När rörelsen kallar ställer han upp. Men Pelle Hörnmark har inte längtat efter att bli föreståndare för Pingst FFS igen. I en öppenhjärtig intervju berättar han om profetian som förberedde honom på att komma tillbaka – och om den återkommande viljan att fly från kallelsen.
Hur börjar en vanlig dag i Pelle Hörnmarks liv?
– De dagar jag jobbar i Ulriksbergskyrkan i Växjö börjar dagen med att jag går upp vid kvart över sex och dricker kaffe med min fru Tina. Vi pratar om dagen och om vi har något som vi behöver be för gör vi det. De dagar jag är på Pingst FFS kontor i Stockholm går jag upp före Tina och tar tåget som avgår 05.33 från Alvesta. Jag sover en stund på tåget, sedan jobbar jag och lyssnar lite på musik.
Vilken musik lyssnar du på?
– Numera är det nästan bara lovsång. Utmaningarna är så stora att jag behöver en stor dos av den påfyllnaden och gemenskapen med Gud. Annars kan det vara allt möjligt: Whitesnake, Saga, Mr. Mister. Ibland kan det vara mer klassisk rock, som The Clash. Och inklämt där finns också låtar som är förknippade med min kärlek till min Tina, som till exempel Randy Crawfords låtar.
Vad är det för utmaningar som är stora?
– Dels handlar det om att hitta rätt i det läge som pingströrelsen är i just nu, dels handlar det om att hitta rätt för mig själv. Jag har inte gått och längtat efter att komma in i det här igen. Jag har passerat sextio och hade mer ställt in mig på att jag var på väg in i dimman. Man kämpar med egen otillräcklighet och vill fatta bra beslut.
Nyligen berättade du i en predikan i Göteborg att du sommaren 2022 hade fått en profetia: en ung kvinna i Polen berättade att du skulle slungas tillbaka till en tidigare position. När pingströrelsen sedan hamnade i en ledarskapskris i höstas återvände du som föreståndare.
– Det fanns inte på kartan för mig att jag skulle komma tillbaka som föreståndare, men ja, jag fick en profetisk hälsning i en hotellobby i Warszawa. Tillsammans med en grupp pastorer var jag på väg hem från ett besök i Ukraina. Den unga kvinnan talade inte uttryckligen om att jag skulle komma tillbaka till just Pingst FFS, men hälsningen blev en hjälp för mig att svara ja när jag väl fick frågan om att kliva in som föreståndare.
En profetisk hälsning om att du skulle komma tillbaka, även om samfundet inte nämndes, det låter lite uppseendeväckande.
– Det här kan jag berätta eftersom det finns vittnen – några amerikanska pastorer och en svensk pastor – som var med i hotellobbyn och hörde vad som sades. Jag brukar vara lite skeptisk när någon säger sig ha en profetia, men när den här unga kvinnan, som jag inte kände, började berätta vad hon hade sett var igenkänningen så stor hos mig att jag lyssnade med respekt. För mig var det viktigt att inte prata om detta förrän jag formellt hade valts till föreståndare på vårt rådslag. Nu har jag berättat om det, inte för att säga att de har valt rätt, utan för att säga att det profetiska hjälper oss att fatta rätt beslut. Det blir något att luta sig mot. Sedan vet jag att det här kan väcka frågor: Om Gud visste hur det skulle bli, varför hindrade han inte det som uppstod?
Vad svarar du på det?
– Jag har inget svar på det. Det enda jag vet är att detta hände mig.
Vad tänkte du när du fick frågan om att komma tillbaka?
– Jag har ju gett mitt liv till pingströrelsen. Om man vill ha mig här så säger jag inte nej. Men jag har som sagt inte längtat efter det här, för jag vet vad det innebär. Det går inte att fatta beslut som alla tycker är bra, det går bara att fatta mer eller mindre komplicerade beslut. Jag kände inte heller att jag var färdig med Ulriksbergskyrkan i Växjö, där jag är föreståndare. Men det här känns ändå meningsfullt. Jag är inte en sådan typ som går omkring och känner att det är svårt.
Nu är du vald till och med 2026. Kan det hända att du blir omvald?
– Tekniskt sett kan det väl hända, men jag tror inte att någon, inte heller jag själv, vill det. Nu ska jag hantera det här uppdraget på ett så hedervärt sätt som jag bara kan. Jag har inget mål att forma rörelsen utifrån hur jag tänker. Sedan är man ju som man är och gör det ändå. Men mitt uppdrag är att försöka skapa förutsättningar för att någon eller några andra ska kunna leda.
