Den stilla tillvaron i karmelitklostret byttes mot ett krävande liv som katolsk biskop och kardinal. I en stor intervju berättar Anders Arborelius om vad som fick honom att konvertera till Katolska kyrkan, om varför han blev förskräckt när han pekades ut som möjlig framtida påve och om drömmen att snart få återvända till klostret i Tågarp.
Hur börjar en vanlig dag i Anders Arborelius liv?
– Det börjar som i klostret: stilla bön, tidebön och mässa. Ungefär vid sextiden brukar jag gå ned till kapellet längst ned här i huset. Det är en stor förmån att ha möjlighet att ta tid i stillhet och bön.
Sedan 1998 är du biskop i Stockholms katolska stift. Sedan 2017 är du kardinal. Var det här du hade tänkt att du skulle hamna i livet?
– Nej, det var det verkligen inte. Jag trädde in i karmelitklostret i Tågarp 1971 just för att leva ett liv i avskildhet, tystnad och bön. Då hade man ju inte kunnat tänka sig att det skulle bli så här, att man först blev biskop och sedan kardinal. Det är verkligen en dubbel överraskning.
Hur har det varit för dig?
– Eftersom jag som katolsk präst och ordensman har avlagt lydnadslöfte fick jag svara ja när jag fick frågan om att bli biskop, även om jag inte på minsta sätt kände mig förberedd. Det var naturligtvis en väldig omställning att komma från ett stilla liv till ett väldigt krävande liv.
Vad tänkte du när du fick höra att du skulle utnämnas till kardinal?
– Först trodde jag inte riktigt på det. Och här hade man alltså ingen möjlighet att säga ja eller nej, utan det blev tillkännagivet utan att man tillfrågades, så det är ju lite märkligt i och för sig. Man fick helt enkelt överlåta sig till Herren och lita på att han skulle hjälpa en. Men den stora omvälvningen var att lämna klostret och bli biskop. Kardinal är ju ett slags hederstitel, som man inte riktigt visste vad det skulle innebära i praktiken.
Och vad har det inneburit?
– Jag är med i olika påvliga ämbetsverk i Rom, så kallade dikasterier. Bland annat är jag med i dikasteriet för biskopsutnämningar. Jag är faktiskt också med i rådet för ekonomi. Det förvånade mig eftersom jag har väldigt dålig koll på ekonomi. Vi har sex mycket duktiga kvinnliga ekonomer, men vi kardinaler finns med för att ge etiska och moraliska riktlinjer när det gäller ekonomiska placeringar. Uppdragen är krävande och övergår ibland helt enkelt ens förmåga.
Det som jag tog till mitt hjärta var just det helhjärtade: att man helt kunde ge sig till Gud, lämna det som andra tycker är viktigt i livet och stå till förfogande för andra människor.
— Anders Arborelius
Du är född i Schweiz av svenska föräldrar och växte upp i Lund under 1950-talet. Vad var det för hem som du växte upp i?
– Även om jag nästan aldrig gick i kyrkan fick jag en kristen tro från början. Jag bad aftonbön och blev konfirmerad i Svenska kyrkan. Mina föräldrar var frånskilda, så i princip bodde jag med min mor, som var bibliotekarie på sjukhus. Jag hade också kontakt med min far, som var arkitekt. Han var inte direkt troende, men han har faktiskt ritat en enda kyrka, i Hallsberg av alla platser.
Du var 20 år när du blev katolik. Hur kom du i kontakt med Katolska kyrkan?
– Det började redan under barndomen. På den tiden var priorinnan hos Birgittasystrarna i Lugano en god vän till familjen, så vi hade mycket goda kontakter med systrarna och besökte dem regelbundet i Schweiz. Det var dessa nunnor som stod för den stora inspirerande förebilden att vara kristen. Under gymnasieåren läste jag katolsk litteratur och försökte förbereda mig, också för att se att det var något som höll, så att det inte bara var något romantiskt. Så fort jag hade tagit studenten började jag gå i katolsk trosundervisning i Malmö.
Man kan tänka sig att det annars kunde ligga nära till hands att uppväcka ett engagemang i Svenska kyrkan. Vad var det med Katolska kyrkan som lockade?
– Det som jag tog till mitt hjärta var just det helhjärtade: att man helt kunde ge sig till Gud, lämna det som andra tycker är viktigt i livet och stå till förfogande för andra människor. Det är svårt att säga rent logiskt hur man påverkas, men det är ofta mötet med människor som gör ett autentiskt intryck.
Bara ett par år efter att du hade konverterat blev du karmelitmunk.
