Frälsningsarméns Sverigeledare Bo Jeppsson berättar i en personlig intervju om uppväxten i ett missbrukarhem, vad det innebär att tolka Bibeln utifrån samtiden och sina år på flykt från kallelsen.
Hur börjar en vanlig dag i Bo Jeppssons liv?
– Jag vaknar av att klockan ringer. Sedan sätter jag på kaffe, gärna Skånerost, och så sätter jag mig och har en stund för mig själv där jag går igenom dagen och pratar med Gud. Sedan åker jag till högkvarteret. Nu under sommarhalvåret tar jag gärna motorcykeln.
Frälsningsarmén har ett militärt språkbruk och du bär uniform med axelklaffar. Vilka reaktioner får du när du går på stan?
– Jag får bara positiva reaktioner. På tunnelbanan händer det att människor blir glada och säger: ”Åh vad kul, det var länge sedan jag såg Frälsningsarmén!” Men det där är i hög grad en generationsfråga. Vi är väldigt välkända hos människor som är 40 år och äldre. Men de yngre har ofta inte någon susning. Det där måste vi återta. Men julgrytan är en Frälsisgrej som många fortfarande känner till.
Du föddes och växte upp i Skåne. Vad var det för hem du växte upp i?
– Det var ett kärleksfullt hem, men det fanns också en stor osäkerhet. Min far var periodare. När han var nykter så var han världens raraste och mest kärleksfulla, men sedan var det som en omvänd hand. Mamma blev medberoende, och det blev väl alla vi syskon också. Man tog ju inte hem kompisar, för man visste inte hur läget var. Jag sysslade mycket med sport, och i efterhand har jag förstått att det delvis var ett sätt för mig att fly hemmet.
Hur har det präglat dig genom livet?
– Utan att då förstå det fick jag under uppväxten lära mig att hantera en viss människosort. Jag har aldrig känt rädsla inför människor med missbruk, men däremot har jag blivit bra på att förstå när någon sitter och ljuger för mig. När jag kom in i Frälsningsarmén och mötte gamla A-lagare med behov såg jag nog min far i de flesta av dem.
Det fanns en väldigt stor egoism, som var en del av mitt arv. För att klara av uppväxten hade jag behövt fokusera mer på mig själv än på omgivningen.
— Bo Jeppsson
I augusti 2021 tillträdde du som ledare för Frälsningsarmén i Sverige. Var det här du hade tänkt hamna?
– Nej, jag växte upp i en icke troende familj. Det var ingen som bar mig till kyrkan eller tog med mig till söndagsskolan. Min första kontakt med en kyrka var när jag skulle konfirmeras i statskyrkan. Själv var jag helt ointresserad av det, men min far sa: ”I min familj konfirmerar man sig. Gör du det så ska du få en treväxlad Crescent-cykel.” Och det var ju en bra muta för mig.
I samma veva kom du i kontakt med Frälsningsarmén. Hur gick det till?
– Jag blev medbjuden på ett scoutläger som Frälsningsarmén anordnade. Sedan blev det mycket alkohol och hasch, och även lite starkare grejer, under ungdomsåren. När jag hade fyllt 21 år insåg jag att jag hade börjat utveckla ett rejält beroende. Jag visste att man hos Frälsis sjöng om att han har öppnat pärleporten och att han kan göra mig fri, så jag började gå på ungdomsmöten där. När jag var mogen att ge mitt liv till Jesus gjorde jag det med en helt uppriktig bön: ”Här har du mig, jag kan inte ta hand om mig själv, så jag ger dig chansen.” I det ögonblicket mötte Gud mig på ett påtagligt sätt. Han visste att jag behövde inte bara en stilla susning, utan mer av en stormande upplevelse. Det var som att Gud bara plockade bort en tung ryggsäck som jag hade burit på.
Vad fanns i ryggsäcken?
– Det fanns en väldigt stor egoism, som var en del av mitt arv. För att klara av uppväxten hade jag behövt fokusera mer på mig själv än på omgivningen. Och sedan hade jag ju börjat bli beroende av droger. Så det fanns en blandning av mycket i den ryggsäcken.
Var det fråga om förlåtelse när ryggsäcken lyftes av?
