Evangeliska frikyrkan ska inte så tydligt bevaka sina gränser, utan samlas mer kring mitten. Det menar Linalie Newman, ena halvan av samfundets ledarduo. För Dagen berättar hon också om tiden då hon levde med personskydd och varför hon skulle tacka nej till att sitta i Ulf Kristerssons regering.
Hur börjar en vanlig dag i Linalie Newmans liv?
– Den börjar med att min och min mans klockor ringer vid sju. Han går upp och gör frukost och så sätter vi oss och äter tillsammans. Sedan ber vi för dagen. Det är en väldigt fin start.
Sedan 2018 är du missionsdirektor för EFK. Var det här du hade tänkt hamna?
– Det är ju inget karriärdrag som man kan planera, utan man blir vald till ett förtroendeuppdrag. Det var ingenting som jag hade tänkt.
Vad hade du tänkt?
– Från början är jag förskollärare, men sedan har jag läst teologi och varit pastor i många år. Jag identifierar mig starkt som pastor och ledare.
Du växte upp i Småland och Västergötland under 1970- och 1980-talen. Hurdant var ditt barndomshem?
– Det var ett väldigt fint hem, med väldigt närvarande föräldrar. De pratade tidigt med mig om både det som var positivt och det som var negativt med kyrkan, så jag har alltid haft en väldigt realistisk bild av vad församling är. Sedan är jag äldst bland syskonen, så jag blev ju ledare för min lillebror redan när jag var ett och ett halvt år. Ledarskapet föll sig naturligt.
Du blev pastor när du var i trettioårsåldern. Någon gång dessförinnan måste du ha upptäckt en kallelse.
– Vid ett tillfälle sjöng vi Saliga visshet i pingstförsamlingen i Hjo, där jag hade vuxit upp, och när vi sjöng strofen ”inom mig hör jag änglar ge bud, tala om nåd och kärlek från Gud” så talade den till mig. Jag identifierade det som ett tilltal från Gud.
Hur kom du in i EFK?
– Under två år läste jag teologi på Alliansmissionens pastorsutbildning vid Korteboskolan i Jönköping. Jag valde mellan den skolan och Örebro missionsskola. Det blev Kortebo, eftersom det var närmare Hjo, dit min man kunde fortsätta dagpendla till jobbet. När jag sedan 2006 skulle söka tjänst som pastor så sökte jag ett sammanhang som arbetade med husförsamlingar. Det var ganska ovanligt på den tiden, men EFK var tidig med det. Jag sökte och fick en tjänst i EFK-församlingen Johanneskyrkan i Linköping. Men det var mer typen av församlingen som lockade snarare än just samfundet i sig. Sedan upplevde jag att jag landade väldigt väl i EFK. Det är ett samfund som jag verkligen älskar.
Vilka förebilder hade du när du bejakade kallelsen?
– Utöver mina föräldrar var min mormor en stor förebild för mig. Hon hade alltid tjänat i kyrkan på olika sätt. Min faster hade också varit aktiv i sin församlingsledning. Men under min uppväxt fanns det inte alls många kvinnliga pastorer i pingströrelsen, även om det fanns en del kvinnliga evangelister och missionärer. Sedan genomgick hela mitt sammanhang en teologisk resa i synen på kvinnligt ledarskap och kvinnliga pastorer. Jag hade aldrig varit motståndare till kvinnliga pastorer utan jag blev stärkt i den uppfattning som jag själv egentligen hade haft.
Hur skulle du beskriva din kallelse?
– Grundkallelsen i mitt liv är att följa Jesus och vara en missionär var jag än är. Sedan har Gud gett mig gåvor som sammanfaller väldigt bra med att leda.
Har du någon gång känt dig som profeten Jona som ville fly från kallelsen?