– Det stämmer. Redan under första året ville jag bli präst, men dåvarande biskopen var en klok person och sa att det var för tidigt. För att lära mig vad det innebar att vara i ett församlingsliv bodde jag under ett år hos dominikanerna i Lund och hjälpte till i församlingen där. Sedan kom det en kallelse till ordenslivet när jag läste Thérèse av Jesusbarnets självbiografi, som man brukar säga är en klassisk bok som hjälper många att ta steget att helt ställa sig till Guds förfogande.
Hur skulle du beskriva din kallelse?
– Kallelsen innebär att man känner ett personligt tilltal: att Gud av någon märklig anledning vill ha just mig till en uppgift som jag inte själv har tänkt ut. Då får jag ställa mig till förfogande, eftersom jag tror att Gud talar till mig och vill att jag ska göra något för hans skull och för hans ära. Och vi kan aldrig vara riktigt bombsäkra på att Gud vill just det, utan här är det ett trossteg som man måste ta. Mycket tyder på att Gud kallar mig till det här livet, men jag måste ändå våga ta ett steg i dunkel tro och överlämna mig till honom.
Det låter lite som Kierkegaard …
– Jaså!
… att man tar ett trons språng och kastar sig ut.
– Ja, på något sätt. Det kan vara lite olika, men det finns alltid ett moment av mörker. Kan jag vara säker på att det är så? Jag brukar alltid jämföra det med jungfru Maria vid bebådelsen. För henne måste det ha varit något överväldigande, och mycket talade naturligtvis emot. Men om man ändå vågar tro att Gud vill det kan man egentligen bara säga ja. Det är något som man först gör lite motstånd emot: Kan det vara möjligt? Det är viktigt att gå igenom den processen. Det kan ju vara så att man egentligen bara vill fly världen, att man är besviken över olycklig kärlek och allt vad man talar om. Men man måste få klart för sig att det verkligen är något som ska hålla för hela livet, att Gud vill att jag ska stå till hans förfogande till mitt sista andetag.
Den gammaltestamentliga profeten Jona ville fly från kallelsen. Har du någon gång känt igen dig i den viljan?
– Jag kan inte säga att jag direkt har känt någon dragning till att bara lämna allt. Men att det har varit för jobbigt, det tycker man lite då och då, att nu får det väl räcka med svårigheter, problem och konflikter, att man känner: ”Herre, detta är för mycket, för svårt, för komplicerat.” Det kommer då och då, det gör det ju.
När känner du så?
– Det är en ständig kamp att försöka hålla ihop den brokiga skara som katolikerna i Sverige är. Det handlar också om att hjälpa dem att känna sig hemma i detta land, som många upplever som gudlöst. Hela tiden ställs man inför frågor som: Hur ska vi hjälpa människor att bevara sin tro? Hur ska man hjälpa föräldrar när barnen bryter kontakten och lämnar tron? Det är då man ser att man behöver den helige Andes hjälp, för man klarar det inte själv. Man har inte den förmågan att hjälpa människor i alla omständigheter. Det märker man, jag ska inte säga dagligdags, men det finns alltid med.
Det låter som att känslan av att uppdraget håller på att bli övermäktigt är något av en följeslagare.
– Så är det. Därför tänker jag alltid tänker på vad Paulus säger: att det är i svagheten som kraften blir stor. Man måste helt enkelt räkna med Guds hjälp och försyn i oerhört många uppgifter. I Sverige är vi lite konflikträdda, men det kan man inte vara som biskop i Katolska kyrkan, för där stormar det hela tiden. Ofta gäller det inte dogmatiska frågor, utan mer kulturella och andra frågor som man nog inte hade kunnat drömma om att man skulle behöva hantera.
Vilka personliga egenskaper kännetecknar dig?
– Jag är ganska lugn av mig, inte så temperamentsfull. Jag är eftertänksam och reagerar långsamt. Det kan ibland vara bra och ibland vara dåligt. Jag är mer lyssnande än talande. Så säger man att jag är diplomatisk, att jag försöker jämka ihop, hitta lösningar. Och sedan står jag inte så gärna i centrum och yttrar mig om allt möjligt hit och dit. Ja, vad ska man mer säga, man känner ju inte sig själv. Det är bara vår Herre som känner oss och vet om våra begränsningar och starka sidor.
Den sekulära normen – som man från officiellt håll ser som befrielse från normer – har blivit förtryckande, inte minst mot invandrare.
— Anders Arborelius
Hur ofta ber du?
– Jag försöker be ständigt. Det är vår uppgift att bli kvar i Guds närvaro. Det betyder inte att man hela tiden säger böner, men man försöker se på hela sitt liv som en dialog med Jesus Kristus. Man är hela tiden medveten om att man behöver hans hjälp, hans förlåtelse, hans kraft, att man kan fråga honom om råd om allt det där som man inte själv kan lösa. På det sättet måste jag säga att mina 27 år i klostret har varit en oerhörd hjälp i uppdraget som biskop, för att kunna konfronteras med den verklighet som vi står i.
