Diskoteksbranden i Göteborg 1998 väckte en fråga hos Ulf Häggqvist: Kunde han fortsätta som pastor? I ett personligt samtal med Dagen berättar Alliansmissionens missionsföreståndare om vemodet och sorgen som följde honom efter branden – och om vad i kristet klosterliv som inspirerar honom.
Hur börjar en vanlig dag i Ulf Häggqvists liv?
– Den börjar med att jag kliver upp vid kvart över sex, käkar frukost och tar mig till jobbet. Där tar jag en kopp kaffe, funderar över dagen och sätter i gång med arbetet.
Du är missionsledare för Alliansmissionen sedan 2021. Var det här du hade tänkt att du skulle hamna?
– Nej, absolut inte. Jag har aldrig haft det här i sikte och är förundrad över att jag har hamnat på den här posten. Jag är väldigt tacksam för att jag får göra detta.
Var hade du tänkt att du skulle hamna?
– Jag läste vårdlinjen på gymnasiet och utbildade mig till undersköterska. Min plan var att fortsätta att jobba inom sjukvården. Under min vapenfria militärtjänst kände jag ett starkt behov av att fördjupa mig i min tro, så jag sökte mig till Alliansmissionens bibellinje på Korteboskolan. Där började en resa, som slutade med att jag blev pastor.
Var det kallelsen som du upptäckte under den resan?
– Ja, någonting hände i mig under det året. Jag var inte alls sugen på att bli pastor, men jag kände att jag började dra åt det hållet. Jag hade inte berättat för någon att det här hade börjat bubbla inom mig, men plötsligt kom det kommentarer från omgivningen: ”Vad Ulf har förändrats, ska han bli pastor?” En kamrat på skolan sa: ”Bli inte pastor, Ulf, det är synd om barnen.” På något sätt märkte jag att det här var min väg.
Fanns det något avgörande tillfälle?
– Det var mer av en process, men vid ett tillfälle, efter en samling i kapellet på skolan, sa jag till Gud: ”Jag ger mig, jag gör det här.” Det var slutpunkten i den processen.
Du måste ha haft förebilder som du såg upp till när tankarna om att bli pastor först dök upp. Vilka var de?
– Flera av lärarna på Kortebo blev viktiga personer för mig. Sedan var min morfar gammal pastor och predikant. Han var en from och varm person som kombinerade värmen och ödmjukheten med en tydlighet. När jag pratade med honom och mormor om att jag skulle bli pastor djupnade vår relation ett stycke.
Vad är din kallelse om du själv ska beskriva den?
– Jag känner mig kallad till att vara herde och förkunnare. Det innebär att jag vill möta människor, bygga relationer och dela evangeliet. Ibland säger man att varje predikant har några få predikningar som den håller om och om igen. För egen del handlar mina återkommande predikningar om Guds kärlek och försoningen i Jesus Kristus, vikten av nåden, och – som ett resultat av nåden – omvändelsen.
Du växte upp i Nässjö på det småländska höglandet. Vad var det för hem som du växte upp i?
– Det var ett fromt, varmt och gott hem, som var öppet och mycket välkomnande och där tron var självklar. Mina föräldrar var väldigt engagerade i Alliansförsamlingen.
Jag vaknade på morgonen och hörde på radion vad som hade hänt. Jag förstod direkt att det här måste vara rakt in bland ungdomar som vi kände.
— Ulf Häggqvist
Du var pastor i Göteborg när 63 ungdomar omkom i diskoteksbranden 1998. Två av dem kände du genom församlingens sociala verksamhet. Hur minns du den tiden?
– Jag vaknade på morgonen och hörde på radion vad som hade hänt. Jag förstod direkt att det här måste vara rakt in bland ungdomar som vi kände. Jag slängde på mig pastorsskjortan och gick till kulturhuset i Backa. Det var kaosartat, med mycket chock och trauma. Många av ungdomarna hade sett skadade och döende kompisar, och alla undrade om just deras kompisar levde eller inte. Jag var med som stödperson på grundskolan där många av ungdomarna gick. Då var det en kille som satte sig mittemot mig och sa: “Hörrudu Ulf, vi är några stycken som undrar vart Gud har tagit vägen.”
Hade du något svar på det?
– I en fallen värld händer mycket som inte är meningsfullt. Paulus säger att vi är lagda under tomhetens välde. Men vi får gå tillbaka till korset, som visar på Guds utgivande kärlek, att Gud är på vår sida i kampen mot allt ont. I det finns ingen förenkling av alla frågor om varför, men det gör en stor skillnad att förstå att Gud inte är vår motståndare, utan med oss, i kampen mot det onda.
Profeten Jona i Gamla testamentet kände till sin kallelse, men ville fly från den. Har du någon gång under alla dessa år känt så?
– Någon kamp med själva kallelsen har jag inte haft efter det där året i början då jag förstod att det här var min väg. Men det har hänt att jag funderat på om jag orkar fortsätta som pastor, till exempel efter diskoteksbranden. Det fanns ett vemod och en sorg som följde mig under en ganska lång tid efter den händelsen. Tack och lov hittade jag livsglädjen igen. En annan gång jag undrade om jag kunde fortsätta var när min fru för några år sedan kämpade med sjukdom. Vi visste inte hur det skulle gå. Jag vilade i min tro på Gud, men orkade inte prata om honom eller tron just då. Sedan fick vi positiva besked, det gick bra för henne.
Hur ofta ber du?
– Då är frågan: Vad är då bön?
Ja, det var min nästa fråga.