– Innan människor började tala om att jag skulle få det uppdrag som jag nu har började Gud tala till mig om det. Då stod EFK i en turbulent tid, med en ledarskapskris, och jag kände: ”Gud, låt mig slippa det här!” Men så började jag få en sådan kärlek till hela det sammanhanget. Då kände jag bara: ”Jag vill tjäna det här sammanhanget med mina gåvor.”
Vilka personliga egenskaper kännetecknar dig?
– Jag är en glad person och tänker ofta att livet är bra. Jag har nära till förnöjsamhet och att se det vackra. Jag är också ansvarsfull och tycker att det är roligt att behöva hantera problem. Det är roligare än när allt bara är enkelt.
Kan du någon gång drabbas av svårmod?
– Det kan jag, absolut. Om mina barn inte mår bra kan jag känna att jag sitter längst ned på den mentala källartrappan utan att orka delta i livet där ovanför. Under en period gick jag också igenom en utmattning.
När vi hade ett familjehemsuppdrag var vi under en längre tid utsatta för hot och behövde leva med personskydd. Det lade sordin på hela livet.
— Linalie Newman
Du ger intryck av att vara en person som snabbt studsar upp från den mentala källartrappan.
– Ja, så är det nog. Jag har förmånen att ha en god självkänsla utifrån en stabil uppväxt. Det gör att jag är ganska motståndskraftig i mötet med motgångar. Men jag har också varit med om tydliga prövningar. När vi hade ett familjehemsuppdrag var vi under en längre tid utsatta för hot och behövde leva med personskydd. Det lade sordin på hela livet. Vi reste och hade fredagstacos och allt det där, men samtidigt fanns det en oro för hur det skulle bli. Då funderade jag på om jag hade tappat förmågan att känna den riktigt djupa glädjen. Men det kom nya tider efter det också.
Hur ofta ber du?
– Flera gånger varje dag. Jag ber tillsammans med min man på morgonen, så fort jag sätter mig i bilen, ofta tillsammans med kollegor, alltid innan jag somnar. Det är en väldigt tydlig livspuls i mitt liv att prata med Jesus om saker, att sucka, lovsjunga och samtala på olika sätt.
Vad är bön?
– För mig är bön att vara med Jesus. Det kan vara med ord eller ordlöst.
Finns det någon kristen dygd eller någon del av det kristna livet som du kämpar med?
– När barnen var små kämpade jag med mitt humör och med att inte brusa upp. Med fyra små barn gick man omkring med ett ständigt adrenalinpåslag. Sedan har jag svårt för fasta rutiner. Det där att läsa Bibeln varje dag, det fungerar inte riktigt. Jag läser lite då och då, lite här och där. Ibland kan jag tänka att det hade varit en styrka om jag vore lite mer disciplinerad där.
En pastor och samfundsledare som bara läser Bibeln då och då!
– Jag läser ju Bibeln, ofta med min man på morgonen. Och jag älskar Bibeln. Men det är inte så att jag läser ett kapitel om dagen. Sedan predikar jag ofta, och då läser jag ju Bibeln när jag förbereder predikan. Jag hörde en gång evangelisten Liselotte J Andersson göra upp med tanken att predikanter måste skilja mellan den egna bibelläsningen och predikoförberedelserna. För mig var det skönt att höra det, för ofta är det när jag förbereder mig för att ge till andra som jag läser Bibeln.
Ångrar du något?
– Ja, massor. Det är jättekonstigt om människor inte ångrar någonting. Jag ångrar varenda gång jag har sårat mina barn eller min man. Men allt som jag kommer på är ändå försonat. I den bemärkelsen finns det ingen stor ånger.
Vi tänker oss att statsministern en dag ringer dig och säger att regeringen behöver din hjälp. Du måste välja ett regeringsdepartement som du ska leda. Vilket väljer du?
– Vad roligt! Jag har tänkt att det skulle kunna hända.
Är det sant?
