Under gymnasieåren fick Ingemar Forss syn på sin arbetarbakgrund. En av Evangeliska frikyrkans två missionsdirektorer berättar om sin akademiska resa, om skilsmässan som ställde livet på ända och om längtan efter att vara ett profetiskt tecken i klimatfrågan.
Hur börjar en vanlig dag i Ingemar Forss liv?
– Morgnarna präglas mycket av att jag är småbarnsförälder. Vår snart femåriga dotter behöver komma i gång med dagen och sedan är det oftast jag som lämnar henne på förskolan.
Sedan 2018 är du en av EFK:s två missionsdirektorer. Var det här du hade tänkt hamna?
– Nej, förstås inte. Jag är utbildad gymnasielärare i matematik och religion. Sedan blev jag redan i 25-årsåldern ordförande i min hemförsamling och snart även ledamot i dåvarande Örebromissionen, som blev ett av EFK:s grundarsamfund. Att tidigt få inblick i ett samfunds arbete var en förmån, och det skulle komma att förbereda mig för den roll som jag nu har. Men det såg jag ju inte då.
Du växte upp i byn Aspås i Jämtland under 1970-talet. Hur var ditt uppväxthem?
– Det var ett arbetarhem. Pappa var byggnadssnickare och mamma jobbade i storkök. Jag var äldst av fem barn. Mina föräldrar var med i kyrkan, och i ett tidigt skede tog jag själv beslutet att jag ville följa Jesus. Jag blev döpt i elvaårsåldern. Idrott och kyrkan fyllde tidigt mitt liv. Annars var det lantliv som gällde, med skotrar och mopeder.
Det började redan på gymnasiet när jag märkte att jag inte hade de rätta kläderna eller det rätta språket.
— Ingemar Forss
Har det präglat dig att det var ett arbetarhem?
– Ja, jag har inte med mig någon tradition av bildning och identifierar mig mer med arbetarerfarenheten. Ingen av mina föräldrar läste mer än till årskurs sju. Jag var den förste i min släkt som tog studenten och sedan läste vidare. Och att jag blev lärare, det är typiskt när man är först i släkten med högre utbildning. Läraryrket är det som man känner till. I släkten fanns det heller inga erfarenheter av ledarskap. Allt det där har jag erövrat i mitt liv.
Har du upplevt någon friktion mellan din bakgrund och den akademiska bana som du slog in på?
– Nej, ingen friktion, men det är ju olika världar. Det kan vara svårt för släkten att förstå vad det är att vara rektor, som jag har varit i många år.
Har du någon gång känt dig bortkommen i de akademiska sammanhangen?
– O ja, det började redan på gymnasiet när jag märkte att jag inte hade de rätta kläderna eller det rätta språket. Jag upptäckte att det fanns andra som hade helt andra tankar om vad som var möjligt att uppnå i livet. Men jag kunde ändå ta plats utifrån att jag var duktig i skolan.
När blev du medveten om kallelsen?
– En del har en tydlig pastorskallelse, det kan inte jag säga att jag har. Men kallelsen att överlåta mitt liv till Gud, att hela mitt liv handlar om att följa honom, klarnade under en viktig period efter gymnasiet. Jag har en kallelse att tjäna Gud, och att göra det i ledarskap, och det kommer att se olika ut under olika delar av livet. Sedan har den kallelsen prövats under vissa perioder i livet.
Hur då?
– För snart 20 år sedan gick jag igenom en skilsmässa, när den person som jag länge hade levt med inte längre ville fortsätta leva med mig. När ett äktenskap går sönder är det samtidigt ett helt system av relationer och vänner som går sönder, och man tappar kontrollen över sitt liv. Det blev en kris på alla plan i mitt liv. Jag frågade mig om min tro var på riktigt eller om mina kristna beteenden bara var inlärda mönster av ord och handlingar. Jag klev av mina kyrkliga uppdrag, och jag lade mig platt på marken och sa till Gud: ”Om du finns så får du ta över. Jag tänker inte spela upp något inför dig, varken när det gäller tro eller tjänst, utan i så fall får det spira av sig själv.”
Vad hände när du hade sagt så?
– Många av de bibelord som jag förut hade läst blev nästan fysiskt viktiga för mig. Psalm 23, att Herren är min herde, var ett sådant ord. Jag började också läsa Dietrich Bonhoeffer och Magnus Malm. Efter en tid av tomhet var det en fras som växte fram: För mig är livet Kristus. Jag insåg att vad som än skulle hända framöver måste den meningen vara det enda viktiga.
Har du någon gång känt igen dig i den gammaltestamentliga profeten Jona och hans vilja att fly från kallelsen?