Jag kan till och med bli provocerad av att folk utbildar sig till pastor.
— Pelle Hörnmark
Du växte upp i Jönköping under 1970-talet. Vad var det för hem som du växte upp i?
– Jag har många varma bilder från min uppväxt. Min farsa och morsa var väldigt aktiva i församlingen och jag hade två bröder. Jag tänker om mig själv att jag har en stor trygghet på insidan. Det har att göra med morsans och farsans kärlek och kompisarnas omsorg. Sedan är ju en uppväxt i frikyrkan inte alltid … det är både roligt och tråkigt.
Vad tänker du på då?
– Det var roligt eftersom man hade en massa kristna vänner när man växte upp i Jönköping. Men det var ändå lite omgivet av ”du ska inte”, typ att man inte fick spela fotboll på långfredagen. Och när det var första advent skulle man ha tråkiga kläder på sig och byxor som stack lite. Men min barnatro betyder otroligt mycket för mitt sätt att tänka och fungera. Mina söndagsskolfröknar stod där vecka efter vecka med flanellografen, och vi sjöng att ”med Jesus i båten kan man le mitt i stormen”. Så är det för mig fortfarande. Det är otroligt skönt.
På gymnasiet läste du till byggnadsingenjör. När upptäckte du kallelsen att bli pastor?
– Jag är inte säker på att jag kan säga att jag upptäckte den vid ett visst ögonblick. Det var mer en längtan och en håg som växte i mig. Under tonårstiden pratade jag mycket i skolan och hittade på olika grejer. Jag var väl inte så där väldigt varmt troende då, men en gång stod jag hemma och sa: ”Gud, om jag nu har fått lätt för att prata skulle det vara roligt att göra det för dig.” Ibland tänker jag att Gud tog det jag sa på allvar, även om jag själv inte gjorde det. I övre tonåren blev jag döpt i den helige Ande och mitt liv förändrades. Jag blev en frimodig kristen och märkte att de här grejerna var viktiga för mig. Men jag var inte medveten om att jag skulle bli pastor.
Men du blev pastor.
– Ja, först blev jag evangelist, innan jag blev ungdomspastor i Pingstkyrkan i Jönköping. Sedan har vi blivit utsända som missionärer till Etiopien i flera omgångar. För mig handlar kallelsen om att jag ägnar mitt liv åt att förkunna detta evangelium. De exakta formerna för det är av underordnad betydelse. Pastor är en funktion, det är man när man har en församling. Jag kan till och med bli provocerad av att folk utbildar sig till pastor.
I pingströrelsen krävs ju numera en teologisk utbildning vid Akademi för ledarskap och teologi, ALT, för att bli pastor.
– Det är jättebra. Jag var med och startade ALT.
Men du sa att du kan bli provocerad.
– Det gäller mer när man gör pastorskapet till en yrkesroll. Det uppfattar jag inte att det är. Men jag en gammal man. Jag är glad att jag blev pastor när jag blev det. Jag skulle aldrig ha läst akademisk teologi i tre eller fyra år – aldrig.
Varför inte?
– Att sitta på lektioner hela dagen är inget för mig. Jag köper hellre böcker och läser dem när jag känner att det är något särskilt som jag måste fatta. Jag är autodidakt och hyfsat påläst. Jag kan nog delta i ett någorlunda intellektuellt samtal om tro och teologi, men jag är inte säker på att jag kunde ha blivit pastor i pingströrelsen i dag.
Man kan väl bli trött på detta och minnas anledningen till att man en gång kände att man inte ville fortsätta.
— Pelle Hörnmark
Om man som samfundsledare inte har en teologisk utbildning, kan det då hända att man hamnar i …
– Underläge?
Ja, att man hamnar i underläge, om andra använder mer akademiska verktyg i teologiska diskussioner?
– Jag har aldrig känt mig i underläge, det finns ju alltid någon att fråga. Jag har genom åren ibland suttit på första bänken och skickat ett sms till Ulrik Josefsson (docent och rektor vid ALT, reds. anm.) och frågat: ”Kan jag säga så här?” Jag tror att jag inser min begränsning och förstår när jag behöver hjälp.
Profeten Jona i Gamla testamentet försökte fly sin kallelse. Har du någon gång känt igen dig i den viljan till flykt?
