En president har vunnit, medan en annan har tagit makten, menar folket i Venezuela. För 20-åriga Patricia Alves betyder det slutet på drömmen om en framtid i hemlandet.
Kalabaliken bröt ut redan utanför vallokalerna, rapporterar The New York Times från söndagens presidentval i Venezuela. Dörrar blockerades och människor som registrerats i en vallokal fick veta att de registrerats om och att de måste ta sig någon annanstans.
Straxt efter midnatt, när 80 procent av rösterna var räknade, utropade sig så Nicolás Maduro som segrare med 51 procent av rösterna. Efter elva år vid makten är han alltså redo att kliva in i sin tredje mandatperiod.
– Min första tanke var att jag nu måste lämna landet. Inte för att jag vill, jag älskar mitt land, utan för att det inte finns någon framtid för mig här, säger 20-åriga Patricia Alves från huvudstaden Caracas till Dagen.
Hon förklarar att oppositionen inför detta val hade utarbetat ett system för att kunna dokumentera omröstningen och föregå det valfusk som man förväntade sig av regimen.
– Maria Corina Machado, oppositonsledaren i Venezuela, skapade ett digitalt röstningssystem så att omröstningen skedde en gång digitalt och en gång på valsedlar. Nu i efterhand kan vi logga in och se hur många i vårt distrikt som röstat på de olika partierna, säger Patricia Alves.
Trots att hon anade att Nicolás Maduro skulle sitta kvar vid makten blev Patricia Alves förvånad över att det blev så.
– Jag blev chockad och grät som alla andra. Efter det fylldes jag med smärta, ilska och en känsla av maktlöshet. Vi trodde inte att vi skulle bli bestulna på segern, säger hon.
Enligt CNN förlorade minst elva personer livet under protesterna, och många fler skadades. Sedan i måndags har Patricia Alves varit en av dem som protesterar på gatorna. Hon säger att många hon känner har blivit gripna av polisen, och att oron och ilskan sjuder i landet.
– Till exempel har statyer på den före detta presidenten Hugo Chávez förstörts. Folk stänger sina butiker och demonstrerar i stället för att jobba, berättar Patricia Alves.
Folket uttrycker sin frustration på olika sätt, säger hon. De yngre går ut på gatorna för att protestera, medan de som är lite äldre föredrar att stanna hemma och sörja.
– Många av de äldre har redan demonstrerat 2017, och innan dess 2014. De blev vittnen till många oskyldiga människors död och väljer därför att inte protestera offentligt nu. Vi var bara barn då och vill därför demonstrera nu, förklarar Patricia Alves.
När Patricia Alves talar med sina vänner om framtiden, tänker de sig ett liv utanför Venezuela. De älskar sitt hemland, men ser inte att de har någon framtid där.
Vad menar du med att det inte finns en framtid i Venezuela?
– Det finns en framtid för vissa, men för väldigt få. För att kunna stanna behöver man ha turen att få en utbildning. Om man ska kunna få en utbildning behöver man ha turen att ha föräldrar som har ett jobb, och rätt jobb, säger Patricia Alves.
– Majoriteten av folket tillhör arbetarklassen. Jag menar, det handlar om extrem fattigdom där många behöver kämpa för att ha mat på bordet. Därför är vi många som ser emigration som enda lösningen.
[ Luthersk ledare om stämningen i Venezuela: "Smärta, ilska och maktlöshet" ]
