvänska och lantalaisiska kulturen och arrangemanget skedde tillsammans med svenska tornedalingars riksförbund och Muonio sameby.
Varför gör ni det här?
– För att de här människorna utsattes för kränkningar och skändningar efter sin död. Friden över deras gravplats bröts. Så det är oerhört viktigt för oss att föra tillbaka dem så att de får upprättelse, att friden återställs, säger ärkebiskop Martin Modéus till Dagen.
– Man kan inte göra det som hänt ogjort, men man kan göra det som går för att återupprätta den frid som borde ha funnits här.
Han kan inte svara på detaljer på exakt hur kvarlevorna har använts när det gäller rasbiologin, men han kan med säkerhet slå fast att det handlade om pseudovetenskap.
– En pseudovetenskap som fick så här barocka utfall.
Förvarats i Finland
I Sverige är det känt att man gjorde undersökningar på olika minoritetsgrupper, men kvarlevorna i det här fallet har funnits i Finlands huvudstad Helsingfors.
– Rasbiologi fanns i stora delar av Västvärlden, så det vi gjorde i Sverige är inte unikt, men vi tar nu vår del av ansvaret, säger Martin Modéus.
Vad finns kvar av kvarlevorna?
– Det var 23 kranier som kom från människor i olika åldrar, förklarar ärkebiskopen.
Kranierna hade vid ceremonin placerats i näveraskar som ställts fram på ett bord, sedan bars de fram en efter en för att läggas ned i en gemensam grav.
– Så det blev på så sätt individuellt, fastän det var många som lades ned i samma grav.
För vem är det här viktigt, de närmast berörda eller för Svenska kyrkan?
– Det här är viktigt för alla. Men det är framförallt viktigt för framtiden och för de människor som bor här, säger Martin Modéus.
Han menar att sådana här händelser flätar ihop dåtid med nutid och framtid, samt att återhörandet av kvarlevorna är en viktig del av det försoningsarbete som Svenska kyrkan arbetar med när det gäller historiska övergrepp av olika minoritetsgrupper. Svenska kyrkan har bett om ursäkt till det samiska folket och det här får ses som en del i ett större försoningsarbete.
På vilket sätt var Svenska kyrkan delaktig i att kropparna grävdes upp här?
– Jag är inte säker på detaljerna hur det kan ha gått till, men eftersom det är en kyrkogård och kyrkan hade ansvar så får man ta för givet att kyrkan hade en roll i det hela.
Det låter inte som något du är särskilt stolt över?
– Det är jag verkligen inte. Men jag är glad att vi kan vara med och försöka göra framtiden bättre.