Vad är bön?
– Genom dopet är vi indragna i dialogen med Fadern och Sonen. Vi får i Sonen säga: ”Fader!” Vi kan alltid räkna med att Jesu bön bär oss genom livet, och att Fadern ser på Jesus i oss, alltså att Gud är oss närmare än vi själva, att vi hela tiden är föremål för denna oändliga barmhärtighet och kärlek som gör att vi hela tiden kan leva vårt liv i förtröstan och glädje över att Gud är oss så nära.
Finns det någon dygd eller någon annan del av det kristna livet som du kämpar med?
– Det gör det nog. Ibland är jag för långsam att fatta ett beslut, jag väger fram och tillbaka – ska vi göra si, ska vi göra så? Ibland behöver man ju reagera starkt. Det får jag ju höra ibland: ”Du måste säga ifrån, precis som det är!”
Ångrar du något?
– Jag kan nog ångra att jag inte har gett vissa saker tillräckligt med kraft och tid, exempelvis när det gäller karitativa insatser (barmhärtighetsinsatser, reds anm). Vi har fortfarande många papperslösa och andra människor i behov. Jag kan också ångra att jag inte har engagerat mig mer i vissa samhällsfrågor, uttalat mig i olika frågor hit och dit.
Den ofrånkomliga följdfrågan blir då vilka frågor du tänker på.
– Vi försöker ta upp abortfrågan i olika sammanhang, men man kanske borde ha talat ännu starkare om det. En annan sak som jag kanske skulle ha talat mer om är den sekulära humanismens särställning i samhället. Den sekulära normen – som man från officiellt håll ser som befrielse från normer – har blivit förtryckande, inte minst mot invandrare. När man kommer hit som katolik upplever man att normen är att man ska vara sekulär. Det bidrar till utanförskap och marginalisering. Och många blir sekulära, särskilt i andra generationen. Även om man kanske behåller en viss tillhörighet till kyrkan vill man vara som en normal svensk, ha sex före äktenskapet och allt det här. Det borde man kanske ha talat om ännu tydligare. Men det är väldigt svårt att få ut det här. Sverige är ett väldigt uniformt land. Men det är kanske ingen ursäkt för att man inte har talat om det mer.
Vi tänker oss att statsministern en dag ringer dig och säger att du får välja ett regeringsdepartement som du ska få leda. Vilket väljer du?
– Som biskop får man inte ha ett politiskt uppdrag, så jag får säga: nej, tack.
Men om den möjligheten ändå fanns, vilket departement skulle du då välja?
– Då skulle jag välja socialdepartementet. Där borde man kunna rätta till mycket av det som är fel i samhället, för att hjälpa de utsatta.
Tidigare i år pekades du ut av den franska tidningen Le Figaro som en så kallad papabile, alltså en favorittippad kandidat när nästa konklav väljer en ny påve.
– Jo, det får man ju ta med en väldig nypa salt.
Vad tänkte du när det där kom?
– Jag har aldrig tyckt om de där spekulationerna, det är en bristande hänsyn så länge påven lever. Men det var lite blandande känslor. Man blev faktiskt lite förskräckt: Kan det verkligen vara så illa med kyrkan att de inte hittar någon annan? Men det var också lite lustigt: Hur har de kunnat komma på det?
Jag tror att tidningen menade sig ha initierade källor i Vatikanen.
– Ja, jo, men det finns vad man kallar vatikanister, som har till uppgift att göra gissningar och ta fram allt slags rykten, så det får man nog avfärda ganska snabbt. Det är lösa spekulationer som man inte får fästa något avseende vid.
Men det vore väl inte illa om nästa konklav skulle välja dig till påve?
– När man har kommit upp i den här åldern tycker man att det vore för mycket, när man vet vad det innebär att vara påve. Nej, det kan man nog lägga till handlingarna.
Du har varit starkt engagerad i ekumeniken med andra kristna kyrkor. Det är ett engagemang som inte är helt vanligt bland katolska biskopar i andra länder.
– Det är lite olika, men i ett samhälle där de flesta kristna tillhör andra kyrkor blir det mer naturligt att man som katolsk biskop är mer indragen i ekumeniska samtal. Och eftersom Sverige är ett sekulärt land är det tydligt att alla kristna ser behovet av samverkan. De kristna kyrkorna ser alla en djup mening och ett djupt behov av att så mycket som möjligt verka tillsammans och tala med en röst i alla de frågor där vi kan göra det. Då har vi större chans att nå ut med evangeliet.
