Är brudöverlämning en gammalsvensk tradition eller en sentida amerikansk import? Debatten om fenomenet har gått varm i perioder och vaknade kanske till liv igen när Sara Waldenfors (S) lade fram sin motion om att förbjuda traditionen helt.
Enligt Svenska kyrkan är det en sed som ”har kommit till Sverige från andra länder” och flera röster i debatten påstår att det är ett för Norden nytt fenomen som har importerats från amerikanska filmer. Men är det verkligen sant?
Brudöverlämning innebär att bruden leds av (oftast) sin far fram till altaret och överlämnas till brudgummen. Sara Waldenfors (S) skriver i sin motion till kyrkomötet att det ”inte är en del av vår svenskkyrkliga tradition” och är inte heller ensam om att se på fenomenet som en symbol för omyndigförklaring av kvinnan och bortgifte.
När kronprinsessan Victoria gifte sig med prins Daniel år 2010 och önskade att bli överlämnad av sin far, kung Carl XVI Gustaf, avrådde bland andra den dåvarande ärkebiskopen Anders Wejryd brudparet att genomföra önskemålet. En debatt uppstod, inte minst i samband med att prästen och debattören Annika Borg ställde sig emot företeelsen i Dagens Nyheter. Därtill tog flera präster runtom i landet ton i ett försök att stoppa brudöverlämningen. Försöket var dock fruktlöst i hänseende till resultatet, då kronprinsessan och kungen fullföljde brudöverlämningen.
Och 2013 följde prinsessan Madeleine samma tradition när hon gifte sig med Christopher O’Neill.
I debatten om brudöverlämning påstås det inte sällan att seden är importerad från USA och Storbritannien till följd av inslag i filmer och tv-serier. Svenska kyrkan skriver på sin hemsida: ”I svensk tradition går vigselparet gemensamt fram till altaret för att visa på bådas frivillighet. Traditionen att brudens far överlämnar bruden till brudgummen är en tradition som har kommit till Sverige från andra länder, där den är vanlig.”
Men stämmer det verkligen att brudöverlämning är importerad?
”Vittnar om historisk okunskap”
Erika Boije är kyrkohistoriker vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet och förvånas över att argumentet att brudöverlämning skulle vara en amerikansk import används i Norden.
– Det vittnar om historisk okunskap. Visst har amerikanska filmer och kungliga bröllop säkert populariserat brudöverlämning på senare årtionden, men traditionen i sig var allmän här redan på medeltiden, säger hon.
Inom svensk litteratur finns det flera historiska texter där brudöverlämning förekommer. Olaus Magnus skriver på 1500-talet i essäsamlingen Historia om de nordiska folken: ”Sedan de erhållit visshet om mannens förträfflighet, överlämnar fadern sin dotter åt honom […]”.
Ytterligare ett exempel är författaren Zacharias Topelius Fältskärns berättelser från 1800-talet då han skriver: ”Bruden framleddes och öfverlemnades åt brudgummen af hennes äldste broder Lars.”
– Jag tar inte ställning i den debatt som pågår i dag, men historiska fakta behövs. Brudöverlämning är inte enbart en amerikansk import utan har långa anor även i Norden och Sverige, säger hon.
USA:s brudöverlämning ”romantisk”
Det finns alltså fog för att påstå att fenomenet har förekommit i svensk tradition sedan lång tid tillbaka. Men att det skulle vara en specifikt kyrklig sådan bör man vara försiktig med att påstå, menar Erika Boije, då det är mer förknippat med förmyndarskap än med konfession. Det var inte förrän 1863 som ogifta kvinnor blev myndiga, och då inte förrän man fyllt 25. Gifta kvinnor fortsatte dock vara omyndiga i flera år framgent, vilket man kan föreställa sig fortsatte gestaltas genom brudöverlämning i samband med att kvinnor förblev under förmyndarskap fram till 1900-talet. Därför är det kanske svårt att slå fast att det inte är en ”del av vår svenskkyrkliga tradition” – för var går gränsen mellan svensk och svenskkyrklig tradition?
– Den brudöverlämning vi kan se i USA är en mer ”romantisk” brudöverlämning med fokus på att byta familj och betona relationen mellan bruden och hennes far. Ursprunget är detsamma men emfasen vid relationen är annorlunda, säger Erika Boije.
– Företrädare för Svenska kyrkan betonar däremot den patriarkala historien, då den i Norden inte varit romantisk utan patriarkal och en juridisk fråga, fortsätter hon.
Där kan man kanske påstå att den främsta skillnaden i den ”nygamla” seden med brudöverlämning ligger: Särdragningen mellan dess å ena sidan romantiska, å andra sidan juridiska innebörd. Själva akten är alltså inte importerad – men möjligen dess innebörd.