– Innan Tina och jag blev utsända som missionärer till Etiopien första gången ledde vi ett jättestort ungdomsarbete i församlingen. Men jag var så trött på att vara något slags lekfarbror i frikyrkligheten och hålla liv i frikyrkokulturen i Jönköping. Jag var helt less på det. När vi då började ta de första stegen för att kunna flytta till Etiopien kämpade vi med frågan om vi egentligen flydde från någonting. Men annars tänker jag minst en gång om året att jag vill fly från det här.
Jaså, berätta.
– Jag tänker att jag ska hitta på något annat, för jag tänker att jag kan en massa grejer.
Som vadå?
– Jag kan tänka mig att bli smed någonstans och bara laga trasiga plogar. Jag kan svetsa med TIG-svets och med MIG-svets. Jag kan sköta en CNC-styrd svarv och jag kan hantera en excenterpress. Sedan kan man ibland få lite hybris och tänka att man skulle kunna ta över ett företag som är på deken och jobba med det. Den typen av tankar kan dyka upp, men det blir aldrig något allvarligt. Jag har en klok hustru som säger att det inte skulle vara roligt i mer än två veckor. Men den gången då jag lämnade frikyrkans hägn i Sverige och blev missionär i Etiopien var viljan till flykt allvarlig.
Har den här årligt återkommande tanken om att fly dykt upp under de månader som du har varit samfundsledare igen?
– Nej, men man kan väl bli trött på detta och minnas anledningen till att man en gång kände att man inte ville fortsätta.
Vad var det för anledning?
– Risken när man ska försöka hålla ihop något och hålla människor enade är att man urvattnar sin egen primära kallelse i livet. Jag ska inte säga att man säljer sin förstfödslorätt, men det finns en risk att man förlorar någonting. Den känslan kan komma tillbaka nu: Varför håller man på med detta? Är det ingen som har förstått vad som händer i samhället, är det ingen som ser de riktiga bekymren? Är folks värld inte större än så här? Ska vi hålla på med de här grejerna?
Vad är det som du kan tröttna på?
– Helt interna grejer som folk är upptagna av och tycker att man ska ägna sig åt.
Vilka är bekymren i den större världen?
– Det finns så enorma sociala behov: frågan om integrationen, polariseringen som finns i hela tillvaron. Vårt uppdrag är att bygga någonting där den som är rik och den som är fattig kan mötas, där alla generationer kan mötas. Det gäller att få tag på det och se den stora bilden. För några veckor sedan var jag i Kosovo och besökte Trastfältet, där Milošević 1989 höll ett tal som kom att dra i gång de jugoslaviska krigen. Där stod jag med kristna ledare från de länder som varit i konflikt med varandra, och vi sjöng lovsång och bad tillsammans. Det är det enda ställe på Balkan där jag sett att man möts över gränserna på det sättet. Det är gudsriket! Ibland måste man stilla sig över de interna grejerna och fråga: Vad är vårt främsta uppdrag?
Det låter som att det kan vara rätt så utmanande att vara ledare för ett samfund, som ju per definition är en organisation med en massa interna frågor.
– Ja, att sitta på möten och prata om olika saker … men har man satt sin hand till plogen ska man plöja. Nu har jag bestämt mig för detta, nu gör vi så här. Jag vaknar inte upp varje dag och frågar mig: Hur känns det här?
Vilka personliga egenskaper kännetecknar dig?
– Jag tror att jag är hyfsat orädd och trygg på insidan. Jag tror att människor oftast känner att jag tycker om dem. Sedan vet jag inte om det här är en egenskap, men jag har en väldigt stor tro på Guds trofasthet. Man behöver inte jaga efter allt, Gud kommer att ta hand om det. Till slut är det ändå vi som hjälper honom och inte tvärtom.
Vilka förebilder påverkar dig?
– Framför allt är det några afrikanska ledare. Pastorerna i Etiopien och Eritrea har lärt mig mer om ledarskap och lärjungaskap än alla moderna böcker som jag har läst i de ämnena. Sedan har jag runt femton pastorskollegor i pingströrelsen som jag delar mycket med. Var och en av dem har sidor som jag beundrar och ser upp till. Men det är inte direkt så att det finns några världsliga ledare som jag är fascinerad av.
Inte heller Nelson Mandela eller Gandhi?
– Nej, men jag kan ju läsa citat av dem.
Men de är inga uttalade förebilder?
– Nej, och inte ens Martin Luther King.
Hur ofta ber du?