När vi någon gång talade med pingstvännerna om relikerna pekade jag på att de själva väldigt pietetsfullt hade bevarat Lewi Pethrus arbetsrum.
— Anders Arborelius
På visst protestantiskt håll finns ibland en skepsis gällande ekumenik med Katolska kyrkan. Man menar att Katolska kyrkans anspråk på att vara den sanna kyrkan måste innebära att god ekumenik, i ett katolskt perspektiv, ska leda till att alla förr eller senare vänder sig till Rom. Den skepsisen måste du ha mött.
– O ja, skepsis har man mött i olika grader, och även motstånd. Men det har ändrats mycket. Samtidigt har väl Katolska kyrkan numera en lite mer ödmjuk framtoning. Även om man betonar att man ser sig som ansvarig för att förvalta frälsningen och sanningens fullhet, så försöker vi känna igen det vi har gemensamt med andra kyrkor, alltså det man kallar för receptiv ekumenik. Och i och för sig: Varje kyrka ser ju sitt egenvärde, annars skulle man ju inte vara kvar där.
Vad säger du till protestantiska kristna som ser det på det sättet?
– Vi vet ju inte hur framtidens kyrka kommer att se ut. Jag brukar nämna att påven Johannes Paulus II frågade alla kyrkor: Hur skulle ett påveämbete fungera som ni skulle kunna acceptera? Finns det plats för en påve som ett slags centralgestalt för enheten? Finns det plats för ett utökat sakramentalt tänkande? Och så vidare.
Då svarar nog protestanten: nej.
– När vi någon gång talade med pingstvännerna om relikerna pekade jag på att de själva väldigt pietetsfullt hade bevarat Lewi Pethrus arbetsrum. Jag brukade också skämtsamt fråga: Stavar ni Pethrus med th eller med bara t? Alltså, det finns ju Petrusgestalter i många olika traditioner. Och när det gäller helgon och så vidare finns det liknande tankar i andra kyrkor och samfund, men som kanske inte är riktigt så formulerade. Sedan kan det naturligtvis finnas vissa som inte accepterar att det finns vissa symbolgestalter för enhet. Då är det kanske något som man inte kan komma vidare med. Ekumeniken bygger mycket på att man försöker hitta vissa likheter i det som skiljer en åt, inte på att man kategoriskt avvisar allt från början. Och det är ju ett mycket mödosamt arbete, men det är det som så småningom kan leda till att man kan bli av med vissa ömsesidiga fördomar eller missförstånd. Sedan är det också viktigt att man ibland ser att här fanns en skillnad som var mer djupgående än vad vi hade tänkt oss.
Vad kan de andra delarna av kristenheten lära sig av Katolska kyrkan i Sverige?
– Att bli lite mer universella, att inte vara så där väldigt svenska. När jag kommer till en vanlig svenskkyrklig eller frikyrklig församling är mitt intryck att man når en viss grupp med en viss bakgrund. Det är ungefär samma sociala bakgrund och ibland till och med samma åldersgrupp.
Till sist, vad drömmer du om inför framtiden?
– Att Jesus Kristus ska bli mer älskad, tillbedd, efterföljd och ärad i Sverige och över hela världen. För mig själv drömmer jag om att jag inom en rimlig framtid ska få återvända till mitt kloster i Tågarp och förbereda mig på mötet med Herren, så att de sista åren i alla fall blir lite lugnare och mer stilla.
---
Fakta: Anders Arborelius
- Uppdrag: Biskop i Stockholms katolska stift, och kardinal i Katolska kyrkan.
- Ålder: 74 år.
- Bor: Tjänstebostad vid Katolska biskopsämbetet på Södermalm i Stockholm.
- Familj: ”Vi brukar säga att som biskop är man gift med sitt stift.”
- Fritid: ”Läser och försöker komma ut i naturen. Ibland ser jag på någon deckare, gärna om det är något engelskt. Någon gång kan det bli ’Morden i Midsomer’”.
---
Läs fler intervjuer i Dagens serie Sommarsamtal med samfundsledarna:
[ Del 1: Svenska kyrkans Martin Modéus: "Människor har trott att vi är en mumlande kyrka" ]
[ Del 3: EFK:s Ingemar Forss: Jag låg i fosterställning när jag skulle leda EFK ]
[ Del 4: EFK:s Linalie Newman: "Om EFK splittras förkunnar vi något destruktivt" ]
[ Del 7: Pingst FFS Pelle Hörnmark: "Inte säker på att jag kunde ha blivit pingstpastor i dag" ]
[ Del 8: Equmeniakyrkans Karin Wiborn: "För tre val sedan gick jag med i Vänsterpartiet" ]