– Jag tänker mycket på bön som ett pågående samtal med Gud. Jag småpratar mycket med honom under dagen. Det kan vara på väg in till ett möte, inför ett telefonsamtal eller när jag promenerar i skogen. Sedan finns det ju särskilda stunder då jag ber, till exempel med hemgruppen eller med kollegorna när vi har andakter. Men jag tror nästan att småpratet är det viktigaste. Så jag ber ofta.
Finns det någon del av det kristna livet som du kämpar med?
– Det gör det väl för oss alla. Jag kämpar med att att låta Guds rike vara det stora fokuset i mitt liv. Ibland blir det så mycket jag, mig och mitt. Det är inte särskilt unikt, men ledare är ju inte unika, utan vi är vanliga människor. Sedan är jag lite dålig på rutiner. Det har nog delvis att göra med att mitt jobb kräver en flexibilitet som gör att dagarna blir väldig orytmiska.
Påverkas det kristna livet av det?
– Ja, det blir en utmaning. I den andliga vägledning som kommer ur klosterlivet är goda vanor och rutiner en viktig och bärande del av det kristna livet. Det kämpar jag med. Mina dagar är ju som sagt ofta oförutsägbara. Att mitt i det försöka hitta goda vanor är lite svårt.
En del är rädda för mötet med andra traditioner, men jag tar gärna del av kristen vägledning från olika håll.
— Ulf Häggqvist
Vissa kanske blir överraskade över att en frikyrkopastor hämtar inspiration från den del av den kristna traditionen som rymmer klosterliv.
– En del är rädda för mötet med andra traditioner, men jag tar gärna del av kristen vägledning från olika håll. Det är intressant med den andliga vägledning som betonar de goda vanorna och det traditionella sättet att be utifrån Psaltaren. Ibland går man igenom ökenperioder i sitt liv och då kan vanorna bära en. Men det är också härligt att möta mer karismatiska uttryck. Man kan lyssna och lära av det som man märker passar en.
Och nu kanske somliga tänker: Är Ulf Häggqvist på väg in i någon av de historiska kyrkorna?
– Nej, det är han inte. Det var inte det jag sa. Jag står väldigt trygg i den tradition som är min, Alliansmissionens rötter sitter djupt i mig. Det är mitt sammanhang, som jag är tacksam och stolt över. Är man trygg i sitt sammanhang behöver man inte ha beröringsskräck för allt annat.
Vi tänker oss att statsministern en dag ringer dig och säger: Jag behöver din hjälp, du måste välja ett regeringsdepartement som du ska leda. Vilket väljer du?
– Det var en lekfull tanke som jag aldrig har tänkt. Jag kan säga att finansdepartementet är fullständigt uteslutet. Jag är tacksam för att det finns andra vill arbeta med ekonomiska frågor. Men det skulle nog bli socialdepartementet. Frågor om hur människor har det, och det som rör vårt samhällsbygge, intresserar mig.
Alliansmissionens församlingar finns nästan bara i Småland, även om det finns några församlingar här och var på andra håll …
– Ja, det finns historiska skäl till att det har blivit så.
Men är det i sin ordning att det fortfarande är så, eller vill ni egentligen finnas på fler ställen i landet?
– Vi vill växa och arbetar med församlingsplantering. Då är vi främst intresserade av att plantera oss på platser där den kristna närvaron i dag är låg och där det behövs ett tydligare kristet vittnesbörd.
Vad kan de andra samfunden lära av Alliansmissionen?
– Man kan lära av vårt tydliga fokus på Jesus Kristus i centrum och på missionsuppdraget – att dela evangeliet med världen. Vi har också ett stort ideellt engagemang i vår rörelse som man kan låta sig inspireras av. Jag får ofta frågan: Hur kan ni hålla i gång Gullbrannafestivalen och Bödagården? Det går därför att människor frivilligt ställer upp. Sedan har vi också många församlingar utanför storstäderna som verkligen präglar sin bygd på ett positivt sätt. Det går faktiskt att bygga växande församlingar på landsbygden också. Man kan ta intryck av att det inte bara är Stockholm som gäller.
Vad drömmer om inför framtiden?
– Jag drömmer om att vi ska få se många församlingar växa och få se många fler som kommer till tro och upptäcker vad en tro kan betyda i livet.
Vad behövs för att det ska bli verklighet?
– Det handlar mycket om hur viktig den drömmen är för oss och vad vi prioriterar. När jag säger oss menar jag alla kristna, inte bara Alliansmissionen. Jag tror att vi ofta är lite försiktiga med att dela med oss av våra vittnesbörd. Vi har blivit lite sekulära och flyttat Gud till en privat zon. Där behöver vi en större frimodighet. I grund och botten är det också vad väckelse handlar om, att återta det här i våra hjärtan.
---
Fakta: Ulf Häggqvist
- Uppdrag: Missionsledare i Svenska alliansmissionen.
- Ålder: 60 år.
- Familj: Hustrun Helena och de vuxna barnen Joel och Matilda.
- Bor: Smörvik, sydväst om Jönköping.
- Fritid: ”Vistas gärna i naturen, cyklar, odlar grönsaker i trädgården, umgås med vänner, läser.”
---
Läs fler intervjuer i Dagens serie Sommarsamtal med samfundsledarna:
[ Del 1: Svenska kyrkans Martin Modéus: "Människor har trott att vi är en mumlande kyrka" ]
[ Del 3: EFK:s Ingemar Forss: Jag låg i fosterställning när jag skulle leda EFK ]
[ Del 4: EFK:s Linalie Newman: "Om EFK splittras förkunnar vi något destruktivt" ]
[ Del 6: Katolska kyrkans Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
[ Del 7: Pingst FFS Pelle Hörnmark: "Inte säker på att jag kunde ha blivit pingstpastor i dag" ]
[ Del 8: Equmeniakyrkans Karin Wiborn: "För tre val sedan gick jag med i Vänsterpartiet" ]