– Jag ber nästan hela tiden. Jag har lust att be för det mesta. Ibland när något är besvärligt kan jag säga till mina medarbetare att nu tar vi en förmiddag och ber i tre timmar för den här saken. Då kommer de direkt.
Vad är bön för något?
– Bön är väldigt mycket ett pågående samtal med Gud. Det är han och jag, vi går igenom livet tillsammans.
Finns det någon del av det kristna livet som du kämpar med?
– En del säger att man ska vara strukturerad i sin bibelläsning och följa en bibelläsningsplan, men jag är allmänt inte en så väldigt disciplinerad person. Jag återvänder hellre till en bibelbok under en längre tid. Just nu läser jag mycket i Galaterbrevet: friheten i Kristus, Andens verk.
Ångrar du något?
– Jag vet inte om jag ångrar saker. Men jag kan väl känna att jag skulle ha varit med mer när mina grabbar spelade fotboll, till exempel. Sedan finns det en del smarta grejer som jag skulle vilja säga, men jag vet inte hur uppriktigt det vore.
Som vadå?
– Som att jag borde ha ägnat mer tid åt det väsentliga och mindre tid åt församlingstjafs.
Det var väl uppriktigt sagt?
– Jo, det är uppriktigt, men samtidigt vill jag inte låta alltför pretentiös.
Vi tänker oss att statsministern en dag ringer dig och säger att du ska få leda ett valfritt regeringsdepartement. Vilket väljer du?
– Just nu skulle jag välja att bli biståndsminister, för så här kan vi inte ha det. Världen lider, men vi bryr oss bara om oss själva. Jag kan också tänka mig att bli socialminister. Vi skulle verkligen behöva bli ett varmare och innerligare samhälle.
Gällande ledarskapskrisen i höstas, fanns det något i pingströrelsens ledarskapskultur som möjliggjorde situationen?
– Det är en viktig fråga. Vi behöver fundera på vad som är vad i den här situationen, och där är det viktigt att lyssna på människors upplevelser med respekt. Vi har en hemläxa att göra när det gäller att fundera över vår kultur, men jag kan inte säga att jag tror att vi generellt har en sunkig ledarskapskultur eller att det skulle vara fel på systemet. Vi har många pastorer som gör ett fantastiskt jobb. Jag är inte för tanken att ingen ska få sticka ut och vara en stark ledare, utan jag tror på att ge folk utrymme att vara ledare. Jag tror mycket på det som Bibeln talar om när det gäller tjänstegåvor. Sedan är det viktigt för oss alla att fundera över våra egna liv i ljuset av den här krisen.
Vad kan de andra kristna rörelserna i Sverige lära av pingströrelsen?
– Vi har en god tradition av lovsång och tillbedjan. Jag tycker också att vi är hyfsat missionella. Ibland har vi kanske även en något mer spontan och tillbakalutad kultur i vårt sätt att relatera till varandra.
Vad drömmer du om inför framtiden?
– Jag drömmer om ett andligt uppvaknande i Sverige och om att våra kyrkor skulle vara mer av Jesusrörelser än institutioner. Mer personligt drömmer jag om att få lite mer tid med mina barnbarn. Jag drömmer också om att spela golf på Pebble Beach i Kalifornien och om att få dyka på något vrak där det är varmt och skönt i vattnet. Sedan hoppas jag att jag i väldigt många år får fortsätta leva med min fantastiska livskamrat.
---
Fakta: Pelle Hörnmark
- Uppdrag: Föreståndare för Pingst FFS.
- Ålder: 62 år.
- Bor: Växjö.
- Familj: Hustrun Tina, tre barn, snart sju barnbarn.
- Fritid: ”Åker motorcykel och spelar golf. Jagar också, främst för att få komma ut i skogen. Brukar titta på råbocken i kikarsiktet och viska: Akta dig för mina kompisar!”
---
Läs fler intervjuer i Dagens serie Sommarsamtal med samfundsledarna:
[ Del 1: Svenska kyrkans Martin Modéus: "Människor har trott att vi är en mumlande kyrka" ]
[ Del 3: EFK:s Ingemar Forss: Jag låg i fosterställning när jag skulle leda EFK ]
[ Del 4: EFK:s Linalie Newman: "Om EFK splittras förkunnar vi något destruktivt" ]
[ Del 6: Katolska kyrkans Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
[ Del 8: Equmeniakyrkans Karin Wiborn: "För tre val sedan gick jag med i Vänsterpartiet" ]