– Ja, ja! Det är ju inte troligt att det händer, men det är ändå roligt att på fantasiplanet fundera på hur det skulle vara. Sedan tycker jag att det skulle vara problematiskt … nej, det ska jag inte säga.
Jo, berätta.
– Det beror på vilken statsminister det är. Men jag skulle vilja ha de frågor som handlar om civilsamhället och om trossamfunden. Nu finns de frågorna hos socialministern. Jag skulle vilja ta dem tillbaka till kulturdepartementet.
Men berätta om det där att det skulle vara problematiskt.
– Alltså, jag skulle aldrig vara minister i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Det skulle kosta för mycket av mina övertygelser. Och det verkar som att många av ministrarna får ge avkall på sina övertygelser.
Inte skulle väl SD eller något annat parti kunna köra över dig om du vore minister?
– Du, jag tror att de människor som har det ansvaret har väldigt stort civilkurage, men det hjälper inte. Man kompromissar med sin ideologi för att kunna göra några små vinster. Jag kan förstå det, man får vara lite pragmatisk, men det finns en gräns för det. Det är för få som är drivna av ideologi. Jimmie Åkesson är en av få som rakt igenom drivs av ideologi.
Hur skulle du beskriva de största utmaningar som EFK står inför?
– Utan tvekan är den största utmaningen att vi krymper och blir färre. Hur ska vi kunna förkunna budskapet om kärlek och nåd så att människor förstår? Hur ska vi kunna nå unga människor i dag på ett sätt som förvandlar liv? Hur ska vi plantera fler församlingar? De här frågorna gäller inte bara EFK utan hela frikyrkan.
När vi då gör en förflyttning till ett centered set, där vi samlas kring centrum – som är Kristus – skulle man ju kunna se det som att vi går ifrån något som har varit typiskt frikyrkligt.
— Linalie Newman
I EFK har ni nyligen haft diskussioner om äktenskapssyn och samkönade relationer. Ser du någon risk för att samfundet framöver splittras på grund av den frågan?
– Det finns ju helt klart en risk att det distraherar oss i så hög grad att vi inte längre kan ägna oss åt uppdraget. Skulle vi splittras skulle det definitivt lamslå oss för lång tid. Vi skulle tappa otroligt mycket fart i att förkunna evangeliet på ett … vi skulle förkunna något helt annat – någonting helt annat!
Vad skulle ni förkunna då?
– Ja, men vad säger det till en ung tjej eller en ung kille i dag om vi splittras på grund av den frågan? Vi skulle med hela våra liv förkunna någonting otroligt destruktivt. Det finns inget attraktivt i det alls. Polariseringen i samhället är så stark. Vi måste gestalta något helt annat, att vi står tillsammans även när vi tycker olika i svåra frågor: Israel-Palestina, samkönade relationer, abort, inte vet jag, men andra saker. Kan vi vara ett folk utan att förenas av att vi har exakt samma åsikt eller teologi så förkunnar vi någonting som är relevant. Det är det som vårt samhälle behöver, och då vill man vara med i det här.
Kan inte den argumentationen i en handvändning vändas till sin motsats: att det är jätteviktigt att ett samfund står enat i just de frågor som du nämnde, och för den delen i andra frågor?
– Fast det går ju inte, det är helt omöjligt att vi kommer till samma punkt i den frågan.
Men jag tänker på det du sa om att ni skulle förkunna något helt annat om ni splittrades.
– Du tänker att efter en delning skulle varje del tänka lika och då i sig bli starkare?
Jag testar tanken: Kan man inte med enkelhet se det så också?
– Men då skulle vi behöva dela varje församling, för de här åsikterna finns i alla församlingar. Hur ska vi kunna mötas varje söndag och fira nattvard tillsammans, vecka ut och vecka in, om vi inte kan hitta en gemensam väg vidare när vi möts i våra stora mötesplatser? Och ska man inte fortsätta fira jul ihop i en familj där man tycker olika? Jag tror inte på att söka samma åsikt i det här. Det dyker upp nya frågor hela tiden. Jag tror väldigt starkt på att stå tillsammans även om vi tycker olika.