– O ja, allt handlade om förlåtelse. Där och då hade jag inte någon aning om vad Gud skulle förlåta mig, det enda jag visste var att jag behövde honom. Men senare förstod jag att det var syndernas förlåtelse som jag fick där. I Frälsningsarméns lokaler har vi längst fram bönebänkar. Det krävs mycket för att en människa ska resa sig från sin stol, gå genom lokalen, fram till bönebänken och böja sina knän. Men när man väl gör det är Gud där och möter en på ett fantastiskt sätt.
Sedan blev du snart frälsningsofficer, motsvarande pastor. Hur vill du beskriva din kallelse?
– Min kallelse är att utöka och bygga Guds rike i den här tiden, och att inte låta Frälsningsarmén bli modern utifrån de uttryckssätt som är moderna just nu. På ett sätt är vi moderna i vår teologi och i vårt uttryckssätt. Samtidigt är vi i många generationers ögon och öron väldigt förlegade. Men vi ska våga vara Frälsningsarmén.
Vad innebär det att ni på ett sätt är moderna i er teologi?
– Vi ska våga ge uttryck för vad tron på Gud är, utifrån den tid som vi faktiskt befinner oss i nu. Vi ska inte, utan att ifrågasätta, slaviskt följa något som skapades i mitten av 1800-talet. Guds ord är inspirerat av Gud, och det ska kunna tolkas av samtiden, av hur det ser ut i dag. Vi ska inte göra avkall på det som är Bibelns kärnbudskap. Men vi ska våga säga: Det som förr stämplades som synd, är det synd i dag?
Kan man beskriva det som att nya tolkningar kan luta sig mot samhälleliga förändringar?
– Tänker man så blir det farligt. Vi är jordens salt och står upp för det som Guds ord talar om. Och det är att ibland kunna säga: ”Vänta nu, det här är fel väg.” Men man kan ändå verka i den situation som gäller i dag. För femtio sedan hade du ett annat samhälle. Det som då var en gråzon är kanske inte det i dag, därför att vi också har ändrat oss i olika slags tankegångar, moraliskt och etiskt. Teologin och grundlärosatserna ändrar vi inte, men vi kanske predikar dem på ett annat sätt i dag. Det handlar egentligen om att våga tolka Guds ord utifrån samtiden. Man måste i varje tidsperiod ställa sig frågan: Tolkar vi det här rätt? Då blir Guds ord inte ett sätt att bara vara statisk, utan man följer faktiskt med. Det handlar om att våga fråga sig hur samhället har förändrats och hur vi med den hjälpen kan tänka oss in i en frågeställning. Det handlar om att våga tänka nutid, i stället för att bara luta sig tillbaka och säga: Så här är det, det är bestämt så!
Finns det något område där du på rent principiell grund kan säga att det där kan vi aldrig ändra på, oavsett hur framtidens samhälle ser ut?
– En viktig sak som aldrig kan förändras är grundtanken med kyrkan, församlingen, i Nya testamentet: att man delar livet tillsammans, att gemenskapen, relationsskapandet är det viktiga i kyrkoarbetet. Det kan aldrig ändras. Jag går inte till kyrkan bara för min egen vinnings skull, utan jag gör det för att jag också vill att min granne ska komma med. Det är en annan sanning som aldrig får komma bort. Vårt största uppdrag är att få människor att bli frälsta av Jesus Kristus och få ta del av försoningen, så vi förändrar ju saker och ting hela tiden för att vi ska kunna nå det målet. Vi kommer inte att förändra Guds ord, för det är fastslaget, men vi kommer kanske att vara lite mer generösa i tolkningshänseenden. Om målet är att få människor att möta Gud måste den förändringen vara av godo.
Har du någon gång identifierat dig med profeten Jona, som ville fly bort från sin kallelse?