– När jag fick frågan om att bli missionsdirektor för EFK var det en enorm vånda och brottningskamp. EFK befann sig i en ledarkris och jag kände mig liten och skör. För första gången i livet sa jag orden: ”Herre, om det är möjligt, ta denna bägare ifrån mig.” Jag låg i fosterställning och ville helst bara fly från frågan, så det var väl någon form av Jona.
Men du flydde inte?
– Jag våndades som sagt jättemycket och sa till och med nej vid ett läge. Men sedan kom frågan tillbaka, och då förstod jag att det kanske skulle finnas en väg.
Hur ofta ber du?
– Varje dag, på olika sätt. Jag trivs väldigt bra med att be tillsammans med andra, men jag ber också när jag cyklar eller åker bil till jobbet. Sedan försöker jag också be bordsbön hemma.
Vad är bön för något?
– Framför allt handlar bön om att rikta blicken mot Gud. Den enskilda bönen är väldigt mycket av ett samtal med honom. Det som oroar mig och det som jag längtar efter låter jag flyta upp. Bönen är också, i kombination med bibelordet, korrigerande. När jag blir för inåtvänd och tappar perspektivet på vem Gud är, på hans storhet, blir bönen ett slags verklighetsterapi där han ger mig rätt perspektiv.
Finns det någon del av det kristna livet som du kämpar med?
– Det är väl det här med att ha rutiner, goda andliga vanor, som ser likadana ut vecka efter vecka. På lärjungarnas tid lade sig dammet på fötterna, och de behövde få sina fötter tvättade av Jesus. I vår tid lägger sig dammet i våra sinnen genom sociala medier, eller över huvud taget genom samtal med människor som inte räknar med Gud. Vi ska inte vara naiva och tro att vi inte påverkas. Allt det där blir lagringar i våra sinnen. I de goda vanorna – bönen, bibelordet, gemenskapen med andra – får Gud tvätta våra sinnen.
Ångrar du något?
– Jag blir allergisk när folk ska summera sitt liv och säger att de inte ångrar något. Det finns en massa saker som jag ångrar. Det kan vara småsaker, det kan vara prioriteringar. Jag ångrar till exempel att jag som församlingsordförande inte var ännu djärvare när det gäller synen på att kyrkan framför allt är sänd till dem som ännu inte finns i kyrkan. Jag kan också ångra att jag inte har läst mer teologi i livet. Det har jag i och för sig fortfarande chansen att göra.
Först skulle jag starkt ifrågasätta hur det kommer sig att den frågan ställs till mig. Sedan skulle jag välja det jobb som Jakob Forssmed har, det vill säga socialminister.
— Ingemar Forss
Vi föreställer oss att du en dag blir du uppringd av statsministern och får höra att du ska få välja ett regeringsdepartement som du ska leda. Vilket väljer du?
– Först skulle jag starkt ifrågasätta hur det kommer sig att den frågan ställs till mig. Sedan skulle jag välja det jobb som Jakob Forssmed har, det vill säga socialminister, för att kunna arbeta med civilsamhällets frågor, som också gränsar till folkbildningsfrågorna. Jag skulle också kunna tänka mig att välja utbildningsdepartementet för att arbeta med skolfrågor, eller kanske utrikesdepartementet för att arbeta med fredsfrågor och rättvisefrågor, utifrån vårt ansvar som ett rikt land.
Vilka är EFK:s största utmaningar just nu?
– Den allra största utmaningen är att ta kyrkan vidare i Sverige – att nå nya människor. Det finns goda berättelser om enskilda församlingar som döper många personer varje år, men frikyrkan som helhet är minskande. Det gäller även EFK. Sedan finns det stora utmaningar i landet vad gäller psykisk ohälsa, gängvåld och andra saker. Där tänker jag mig att vi har en kallelse till att vara med och förändra samhället. Det finns också stora utmaningar i att vara en profetisk röst och ett profetiskt tecken i klimatarbetet.
Vad innebär det att vara ett profetiskt tecken i klimatarbetet?
– Jag längtar efter att vi som kyrka ännu mer ska älska det som Gud älskar, det vill säga skapelsen, och visa att vi har en framtidsvision utmålad i Guds ord: Allting kommer att bli upprättat. När hela forskarvärlden ropar och säger att nu är det på allvar behöver kyrkan träda fram och visa att här är en väg att gå, här kan omställning ske, så här kan vi älska skapelsen. Jag längtar efter att den karismatiska och evangelikala delen av kristenheten ska se det här som en självklar del av uppdraget. Vi har något att erövra här, att vara den profetiska rösten, i både handling och budskap: Hur jobbar vi med omvändelse och efterföljelse i de här frågorna?