Rent principiellt, vilken eller vilka frågor skulle det vara värt att låta sig splittras av?
– Det skulle vara villolära, alltså, om man inte förkunnar Kristus, om man inte säger att Jesus är vägen till Gud och att han har dött och uppstått för vår försoning. I grunden är det om man har olika uppfattningar där som man behöver skiljas åt. Men med det sagt har vi ett dokument om vår tro och självförståelse, där vi har bestämt vad vi tillsammans tror. Där finns vår helhetssyn på mission, jämställdhet mellan man och kvinna som ledare, troendedopet och sådana saker. Det är det som särpräglar vårt samfund, och där finns det något för oss att ta spjärn emot när vi går framåt tillsammans.
Apropå att vara ett folk utan att förenas av samma åsikt eller teologi, kan man säga att du här i någon mån närmar dig tanken om folkkyrka?
– Någonstans stämmer det att den typiska frikyrkan och baptismen är väldigt tydlig med att det är tillsammans som man gestaltar teologin. Den byggde tydligt på ett bounded set eller som man säger: gränskyrkan. När vi då gör en förflyttning till ett centered set, där vi samlas kring centrum – som är Kristus – skulle man ju kunna se det som att vi går ifrån något som har varit typiskt frikyrkligt. Men när det gäller vad som är frikyrka eller folkkyrka … jag tänker att man kan fortsätta att vara frikyrka i bemärkelsen att man betonar omvändelse till Kristus och dop. Det är viktiga delar av frikyrkans arv, som man tydligt kan ha kvar, även om man inte så tydligt jobbar med att bevaka sina gränser.
Vad kan de andra kristna rörelserna lära sig av EFK?
– Frälsningsarmén, som är en starkt hierarkisk organisation, kan lära sig om demokrati och föreningsmodell av oss. Samtidigt lär vi oss mycket av dem när det gäller socialt arbete. Pingströrelsen kan lära sig något om delat ledarskap mellan man och kvinna av oss. De har ju en bra chans nu att fundera på hur de vill bygga framåt. Och vi tar rygg på mycket av deras starka driv och entreprenörskap.
Vad drömmer du om inför framtiden?
– Jag drömmer om att frikyrkan skulle ta en rolig och oväntad vändning. Nu står vi inför lika stora brytningstider som när baptismen och pentekostalismen växte fram. Då var demokratin ny, och nu ifrågasätts den på alla sätt. Vi möter krig på vår kontinent, vi möter stora klimathot, och den unga generationen saknar hopp. Kommer demokratin att hålla? Kommer klimatet, vår planet att hålla? Jag drömmer om att få reda på hur Jesus presenterar sig i den här tiden för att visa att han fortfarande är världens hopp. Jag drömmer också om att vi skulle backa undan och bana väg för den unga generationen och säga: ”Kör! Ta kyrkan vidare!”
---
Fakta: Linalie Newman
- Uppdrag: En av två missionsdirektorer för Evangeliska frikyrkan.
- Ålder: 49 år.
- Bor: Örebro.
- Familj: Maken Jan, fyra barn, en svärson, en hund och en katt.
- Fritid: ”Grejar med blommor i min trädgård, umgås med min familj och med vänner, tittar på serier.”
---
Läs fler intervjuer i Dagens serie Sommarsamtal med samfundsledarna:
[ Del 1: Svenska kyrkans Martin Modéus: "Människor har trott att vi är en mumlande kyrka" ]
[ Del 6: Katolska kyrkans Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
[ Del 7: Pingst FFS Pelle Hörnmark: "Inte säker på att jag kunde ha blivit pingstpastor i dag" ]
[ Del 8: Equmeniakyrkans Karin Wiborn: "För tre val sedan gick jag med i Vänsterpartiet" ]