– Ja, det var under en period då jag bara var så trött på människor. Jag tog tjänstledigt under ett och ett halvt år för att jobba med något annat. När jag sedan skulle komma tillbaka så hade man på något sätt glömt bort mig i vårt eget system och då fanns det ingen officerstjänst för mig i Frälsningsarmén. Jag fortsatte med det andra jobbet under åtta och ett halvt år och fick med tiden allt större ansvar där. Till slut sa Gud konkret: ”Du har fått nya kunskaper, och nu vill jag att de ska användas i din tjänst.” Vänta nu, tänkte jag, jag har ett välbetalt jobb och kan åka land och rike runt. Det fanns mycket världsligt positivt med det jobbet. Jag hade en lång period då jag inte ville höra Gud. Det blev min Jonaperiod. Men när jag väl förstod Guds tydlighet var det bara för mig att komma tillbaka.
Hur ofta ber du?
– Dagligen. Det kan vara organiserad bön, men väldigt ofta under dagen kan det vara spontana böner. Man lever ju med bönen.
Hur kan man beskriva bönen?
– Bön är för mig mitt enkla samtal med Gud. Det är inte något slentrianmässigt som man läser upp och ned, utan det är hjärtats samtal med Gud. Det är också ett vapen som det går att övervinna det onda med. Och med bönen går det att vända det hopplösa till något positivt.
Vi tänker oss att statsministern en dag ringer dig och säger att han behöver din hjälp. Du måste rycka in och leda arbetet på ett departement, men du får själv välja vilket. Vilket väljer du?
– Då skulle jag välja socialdepartementet. Det handlar om människors handgripliga situationer.
Man kan säga så här: Vi kommer aldrig att avsluta vårt arbete innan den sista personen dör.
— Bo Jeppsson
Många av Frälsningsarméns kårer har under de senaste åren lagt ned. Vad tänker du om det?
– Förr kunde vi ha 35 frälsningssoldater i en liten by med tusen personer. Men hela samhället har ju blivit mer och mer storstadsorienterat. I vårt uppdrag ligger ett förvaltarskapsansvar. Har vi en fastighet på en ort där det bara finns två frälsningssoldater kanske det är bättre om soldaterna går med i grannkåren, så att vi inte behöver lägga pengar på att underhålla fastigheten varje år. I dag har jag förlikat mig med att vi inte behöver ha kårer i hela Sverige.
Men behöver ni finnas som samfund?
– Ja, absolut.
Hur dramatiskt vore det då om ni i framtiden skulle slå ihop er med ett annat samfund?
– Nej, det kommer aldrig att kunna ske. Vi är en internationell kyrka, som i strukturen är lik Katolska kyrkan. Vi finns i 134 länder och har en internationell general, motsvarande påven. Man kan säga så här: Vi kommer aldrig att avsluta vårt arbete innan den sista personen dör. Och varje vecka ber vi fortfarande med människor till frälsning.
Vad kan de andra kristna sammanhangen lära sig av er?
– Nu gäller det att inte bli högfärdig, men jag tror att många samfund skulle kunna lära sig av det sociala engagemanget hos oss. Våra kårer är inte bara församlingar, utan de bedriver också sociala arbeten i sina respektive städer. Vi är vana vid att gå till kommunfullmäktige och säga: ”Vi finns här; var finns de största sociala behoven?”
---
Fakta: Bo Jeppsson
- Uppdrag: Territoriell ledare för Frälsningsarmén i Sverige.
- Ålder: 59 år.
- Familj: Hustrun Christina, ledare för Frälsningsarméns kvinnoarbete, och tre döttrar.
- Bor: Täby, norr om Stockholm.
- Fritid: ”Läser historieböcker, tränar, följer Landskrona BoIS i Superettan, kör motorcykel. Att kunna köra mc till och från jobbet under sommarhalvåret fyller mig med glädje.”
---
Läs fler intervjuer i Dagens serie Sommarsamtal med samfundsledarna:
[ Del 1: Svenska kyrkans Martin Modéus: "Människor har trott att vi är en mumlande kyrka" ]
[ Del 3: EFK:s Ingemar Forss: Jag låg i fosterställning när jag skulle leda EFK ]
[ Del 4: EFK:s Linalie Newman: Om EFK splittras förkunnar vi något destruktivt ]
[ Del 6: Katolska kyrkans Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
[ Del 7: Pingst FFS Pelle Hörnmark: "Inte säker på att jag kunde ha blivit pingstpastor i dag" ]
[ Del 8: Equmeniakyrkans Karin Wiborn: "För tre val sedan gick jag med i Vänsterpartiet" ]