Om man vill vara en profetisk röst i klimatarbetet på det sätt som du beskriver, kan man då åka flygplan till Mallorca?
– När vi hanterar efterföljelsefrågor har vi inga syndakataloger. Men efterföljelsen av Kristus får konsekvenser i olika dimensioner. Det handlar om vår konsumtion, vårt resande, vårt boende. Vi kan inte döma varandra i de individuella valen, men vi kan utmana varandra: Hur kan vi ta ytterligare ett steg närmare Jesus?
Om vi lämnar frågan om att resa med flygplan, ser du något annat som den som vill vara en profetisk röst i de här frågorna inte bör ägna sig åt?
– Det man bör ägna sig åt är att skaffa sig kunskap, och även att be. För mig har det blivit så att jag har förstått någonting, och då frågar jag mig vad jag ska göra av det. Det får vissa konsekvenser.
Vilka konsekvenser har det fått för dig?
– Som familj har vi tagit bort kött från maten och valt bort flygande i vårt privata resande, även om jag i min roll ibland behöver resa med flyg. Och sedan är det andra små val, som vilket material man ska använda när man renoverar huset, hur man ska tänka kring återvinning och sådana saker.
Man skulle också kunna löpa linan ut: Ska man över huvud taget renovera? Ska man bo i ett stort hus, ha diskmaskin, åka bil? Finns det inte en risk att det annars stannar vid symbolhandlingar?
– Det där är svårt, för det är lätt att man dömer andra människors beteenden också.
Men om du utgår från dig själv, du nämnde ju husrenovering.
– Det finns en massa saker som jag ser att jag borde förändra, men den förändring som jag gör har betydelse för mig, därför att jag gör den utifrån att Gud har visat mig någonting. Det påminner mig om att han är skapelsens Herre och att det är honom som jag tjänar. Sedan finns det studier som visar att människors förändringar ger ringar på vattnet, så varje förändring har betydelse. Om alla går åt rätt håll får det betydelse för helheten.
Frågan om äktenskapssyn och samkönade relationer har på sistone varit omdiskuterad i EFK. Finns det någon risk att samfundet framöver splittras på grund av den frågan?
– De olika förslag som nyligen var uppe i vår kongress rörde inte olika äktenskapssyner, utan i grunden är vi väldigt överens om att vi står för en klassisk syn. Diskussionen har mer handlat om hur vi ska tillämpa den synen när det gäller medlemskap och ledarskap. Det kan se lite olika ut på lokal nivå. Det är klart att det finns en risk, man kan fortsätta peka på olikheter. Men eftersom vi i själva äktenskapssynen har en gemensam hållning tror jag att vi har väldigt goda förutsättningar att gå tillsammans. EFK mår som bäst när vi har fokus på det centrala, på vad Jesus har gjort för oss och vad vi är sända till att göra.
Vad kan de andra kristna rörelserna i Sverige lära sig av EFK?
– Vi är en rörelse som har både ett nationellt och ett internationellt engagemang. I det internationella har vi ofta lyckats bättre med att tänka missionellt. Det perspektivet vill vi ännu mer ta till Sverige, och det tror vi att hela kristenheten behöver göra. Sedan kan man av oss lära sig något om det här med delat ledarskap, att vi har en manlig och en kvinnlig samfundsledare.
Till sist, har du någon ouppfylld dröm?
– Min dröm är att vi skulle få ge oss ut på en missionell upptäcktsresa i Sverige, med nya sätt att fokusera på människorna som vi är sända till, utan att vi så mycket frågar oss vilka behov vi som kristna själva har. På det mer personliga planet har jag än så länge inte gjort min skidresa till Alperna. Det vore kul att göra den.
---
Fakta: Ingemar Forss
- Uppdrag: En av två missionsdirektorer för Evangeliska frikyrkan.
- Ålder: 52 år.
- Bor: Tysslinge, utanför Örebro.
- Familj: Hustrun Hanna, fyra barn och två barnbarn.
- Fritid: ”Bygger, renoverar, går ut i naturen med familjen.”
---
Läs fler intervjuer i Dagens serie Sommarsamtal med samfundsledarna:
[ Del 1: Svenska kyrkans Martin Modéus: "Människor har trott att vi är en mumlande kyrka" ]
[ Del 3: EFK:s Linalie Newman: Om EFK splittras förkunnar vi något destruktivt ]
[ Del 6: Katolska kyrkans Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
[ Del 7: Pingst FFS Pelle Hörnmark: "Inte säker på att jag kunde ha blivit pingstpastor i dag" ]
[ Del 8: Equmeniakyrkans Karin Wiborn: "För tre val sedan gick jag med i Vänsterpartiet" ]